Min bögiga son

Hej kära vänner och alla ni andra, vilka ni nu är som hittar hit?
Min son frågade mig häromdagen hur jag vågar skriva så att vem som helst i hela världen kan läsa...
Och helt ärligt så vet jag inte, tänker jag på de får jag skrivkramp direkt.

Ju mer jag tänker på det desto mer verkar det som att alla lösningar ligger i att inte tänka så jävla mycket utan ta saker och ting som dom kommer. Så det gör jag nu.

Som imorse tillexempel, vaknar upp till en till dag hemma med sjuka barn. Igår åkte jag hem till mamma och åt middag bara för att få lämna hemmet. Man formligen känner hur väggarna kryper närmare och närmare för varje dag som går... Så imorse när jag vaknade tog jag ett snabbt och impulsivt beslut att idag, idag åker vi och äter frukost på McDonalds!

Trotts att vi är sjuka och borde ligga nerbäddade stuvade jag in oss i bilden och åkte iväg. Jag hade sagt innan att de inte fick leka eftersom dom är sjuka men efter vi ätit vår frukost ser Theo att de byggt om hela lek hörnan... Snääääääällllaaaaaa Maaaammmmmmmaaaaaa.
Och jag orkade verkligen inte tjata och gnata mer än vad jag redan gjort denna vecka så utan några större ansträngningar gav jag efter för deras vilja.

Tudor for omkring som en galning där inne och tillslut låg Theo helt utslagen i ett hörn på golvet.
- Är du trött?
- Nej nej
- Vill du gå hem?
- Nej nej
- Är du verkligen helt säker?
-  Ja

I min sons huvud är det nämligen lika med döden, eller de värsta nederlag man kan tänka sig att erkänna att man är trött... Men några minuter senare kom han och sa att han mår illa (det är nämligen mycket mer "okej" att säga) så då åket vi vår väg.

På vägen hem stannade jag till på HM för att springa in en snabbis och kolla om dom hade någon väst som Theo behöver ha till sin dansuppvisning. Tudor hittar väldig snabbt en rosa ballerina klänning. - - Den med hem, jag ha den!
-Är du verkligen helt säker på att du vill ha på dig den?
- Ja! Varpå han började slita i sina kläder.

Jag letade runt efter en väst som dom inte hade, under tiden hittade Tudor fler saker han ville ha men jag sa att hela tiden att han bara fick välja en sak. Klänningen vann varje gång utan någon större konkurrens.

Nu råkar det vara så att precis en sådan där dräkt hade jag när jag var liten. Vilket är lite roligt, eftersom Tudor såklart inte har en aning om detta.
Jag hade en rosa och en röd och de var de härligaste plaggen i världen! Minns fortfarande hur mycket jag älskade dem. Så trotts den hutlösa prislappen, kunde jag bara inte neka min son den söta klänningen.

När han var bebis hittade jag massa kläder på loppis och köpte då en rosa body, rosa byxor och rosa hatt. Satte på honom alltihop, tog massa söta foton och la ut ett på FB.

RAMASKRIIII
VE OCH FASA!!

My hur kan du? Han är faktiskt en pojke! Vad ska det bli av honom när han bli stor? Och vad ska folk säga? 
Snacket gick även bland släkt och vänner, varför gör hon så mot sin son? Vad är meningen med detta? 

Ja kära vänner, varför gör jag så? Kanske för att jag tycker det är kul att provocera? Använder ju trotts allt mitt egna utseende ganska mycket till just de. Men helt ärligt så tycker jag att de både är fascinerande och inte så lite pinsamt att vuxna smarta människor kan bli så väldigt upprörda över kläder som har en viss färg?

Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är så hemskt?  Vad tror ni ska hända? Att han blir bög? Transa? Eller mobbad?
Jag har mycket svårt att tro att ens sexuella läggning har något alls att göra med vilka kläder vi har på oss de första åren av våra liv.
Och mobbningen? Ja det är väl ni trångsynta vuxna som står för den i så fall?
Jag kommer inte skicka den med honom till dagis, och det skulle aldrig falla mig in att klä ut min 9 åring till tjej och sicka honom till skolan (om han själv inte bad mig) för då finns det helt klart en risk för hårda ord och utanförskap. Tyvärr .
Men i mina ögon kan de inte på nått sätt jämföras med att sätta på en bebis eller en 3 åring rosa kläder och ta lite söta foton. Låta honom tulta omkring i dessa kläder när han är hemma eller i sällskap med släkt och vänner. Jag frågar igen, vad kan det möjligtvis göra för skada?
Sen när han som i det här fallet väljer klänningen själv är det ju extra roligt.
Och vad vet jag, han kanske minns den där rosa bodyn från när han var 6 månader gammal, och just därför fasande han för denna klänningen?

