Depression är en sådan vidrig sjukdom

Jag minns så tydligt när den här bilden togs.
Jag minns hur jag kämpade för att hålla humöret uppe. Jag minns att jag mer än allt annat ville ge min son en normal uppväxt.
Vi var på semester i Sälen och jag minns allt som om det var en film jag sett. Jag var med, jag var där, men jag kunde inte för mitt liv känna en ända känsla. Jag såg naturen omkring mig, jag såg min man och jag såg på min son. Jag viste att jag egentligen skulle njuta i fulla drag. Jag viste att det är så här livet är när det är bra.
Ändå kändes de som jag var inlåst i en glasbubbla där jag sakta men säkert drunknade lite mer för varje dag trotts att jag borde vara lycklig.

Depression är en sådan vidrig sjukdom. Den är svår på så många olika nivåer. Nu när jag mår bra kan till och med jag själv bli förvånad när jag minns tillbaka på hur jävla dåligt jag mådde.

Det enda som kunde bryta igenom den där tjocka glasväggen som skilde mig från verkligheten, var när jag höll min son i mina armar. När jag kända hans varma lilla kropp mot min och jag kunde borra ner näsan i hans hår och bara älska.
Då fylldes jag av värme och livslust. Jag viste hela tiden, varje dag som var fylld av mörker, varje ångestattack jag ridit ut, genom allt tvivlade jag inte en enda sekund på att jag ville leva.
Men utan honom... Utan honom tror jag inte jag hade klarat en vecka ens.

Jag vet ärligt inte hur min man stod ut att leva med mig... Jag gick verkligen sönder, bit för bit bara ramlade ihop. Tillslut låg jag bara i sängen, jag minns att jag verkligen kämpade för att vara en mamma. Det var allt jag orkade, sitta upprätt vid middagen och leka lite med honom efteråt. Det rörde sig om 2-3 timmar om dagen... resten av tiden låg jag i sängen. Grät, hade ångest, eller var bara bortkopplad...

Han fick aldrig åka någonstans. Jag ville aldrig åka någonstans utan honom. Jag var LIVRÄDD för att någonting skulle hända honom ifall vi var ifrån varandra.  Han var tvungen att skicka ett sms när han kom till jobbet så jag viste att han inte kört ihjäl sig på vägen.
En dag glömde han det, jag vart helt förstörd. Med ångesten bultande i öronen, tårarna strömmande  ner för kinderna, kräktes jag nästan av rädsla att han var död.
Så såg en vanlig dag ut när han var på väg till jobbet.

En gång var jag hos en vän, min man hade tjatat iväg mig. "My du behöver komma ut" brukade han säga. Varje gång fick jag ångest i bilen och var tvungen att ringa honom och fråga om han verkligen var säker på att jag skulle åka.
Jag hade katastroftankar men även gryma skuldkänslor. Skulle jag lämna min familj?? Varje hejdå var på riktigt för mig.
Tänk dig att de är sista gången du ser en person (för alltid) när du säger hejdå... om du verkligen tror det så blir varje hejdå fruktansvärt smärtsamt.

Jag kan inte förstå hur jag orkade, hur han orkade?

Jag har helt klart för mig att det måste vara väldigt svårt och jobbigt att leva tillsammans med en så trasig människa.
Och jag önskade honom något så mycket bättre. Mitt självförakt nåde inga gränser. Jag har både bett och hotat om att han ska lämna mig. Vad kunde han någonsin få ut av att vara tillsammans med mig?
Jag hade sinnesnärvaro att inse att han klivit i något som var helt främmande för honom och hans lugna bubbla till uppväxt.

Och skammen inför andra. Inför samhället. Inför människor som råkade se en glimt av mitt trasiga inre. Och alla dom som inte förstod ett skit.

Men My, ska du inte börja jobba snart? 

Den värsta frågan. Jag kan inte ens räkna terapitimmar som gått åt till hur fan jag ska hantera den frågan.

