Idag kära vänner lider jag av
mental baksmälla.
Det är som att
hjärnan är så upptagen av att bearbeta alla intryck och samtal man haft sista dagarna så man har lite svårt att ta in det som händer här och nu.
Plus att energi nivån ligger jäms med botten.
Jag försöker verkligen säga åt mig själv att
ge fan i att överanalysera saker men det är verkligen inte så lätt som det låter, har aldrig ni problem med det?
Trotts att hela julen varit perfekt så känner man paniken komma smygandes över små saker.
Varför sa jag så?
Shit vad ska de tänka om mig nu när jag gjorde så där?
Dom måste verkligen tycka jag är as skum.
Alla hatar mig helt garanterat. Gör dom inte redan de så kommer de göra det snart.
Detta är tankar som praktiskt taget våldför sig på min hjärna. Jag försöker att stänga av eller tänka bort dem men ibland så smyger de sig förbi.
Då blir jag iskall i hela kroppen och känner hur det blir svårare att andas.
Hela grejen grundar sig nog i
rädslan att förlora människor man älskar.
Ju fler man älskar desto känsligare blir man på så sätt.
Samtidigt har jag mer och mer på senaste tiden börjat inse att
människor kommer och går genom livet.
Vissa gör en en jävligt illa, andra kommer man sakna och bära med sig för alltid, medan andra bara försvinner utan att man märker så mycket av det.
Men oavsett hur ont de gör att förlora människor så är det ett bättre alternativ än att aldrig få tillfälle att älska dem alls.
Igår var
min vän här, det var inte planerat men vi hämtade upp henne på vägen hem från mina svärföräldrar.
Jag var super trött, så innan vi fått i oss middagen så grymtade jag mest som kommunikation haha
Men senare på kvällen klädde vi oss varmt och gick ut på en lååång promenad.
Juldagen till ära pratade vi om familjer, relationer, kärlek och sårbarhet.
Meningen med livet och att de alltid ska vara vi trotts att vi inte vet någonting om framtiden.
Ja ni vet, fett djupa grejer.
Livet, döden och dom vi saknar.
 |
| 25 December dagen till ära |
Vi överanalyserade sönder hela skiten så gott vi bara kunde och efter det när vi var helt slut i både ben och huvud gick vi in och hade
massage framför brasan haha
När Tobias kom ut och tittade vad vi höll på med fick jag nästan lite dåligt samvete att jag "var så romantisk" med någon annan.
Hade inte slagit mig innan men när han stod där kändes de nästan lite otrohets fullt att
njuta av en ryggmassage i värmen från den öppna spisen tillsammans med någon annan haha
Men som tur är så vet (och accepterar) min karl att de kommer naturligt för mig att vara fysisk med människor jag älskar.
Och efter en sådan där promenad genom livet behövde både jag och min vän lite fysisk kärlek tror jag.
På tal om att vara fysisk!
För mig kommer det naturlig att vara fysisk med folk jag tycker om.
Att kramas har ju blivit de vanliga sättet att hälsa i vårt avlånga land, så de gör nästan alla.
Men att ta på varandra.
Lägga en hand på någons axel, pilla med någons hår eller händer. Eller bara köra in ett
finger mellan revbenen för att jävlas haha, sådant gör jag utan att tänka på det när jag är med människor jag tycker om.
Men alltså,
man kan ju inte springa omkring och ta i folk hur som helst bara för att man känner för det?
Häromkvällen satt vi i soffan och tittade på tv hemma hos Tobias föräldrar, hans lillebror rullar ihop sig i fåtöljen så han liksom ligger ner i fåtöljen. Min spontana tanke är att "naaaw vad gullig han är (som rullar ihop sig som en hund)" och så
sträcker jag fram handen för att dra fingrarna genom hans hår (?!?!?!)
WTF My?!
Kommer på vad det är jag håller på med och
drar tillbaks handen fort som fan och hoppas att ingen har sett vad jag precis höll på att göra.
Det var då det slog mig, man kan ju inte springa runt och ta på folk hur som helst! Hur skulle de sett ut? Han skulle ju tro att jag var knäpp?
"Hej min storebrors flickvän sitter och tafsar på mitt hår"
Jag är fan knäpp.
Jag
trodde att jag var knäpp till dagen efter då jag kommer ner och hittar honom och Theo hopkrupna mysandes i soffan
framför en film, och min första tanke var att "Va mysigt!! jag vill också vara med!"
Ni kan ta det lugnt, jag kastade mig inte ner i soffan bredvid dom och myste ner mig.
Jag la band på mig haha
Då slog det mig att
jag har nog alltid varit ganska fysisk. För mig är det inget konstigt att ta i andra.
Det går på impuls. För mig.
Inte för alla andra.
Sen kom insikten att
fysisk kontakt (även när den är helt oskyldig) helt klart kan göra relationer fan så komplicerade. Helt i onödan.
Hade jag kommit fram till detta för 10 år sedan hade mitt liv blivit lite enklare kan jag säga.
Vilket leder oss in på en annan sak jag och min vän diskuterade igår.
Hur ska man låta bli att gå på sina impulser?
Hur lär man sig att hålla sin käft stängd och smälta in i sammanhanget?
Göra de som förväntas av en (alltså typ inte pilla på alla man träffar).
Självkontroll.
Jag kan knappt stava till det.
Jag suger på självkontroll. Det är sååå svårt!
Ibland måste man tvinga sig till att göra jobbiga saker för att i nästa sekund låta bli att göra saker man vill för att passa in?
Vem har bestämt de här spelreglerna egentligen??
En annan vän frågar mig
"hur gör man för att vara självisk?"
Min man tänker alltid på alla andra före sig själv.... (?)
Och för mig är det helt ofattbart.
Det övergår mitt förstånd hur man inte automatiskt känner i varenda cell i sin kropp vad man själv vill.
Och att de nästan är en omänsklig ansträngning att då låta bli att göra som man själv vill.
Ensambarn säger min vän. Kanske har hon rätt.
Mycket har jag lärt mig men att
dölja mina känslor och impulser är jag totalt jävla värdelös på.
Självisk säger några.
Jag skiter inte i andra, det gör jag verkligen inte. Jag bryr mig bara mest om vad jag vill och känner.
Och samtidigt som jag förstår att de drabbar andra i min närhet så kan jag inte tycka att de är helt fel heller.
Vem ska se till att mitt (och mina barns) liv blir som jag vill om inte jag själv??
Det finns ingen annan som kommer göra det åt mig.
Det gör mig nog både
krävande och självisk.
Men ändock
älskvärd <3
Det var ord och inga visor! God jul folket!