Jag tror inte de, jag tror mer på att de var den glittriga kaninen som lockade hans uppmärksamhet. Men kanske blir han bög nu, på grund av en kaninklänning inköpt på HM våren 2018.
Minns de datumet kära släkt och vänner så har ni någon att skylla på när han kommer hem med sin första pojkvän (och kaninöronen snyggt på svaj).


Ja jag erkänner, trångsynta människor kan reta gallfeber på mig.

Men det blir nog människor av oss också, förr eller senare.

Filosofiskt dravel

Hej kära läsare. Senaste veckorna har jag haft anledning att vara lite extra filosofisk. Så om du inte gillar att läsa om filosofiskt dravel kan du sluta redan här :)

Det känns verkligen som jag är i en prosses just nu där något grundläggande håller på att förändras. Jag kan inte riktigt säga  vad, men jag kan säga att det känns bra.
Av olika anledningar har jag också haft anledning att tänka över många av mina nära relationer...
Och även nära relationer över lag.

Hur lätt är det egentligen att dela sitt liv (länge) med andra människor? Vad gör tiden med relationen egentligen?
Det svåra är ju att man (förhoppningsvis) oftast förändras med tiden, vilket i sin tur leder till att man behöver ha ut andra saker i relationen. Det kan vara så att man utvecklas åt helt olika håll. Men det kan också vara så att "den andra" tänker att man var som förr, helt enkelt inte riktigt hänger med i svängarna... Och ja, det finns helt enkelt 1000 olika sätt som problem, bråk, osämja kan uppstå i nära och långa relationer.

Det bästa enligt mig i dessa situationer är ju att prata ut eller rensa luften. Under det senaste veckorna har jag haft flera sådana möten i relationer som ligger mig väldigt nära hjärtat.
Och även om jag är uppfostrad så att "man ska se varandra i ögonen och säga vad man tycker" stilen så är dessa samtal jobbiga.  Det är jobbigt för att man måste ifrågasätta någon man älskar men framför allt sig själv. Varför blev det så här? Vad reagerade jag egentligen på? Vad får jag ut av den här relationen? osv osv
Om man då dessutom bär på en konflikträdsla måste det vara ännu svårare de gånger i livet man måste ta tag i sådant. Jag skulle inte kalla mig själv konflikträdd... Trotts att jag är rädd för nästan precis allt. 

Det sköna med de relationer jag har idag tillskillnad från när jag var yngre, är att det finns en helt annan säkerhet hos mig själv. Jag vet att jag vill ha dessa människor i mitt liv, vi har redan delat mer än 10 år tillsammans och även om man inte alltid drar jämt i olika skeden i livet finns det en säkerhet inom mig att våra vägar alltid kommer följas åt på ett eller annat sätt.
Det upplerver i alla fall jag som en stor lättnad i konfliktsammanhang.

Jag har försökt fokusera mycket mer på mig själv senaste tiden. Antagligen pga av meditationen och tänket att vara här och nu.
Vilket fick mig att minnas min första psykolog, jag tror inte vi hade ett enda möte (i ett års tid) där hon inte sa "Kom ihåg att den enda du kan ändra på är dig själv"...
Jävligt trögt det där.. Man vill så gärna ändra på andra, det är ju hela tiden dom andra som gör fel? Vist?

Såg på FB idag att man ljuger för sig själv 200 gånger om dagen (ingen aning alls om det är sant dock) och då skrattade jag gott för mig själv. För det är något som verkligen förundrat mig,är hur stenhårt vi människor använder oss av självförnekelse. Vi alla gör det.

Så.Himla.Ofta.

Jag tror att alla människor som vi möter i livet (som vi har en nära och stark relation till) möter vi av en anledning.
Jag har inte tänkt så här på länge, kanske för att det är för mycket humbug för att våga tro på?
Men via meditationen vart jag påmind om allt det här och insåg att jag alltid resonerat så. Från tidigt i livet.
Vid svåra beslut har jag ändå vilat i att jag kommer välja rätt, det finns en kompass inom mig som vet vart jag ska.
När jag vart gravid med Theo var den känslan större än någonsin. Jag viste att det var meningen att jag skulle ha det här barnet.
När allt vart övermäktigt och jag vart livrädd så tröstade jag mig med den tanken, att det sedan långt tidiigare var meningen att jag skulle ha det här barnet.

Idag vet jag att det räddade mitt liv på så många nivåer.

När jag pratar med människor idag är det inte allt för ovanligt att man hör dem berätta om hur de ångrar saker i sitt liv.
Jag skulle åkt på den resan eller jag skulle börjat den utbildningen eller jag skulle gjort si eller så...