Försöka svara något som inte är sanningen, för ärligt talat, folk vill inte höra att du är sjuk i huvudet eller mår dåligt, det skapar snabbt en väldigt dålig eller obekväm stämning i samtalet.
Men jag ville inte (kunde inte) ljuga.
Så att med ett halvkvävt leende, ett uselt svar, åter igen ångesten bultande i öronen och för sin inre syn se hur man dagen innan kröp ihop i en buske och bet sig i handen för att lugna gråten som rev i kroppen, bara för att en granne gick förbi och jag inte för något i världen vågade möta den där grannen.

Tänk om folk bara hade förstått... Men det fanns ingen chans för mig att förklara. För andra vill faktiskt inte veta sådana saker.

Så fort du börjar jobba kommer det gå över!

Vad jag än säger kommer dom aldrig förstå att öppna ytterdörren varje dag är en kamp på liv och död.

Det är helt sjukt. Idag kan jag knappt tro det, men minnena drabbar mig med jämna mellanrum.

Jag behöver kanske inte berätta att det är min värsta mardröm att behöva må sådär igen?  Jag är så otroligt glad och tacksam över att de mesta som då var en daglig kamp nu görs utan att jag ens tänker på det.
Att jag faktiskt är rastlös och uttråkad här hemma, att all energi inte gått åt till ångest.
Jag ser mig omkring och kan njuta. Jag kan njuta av vackra saker, god mat, snygga kläder.
Jag älskar min familj och jag är med dem alla i vartenda andetag och ingen glasvägg finns i vägen.

Jag får fortfarande overklighetskänslor när jag ser min man, vårt hus, våra barn. Det bästa jag vet är när hans familj och min familj är samlade. Jag ser hur mina barn får vara med alla sina när och kära på samma gång och jag känner mig hel. Det är ett under att jag fick bli del i den helheten.

Men gudarna ska veta att jag kämpade med näbbar och klor. En tyst kamp, en kamp mestadels inom mig själv, men jävlar vad jag stred.
Jag vet inte om kampen någonsin är över, om den överhuvudtaget går att vinna.

Men jag vet att jag aldrig tidigare i mitt liv haft bättre vapen att kämpa med än jag har idag.

Och jag har slutat skämmas.

Tillbaka till verkligheten

Hej folket!

Jag gissar att de flesta av er har kommit tillbaks till vardags lunken såhär efter semestern. Det har iaf vi gjort här hemma. Tobias har jobbat i några veckor och Theo började skolan i Tisdags.
Theo trivs som fisken i vattnet och var väldigt besviken över att de redan blivit helg. Tudors dagis har gjort en liten omorganisation vilket innebar att han fick tillbaka två av de bästa fröknarna han hade där från början. Vilket också känns kalas bra!

Men efter sommarens vilda äventyr blev det mer en lovligt tomt här hemma på dagarna. Jag kommer på mig själv med att både vara rastlös och uttråkad. Därför har jag verkligen sett fram emot "arbetsintervjun" (praktik) som jag var på idag!

Jobbet på posten är rolig men väldigt väldigt osocialt. Och eftersom det är de sociala som är mitt största problem eller utvecklingsområde så känner jag att de optimala är om jag kunde få komma till ett ställe där arbetskamraterna pratar lite med varandra.

Intervjun idag gick väldigt bra, träffade en tjej som var väldigt trevlig, kompetent och pedagogisk. Hon berättade att människor intresserade henne mycket och det märktes verkligen i  bemötandet jag fick.

För första gången innan ett sådant där möte var jag inte nervös. Inte en gnutta rädd. Jag ville bara dit och hoppades på att de skulle säga att jag kunde börja redan nästa vecka.
Jag brydde mig inte ens om vad för arbetsuppgifter de villa ha mig till för vad är egentligen de värsta som kan hända?

Det tog ett tag till och med för mig själv att inse de storslagna i just den tanken. Att jag, bara längtar efter att få slänga mig ut i  något totalt okänd och vara glad för chansen att få pröva på? Istället för att vara skräckslagen för att jag kanske kommer misslyckas.

Wow.