Jag kan inte riktigt förstå vad dom menar... (vilket är posetivt antar jag?) Jag ångrar inte saker jag gjort i mitt liv. Jag kan se tillbaks och inse att mitt liv sett helt annarlunda ut om jag i de ögonblicket valt annorlunda... Men det är inget jag saknar eller önskar.
Även om jag inte precis är på "den perfekta platsen" i mitt liv, jag jobbar varje dag för att komma frammåt och göra saker bättre, så är jag ändå väldigt tillfreds och nöjd med vetskapen att jag är där jag borde.
Jag har gjort mycket dumt, saker jag ibland önskar att jag fick chans att be om ursäkt för. Det finns också en och annan som jag skulle vilja slå på käften och fråga hur fan dom tänkte. Men ångra? Nej. Jag ångrar ingenting.

Jag har skrivit förut att bloggen har varit ett sätt för mig att sluta skämmas. Sluta må dåligt över att jag mår dåligt. Jag inser att detta absolut är en mognasfråga också, men att hålla på att göra sig till är så jävla överskattat.

Man vill passa in, man vill slippa se folks blickar eller oförstående kommentarer. Man vill vara bra, prestera så att andra ska se att man kan. Att man klarar och att man duger någonting till.
Många (kanske alla?) bygger upp fasader för detta. De är människor som klarar av att möta sitt omvärd med ett stort påklistrat leende trotts att man är helt trasig på insidan.
Jag är nog lite autistisk gällande detta, för jag förstår inte hur man gör. Jag har verkligen försökt, men jag kan inte.

Jag bär mina känslor på utsidan hur jag än gör mig till.
Någonstans vill jag nog att människor ska se. Jag har nog alltid velat att människor ska se mig för den jag är hellre än den som passar in.

Sen har jag i hela mitt liv alltid haft människor väldigt nära mig. Det är lite svårt att förklara... Men jag har alltid varit livrädd för att vara ensam.
Det här slog mig när jag satt och pratade med en vän som på alla sätt som tänkas kan fungerar helt tvärt emot vad jag gör.
Hon pratade om att de är svårt att släppa in människor och lita på dem och på grund av de så håller man ett avstånd  till människor, även om de är människor man tycker om.... Det låter ju helt logiskt eller hur? Jag skulle säga att många människor resonerar precis så.

Men jag tror att jag gör tvärt om. Jag hittar en människa som verkar bra och istället för att hålla dem på lite avstånd (åtminstone i början) så tar jag dom till mig helt och fullt.
Dels beror det antagligen på att jag har ett brinnande intresse för människor och känner mycket lätt empati men senaste dagarna har det börjat gå upp för mig att jag gjort så för att de här människorna på något sätt ska hjälpa mig hantera min ångest i att vara ensam.
Allt helt undermedvetet då...

Kände att några bitar till i mitt huvud föll på plats där.
Är det inte fascinerande? Här har man levt 27 år och tror att man vet någonting om sig själv och så har man knappt börjat.

En helt vanlig vecka i ett helt vanligt liv... Eller?

Hej alla glada människor där ute i världen. Jag har tänkt blogga i flera dagar men det har liksom inte blivit av, därav sitter jag här och vet inte riktigt vart jag ska börja.

I Söndags var vi på äventyr med vår stora son. Iden uppkom en dag när han sa att han aldrig har åkt tunnelbana (vi bor ju inte så himla långt ifrån storstaden här i vårt avlånga land).
-Har du aldrig åkt tunnelbana?
-Nää
- Är du verkligen helt säker på de?

Sen kände jag att då är det helt klart dags att göra någonting åt detta. Så sagt och gjort så ordnade vi barnvakt, som i sista stund vart super sjuk meen farmor och farfar var som tur var hemma och kunde ta hand om tussen! Vad skulle man ta sig till utan dessa mor och far föräldrar egentligen?

Sedan hade vi en jätte mysig dag inne i gamla stan där vi gick och kollade i var enda krimskrams butik staden kunde uppbåda! Theo var i sitt esse kan man lugnt säga! Och den lilla räkan hade minsann tjatat till sig 200 kr av sin gamla mormor så han shoppade storslaget ;)

Efter det gick vi på bio och sedan åt vi buffé på våran favorit restaurang! Wow vilken dag. När vi satte oss i bilen och började komma in på våra lantliga vägar igen kände man praktiskt taget hur luften gick ur en.

Theo tyckte det var lite jobbigt när vi kom in till T centralen. Han undrade vart alla människor skulle och varför dom hade så bråttom. Sen konstaterade han att han längtade till sin skogsdunge och att där fanns mycket mera plats. Jag och Tobias filosoferade att lantis barn nog är mer "spretiga" än stads ungar. Theo hade mycket svårt att stå still och inte hurrvla till någon i farten.
Men väl uppe på Drottninggatan kändes allt lite bättre, och avgaserna var inte lika många(?)
Jag vet inte om det är en fix ide min son fått eller om det faktiskt stämmer men när man befinner sig i stadsmiljö klagar han alltid på att han får ont i huvudet av alla avgaser?
Jag själv har aldrig plågats av något dilligt, därav är jag lite skeptiskt.