Det går fan framåt. Sakta men säkert.
                                            
Arbetet jag skulle utföra är på socialkontoret. Erkänn att de är lite av livets ironi. Jag trodde inte ens man blev insläppt där utan ex antal poäng på högskolan.
Mitt jobb skulle i så fall "bara" vara att boka möten, ta hand om post, svara i telefonen och likande saker. Men helt i min smak, skulle vara jätte kul att få jobba på kontor samtidigt som jag skulle få sätta mig in lite i hur deras jobb fungerar.

Innan jag blev sjuk ville jag ju plugga till socionom, därför känns detta lite extra roligt. Hon kunde inte garantera mig någon plats utan var tvungen att prata med sina kollegor först.
Så jag håller alla tummar och tår som jag har. Skulle vara SÅ spännande!

Och som sagt, vad är de värsta som kan hända?
Är helt säker på att det skulle vara väldigt utvecklande för mig på många sätt.

Låt mig bara få säga att jag är så sjukt tacksam över att jag äntligen känner mig rastlös och uttråkad. Att ingenting jag i mitt vardagliga liv tar så mycket energi ifrån mig så jag ligger och kippar efter luft.

Jag vet att många av er har svårt att förstå det här, till och med några av mina närmaste tror att det handlar om lathet.
Att jag inte vill jobba.
Absolut, jag tror alla kan relatera till att vissa dagar vill man inte gå till jobbet. Man är trött eller less.
Även om man älskar sitt jobb gissar jag att de fortfarande finns bra och dåliga dagar?

Det är en av utmaningarna när man varit utan jobb så länge som jag har, man ska in i ekorrhjulet och vandra, Det i sig är inget jag direkt ser fram emot. Det är praktiskt att styra sin egen tid, och få förunnat.

Men att vara i min ålder och inte jobba leder till att man hamnar utanför samhället. Dels ekonomiskt men framför allt socialt. Vi människor behöver känna att vi gör nytta och bidrar till någonting, det är en av de största sakerna som får oss att känna oss bra med oss själva.
Att vara en del av en gemenskap där "jaget" inte ligger i fokus. Det är bitar som är väldigt viktiga.

Ju bättre jag mår, och ju mer ångesten släpper sitt grepp om mig desto snällare blir jag mot mig själv. Jag vet att samhället dömer mig, mer eller mindre alla som inte varit i min situation dömer mig. Men jag själv har slutat med det. För ju bättre jag mår desto mer inser jag hur dåligt jag faktiskt mådde.
Jag blir fortfarande arg och frustrerad över att mitt psyke ibland är så otroligt bräckligt. Men jag har slutat förakta mig själv för att jag inte är som er.

Jag försöker att inte ta åt mig när folk hatar. När människor slänger ur sig kommentarer om att jag "inte vill jobba" eller när hetsiga debatter på familjemiddagarna leder fram till "dom här jävlarna från arbetsförmedlingen" eller "dom som bara lever på våra skattepengar"... Jag gissar att ni alla hört/sagt något liknande i nått sammanhang? Kanske speciellt såhär i val tider?

Egentligen borde jag ställa mig upp och meddela mina nära och kära att jag är en sån där jobbig jävel från arbetsförmedlingen som staten betalar halva lönen åt. Och att de verkligen är slöseri på resurser att försöka få ut sådana som mig på arbetsmarknaden... Eller?
Men jag brukar bara låssas som det regnar... dom menar ju inte mig.


Eller?

Mitt kommande bröllop!!

Hej kära människor!
Nu är det så att min man äntligen har friat efter alla dessa år!


Hahahahahahahahahah

Trodde ni verkligen på det?

Näää så är inte fallet. Min man är lite seg i starten. Men jag läser en bok där huvudpersonerna håller på att planera sitt bröllop och har helt enkelt blivit inspirerad!
Som alla andra flickor har jag till och från tänkt och planerat hur jag vill ha mitt bröllop, och nu när Google finns att tillgå lider man inte precis av ide torka!

Den här klänningen tillsammans med den här manteln 

 Jag skulle vara så vacker! Jag har länge vetat att mitt bröllop ska vara rött och vitt. Förut tänkte jag att jag skulle vara den enda som var vit på traditionellt vis men nu tänker jag tvärt om.
Om alla andra är vita och jag är den ända som är röd så blir det mycket mer effektfullt!
Med andra ord blir det ett krav för gästerna att vara vitklädda från topp till tå ;)
Allt för att jag ska synas så mycket bättre. Dessutom är röd min favorit färg, så det borde ju vara jag som bär den och ingen annan.

Men jag vill ju såklart att mina tärnor ska få sticka ut lite från den vita massan. Så något i den här stilen?

Dom ska inte se ut som häxor men svart och spets tror jag skulle göra sig väldigt bra. 

Min man ska ha frack på sig, finns det något som är stiligare på män? Gärna med både hatt och käpp.

Typ något i den här stilen, ni får tänka bort ansiktet på modellen, även om han var väldigt stilig har jag redan hittat min dröm prins  ;) 

Från början var det nog buketten som gav mig iden på de röd-vita temat. Röda och vita rosor, så vackert. 

Helst av allt vill jag åka häst och vagn. Vet inte varför den iden känns så tilltalande men det är kanske vingslagen från förr som får det att kännas så romantiskt. 

Men det blir problem då jag helst vill gifta mig på något ställe i still med det här 

Jag vill så gärna gifta mig vid vattnet, eller på vattnet för den delen. Jag vill ta vackra bilder med vattnet som bakgrund och jag vill kunna gå ut och ta djupa andetag och njuta av ljudet från vattnet.
Samtidigt vill man ju ha en lokal så man inte är beroende av att de är fint väder.
Kan inte tänka mig något värre än att planera allt och så kommer regnet och förstör allihop.

Sen vore de häftigt att gifta sig i vackra lokaler, på så sätt skulle jag kunna tänka mig gifta mig i en kyrka. Dom är ofta väldigt vackra. Men då ska det helst vara en alldeles extra vacker kyrka. Vid vattnet naturligtvis.

Egentligen skulle jag nog vilja ha en stor fest, där alla man känner är bjudna. Det är mysigare med mindre tillställningar men mitt ego vill visa upp sig för så många som möjligt på min bröllopsdag.
Dock är jag alldeles för snål (och fattig) för att lägga 30. 000kr på att mata folk?
Nä människor får fan ta med sig egen mat.

Eller så festar man i dagarna 3. Man hyr ett ställe (för alla miljoner jag inte har) så människor har möjlighet att övernatta så man kan fira länge, åtminstone med närmast sörjande som inte kan åka hem förens allt är över hahah

En annan dröm är att ha en "riktig" smekmånad. Alltså att jag och min man åker från festen (så vi slipper vara med att städa upp allt) direkt till Arlanda där vi flyger till ett varmt land med turkost vatten och vita stränder.
Där ska vi vara alldeles ensamma i en vecka och därefter ska våra familjer komma och semestra med oss en vecka.
Då får man det bästa från två världar, egen tid och sedan en hel vecka med barn, syskon och föräldrar!

Så fort jag blir rik, då jävlar. Då händer de.

Hahaha skoja bara, min man (pojkvän) ska fria först. Det lär ta ännu längre tid än att bli rik ;)

En helg i Säter!

Hej folket, nu sitter man här (som vanligt) klibbig över hela kroppen av svett. Så fort man gör en antydan till rörelse som inte är hoppa från bryggan ner i vattnet så är man genomsvettig. Även om jag kommer sörja när värmen drar sig tillbaks för i år så ska det bli lite  skönt med en aning svalare väder.

Vi har ju inte hunnit så mycket som hälften av allt vi tänkte göra på tomten denna sommar, men och andra sidan har vi badat betydligt mer än någon annan sommar så jag försöker tänka att de gämnar ut sig på slutet!

Nu måste jag få berätta om förra helgen. Förra helgen var en kompis helg! Jag och min bästis hade planerat att dra på roadtrip. I många många år har vi pratat om att de vore så kul att bara åka iväg, inte ha något riktigt bestämt mål utan bara åka och ta dagen som den kommer.
Denna resa hade dock ett bestämt mål då min vän länge har pratat om att hon vill gå in på Säters fasta paviljong som varit nerlagd sedan 1989.
När jag berättat detta för folk har dom kollat på mig som jag vore dum i huvudet, kan ni inte hitta på något roligare att göra på semestern?
Jag har inte riktigt vetat vad jag sak säga, är inte speciellt insatt i att leta reda på övergivna byggnader men om ens vän har en dröm, är jag inte sämre än att jag vill hjälpa henne uppfylla den.
Och jag måste säga att de både var spännande och intressant ur ett historisk synvinkel.

Så på Fredagen bar färden av mot Säter, vi fick börja med att bli förvånade över att de ändock var så pass mycket folk att vi fick leta efter en parkeringsplats (?)
Sedan åt vi väldigt god mat på en uteservering, jag behöver väl inte skriva att de var sol och fint vänder?
MEN när kom sommarens (nästan) första regnskur? Joo när vi skulle sätta upp tältet! SÅKLART!
Ingen riktig camping utan regn!

Efter vi ätit åkte vi förbi Säters fasta paviljong som man lätt såg ifrån vägen och jag trodde min vän skulle studsa ur bilen så exalterad som hon blev. Själv blev jag mer nervös och försökte mest ignorera de faktum att jag nästkommande dag skulle försöka ta mig in där?

Efter det åkte vi runt och letade efter en bra tält plats, vi kom till en sjö med tidernas guppigaste väg, där var det inte bra. Vi åkte vidare, hittade en ännu värre väg fast det var mer en stig kanske kan sträcka mig till att kalla det för traktorväg. Man kunde inte köra på en högra växel än 1:an om man ville att bilen skulle hålla ihop.
Lite panik artat inser vi att de bara är att fortsätta köra för backa tillbaks var totalt uteslutet.
Mitt ute i skogen, på en väg som knappt existerar. Snälla lilla rara bilen, nu går du INTE sönder, när som helst men inte här!
Bilen höll, och helt plötsligt kommer en skyllt "minnes sten". Vi stannar så klart.
Hittar ett litet torp med en stor fet sten. Ingen skyllt eller något så medan regnet sakta kom och tilltog i styrka googlade vi fram att de var en fäbod från 1500 talet där en kvinna som på något vis hjälpt Gustav Vasa var född.

När vi halvt blöta och helt genomfuktiga kommer ner till bilen ser vi till vår förvåning en annan bil???
Vem kan möjligtvis vara så dumma att de kör på den här vägen förutom vi? När bilen kör förbi ser vi "övningskörning" på bakrutan....
Dalmasar alltså.
Vi vände bilen och åkte därifrån.

Inte långt därifrån åker vi förbi en mötesplats, där en skoterled går in och man skymtar sjön mellan träden.
Här!
Och där blev det!
Efter ungefär 330 turer fram och tillbaks till bilen med alla saker, några missöden med tältuppsättningen, en massa skrattanfall och 553 myggbett var vi redo att övernatta!

Typiskt Stockholmare att ge sig ut i skogarna utan så mycket som ett dyft till skydd mot myggen...

Sömnen blev inte exemplarisk men ingen fick panik och låste in sig i bilen. Och morgonen var desto mysigare, att ligga där med sin bästa vän och se solen gå upp mellan träden. Livet på en pinne!
Hela grejen blev ännu mysigare när vi bestämde oss för att vi campat klart och kommande natt var det vandrar hem som gällde!
Hahaha riktiga friluftsmänniskor är vi.

Efter det möte vi upp en annan vän (med pojkvän) som dissade vår tält idé men gärna ville följa med in på Säters fasta paviljong.
Jag var SÅ glad att hon kom eftersom hennes super kraft är att prata med främmande människor så jag viste att om någon skulle säga åt oss kan jag lätt gömma mig bakom henne hahaha

Vi parkerade bilarna en bit bort, medan vi går känner jag mer och mer att det här är en riktigt dålig ide. Och precis som på kvällen när vi låg i tältet, undrade jag vem som kommit på en sådan här ide egentligen?
Mina två vänner går och diskuterar att huset vi precis passerar nog också är övergivet. När pojkvännen i fråga kläcker ur sig "såg ni inte att källardörren var öppen?"
"ÅHHH då MÅSTE vi gå in!!!"
Absolut att meningen med hela resan var just det, men i de ögonblicket hade jag kunnat strypa han och hans stora käft.
Så det var bara att tända ficklampan och följa med dessa två GALNA människor som jag tydligen kallar för bästa vänner in i den mörka källaren.

Efter det var jag inte rädd mer, det var en skum men ändock spännande och tillfredställande känsla att smyga omkring där.
I mitt huvud rörde sig mest olika händelseförlopp som skulle kunnat utspela sig i de där rummen och korridorerna för många år sedan.

Efter det satte vi sikte på muren. Säters fasta paviljong omringas av en 5 meter hög mur som man måste ta sig över. Men vi hade läst oss till att de skulle finnas en stege.
Efter lite gående i gräs till pojkvännens stora förskräckelse, stadsbor.... Så hittade vi stegen!

Det var nästan mest spännande! Jag klättrade upp medan mina två tidigare så kaxiga vänner börjar prata om att de nog finns ett hål i muren.
Inte en chans tänkte jag, dom hittar aldrig ett hål i den här muren. Men dom gav sig av runt muren medan pojkvännen fick hålla mig i handen.
Nej inte riktigt, men jag fick honom att klättra ner först och hålla i stegen på andra sidan när jag klättrade ner!
Väl nere gick vi runt lite, tills vi konstaterade att de helt säkert kommer komma tillbaks till stegen och mycket riktigt kollade snart ett gulligt litet huvud över kanten.

Att stå på den där innegården, eller fängelsegården som det faktiskt var och se det förfallna huset framför sig var 100 gånger läskigare än att faktiskt gå omkring där inne.
Där inne var allt väldigt förstört, jätte tråkigt att de finns så mycket människor som njuter av att krossa saker.
Det fanns ett rum som på något vis var annorlunda. Det såg likadant ut som alla de andra förutom att de hade luckor för fönstren. Grön färg flagnade från väggarna och när jag gick in där reste sig vart enda hårstrå i nacken.
"Ångesten sitter i väggarna" är ett uttryck jag för alltid kommer förknippa med de rummet i framtiden.

När vi klättrat ut därifrån satte vi riktning mot kyrkogården där 800 patienter ska ha begravits. Det skulle ligga "ett stenkast" bort.... Efter ett tag tyckte jag att vi minsann gått mer än "ett stenkast", då upplyste min vän mig om att ett stenkast tydligen kan  vara hur långt som helst...
Vilket det kändes som... i den olidliga värmen.

Kyrkogården ligger numera mitt på en golfbana, för där tyckte tydligen någon att de var en ypperlig plats för lite golf. Lite respektlöst om ni frågar mig men men…
Det var i alla fall en granhäck runt och två grindar.
Jag har aldrig förstått mig på golfare om jag ska vara helt ärlig.

Sen var det en väldigt varm promenad tillbaks till bilarna. Jag försökte få pojkvännen att sno två golfbilar men de satte minsann flickvännen stopp för illa kvickt så de var bara att fortsätta gå.
Sen bar de av till en badstrand och det absolut SKÖNASTE badet på hela sommaren! Att få tvätta av sig allt dam och svett var ljuvligt!

Efter vi badat och busat tog vi bilarna till ett kalkbrott i säter, där vattnet är sådär härligt blått men kallt.
I den där pölen har man dumpat typ 18 bilar... och hur många lik vet man inte. Jag badade inte.
Men vi tog många fina bilder!

Sedan sa vi hejdå och gav oss iväg mot vandrarhemmet som låg i Norberg.
Vi hade helt enkelt tagit de billigaste vandrarhemmet som inte låg för längt bort, vi hade läst att de var nyöppnat så vi hade egentligen inga förhoppningar alls när vi kom dit.

Väldigt trötta dök vi ner på sängen och njöt av känslan av nytvättade täcken och fluffiga kuddar. Vandrarhemmet överträffade allt vi hade kunnat hoppas på, det fanns sängkläder, handdukar, schampo, frukost på rummet och inte ett ljud på hela natten med andra ord allt man kan önska sig.

Och för en gångs skull är jag väldigt glad att vi är rökare, för när vi gick ut och skulle ta en cigg tänkte vi ta oss en liten kvällspromenad trotts att vi båda egentligen var alldeles för trötta. Och ett stenkast (ett riktigt stenkast denna gång) från vårt vandrarhem hittar vi värsta grejen.

En grotta? Eller snarare en tunnel i ett berg. Ska vi gå här?? Vågar vi gå här? Kommer ut ur tunneln på andra sidan och står på en bro över ett till stenbrott (!)
Lätt förvirrade börjar vi undersöka vart vi kommit, läser på skyltar, går vidare, får världens utsikt över hela Norberg och gruvan. Över 300 meter djup 1881. Läser mer om gruvarbetarna och känner att WOW. Här kan vi snacka historia. Går vidare, hittar hål i marken, stora hål, djupa hål, inser att hela jävla marken under oss mer eller mindre är ihålig.

Känner hur mitt huvud börjar stänga ner, helt enkelt för mycket intryck på en dag. Min vän läser vidare på skyltarna men jag kan inte för mitt liv förstå vad hon säger.
Det börjar bli mörkt, går tillbaks till rummet, faller ner på kudden och somnar så gott som jag aldrig förr sovit.

Morgonen efter när vi avnjutit vår frukost går vi tillbaks, bara en snabbis innan vi åker. Platsen hade lika stor inverkan på mig igen. Blir upprymd och nästan lite rädd på samma gång? Går inte riktigt att förklara, vi hittar en grotta med ett vattenfall och blått vatten, vi häpnar. Listar ut vad en lave är för något och förundras, tänk att ha jobbat där nere. Inte se solljus på flera månader...

Åker därifrån och bestämmer att vi måste åka tillbaks, vi tar med oss barnen, mammorna, ja alla vi känner vill vi visa detta fantastiska ställe för!
Det var verkligen fantastiskt fast jag inte riktigt kan sätta ord på hur.

Jag har bokat in oss på en kanot tur! Finns det något bättre sätt att avsluta en sådan här semester än att glida ut på dalaälven i en kanot?
Ja tydligen så fanns det de... När vi kommer fram är åskovädret ett faktum. Ingen skulle frivilligt ge sig ut på öppet vatten i de vädret.
Fan...
En sådan här bra helg kan bara inte sluta i besvikelse? Nej.

PLING!

                                       
Vi åker och TATUERAR oss! Vilken lysande ide!

Länge har vi pratat om en kompis tatuering... Vi har pratat fram och tillbaka om vad som skulle vara mest passande och enats om en fisk!
Vi och fisken har nämligen ett långt förflutet tillsammans haha

Sagt och gjort så började vi leta efter en tatuerings studio som hade öppet en söndag... Det var inte många. När vi ringt 6-7 stycken och ingen hade öppet började vi misströsta. Ingen paddling och ingen tatuering.
Vi ringer en till, svarar inte han så struntar vi i det. Han svarade och kors i taket han hade tid!
Så bråttom fick vi, full fart från Uppsala till Stockholm!

Och nu sitter den där! Fisken <3
Precis efteråt var jag så chockad att jag knappt klarade av att titta på den. Men nu gillar jag den mer och mer för varje dag som går. Just idag kliar den utav bara fan, men annars är de en mycket väluppfostrad fisk :)

Förstår ni vilken helg? Helt fantastisk! Har nog fortfarande inte smält riktigt allt haha men vet att skulle jag få chansen att göra om den skulle jag inte tveka en sekund :)