Dagen efter var jag helt slut. Mentalt bakfull gånger 100. Jag var nästan tvungen att skratta lite åt mig själv och mitt huvud. Men när jag kom hem efter jag lämnat Tudor på dagis så skulle jag bara vila och lyssna på ljudbok i 20 minuter......

Haha...

Jag vaknade kl 13.30 (1 timma innan de var  dags att åka och hämta honom igen). Jag hade sovit bort hela dagen. Jag som verkligen planerat att njuta i fulla drag av att få vara lite ensam hemma. Så lite lätt irriterad på mig själv tog jag mig upp ur sängen.
På kvällen gick jag som  vanligt och la mig kl 22.00 och sov som en stock hela natten. På tisdag morgon vaknade jag upp och kände mig som en helt ny människa.

Så ja, även fast det är roliga saker man utsätter sitt stackars huvud för så kan det helt klart tömma en på krafter. Men kunde nöjt konstatera att jag inte en ända gång under stads trippen fick tillstymmelse till ångest. Ingen hjärtklappning, inga svettningar, nada!
Så det gav jag mig själv en klapp på axeln för, fy fan vad skönt!

Den senaste veckan har jag ägnat mycket tid åt att meditera och även lugnt och försiktigt yogat några gånger hemma framför tvn.
Det är helt klart spännande! En lyckad meditation kan nästan jämföras med magi, helt sjukt hur man kan utforska sinnet om det går vägen.
Fast det är svårt, väldigt svårt att lyckas slappna av men ändå hålla fokus.

Hittade en tjej på Youtube som jag tyckte var mycket bra, och hon pratar om att man ska lära sig inse att allt man behöver finns inom än. Allt du behöver, har du redan. Och om man lyckas förstå det så blir allt alla andra gör bara en bonus i ens liv, plus att man slutar ha massa outtalade förhoppningar och förväntningar på människor till höger och vänster.

Jag gillar de där. Jag gillar det skarpt. Även fast jag inte riktigt kan säga att jag tror på det, iaf inte än.

Igår kom bakslaget på mitt positiva tänkande när jag kliver upp på morgonen och gör mig i ordning för att åka till arbetsträningen för att sedan inse att Tudor har feber. IGEN. Inte en hel vecka sedan jul har han varit på dagis.....
Och med mamma (akut barnvakten) sjuk, var det inte så mycket mer att göra än att ringa och säga att jag inte kunde komma...

Då kände jag mig sämst i världen. 2 timmars jobb i veckan och inte ens de klarar jag av. Grattis. Lycka till och ordna ditt liv My. Verkligen, lycka till.
Mmm bitter var bara förnamnet.

Sen hade jag redan på morgonen en känsla av att jag inte ville åka till jobbet. Att det var en dålig dag och att allt bara skulle gå fel om jag lämnade huset.
Och det är just dom där dagarna jag verkligen verkligen behöver ta mig iväg. Det är då den riktigt bra träningen börjar liksom. Så jag någon gång får in i min tjocka skalle att de går att vända en dålig dag till en bra dag om man inte följer sina känsloimpulser precis hela tiden.

Men jag försökte att inte gräva ner mig allt för djupt utan koncentrera mig på min söta son istället. Vi har det så himla mysigt. En morgon låg vi i soffan i 20 minuter utan att säga ett ord, vi bara låg där och klappade på varandra och såg varann djupt in i ögonen. Det är så häftigt när man nästintill känner det här starka bandet som bara finns till ens barn växa sig starkare och starkare.

En kväll när han inte kunde sova kom Tobias in med honom till vårt sovrum, Tudor skrek och Tobias skrek nästan också. Och två sekunder efter Tobias släppt ner honom i sängen så låg han på "sin" plats i min famn, knäpptyst.
Då tänkte jag att det är förunderligt hur bra han passar i min famn. Då kändes det i varje cell i min kropp att han är skapad för att passa precis så bra i mina armar. Sen somnade jag gott.
Tills han började sparkas i sömnen haha

Och sist men inte minst så har vi köpt oss en ny diskmaskin! Så i framtiden så kanske vi bara behöver diska varje maskin en gång istället för två? Haha vardagslyx när den är som allra bäst!
Tobias kära far har varit här och hjälpt till med denna nya diskmaskin och igår när de höll på att jobba med den så lyssnade jag lite på dem och vart så full i skratt,. Äpplet faller verkligen inte långt ifrån päronträdet. Dom låter exakt likadant. Jag hörde inte vad dom sa utan jag hörde bara tonläget och hur de rumsterade om och det var som att de bara var Tobias där, fast gånger två liksom. Haha jätte svårt att förklara, men ändå väldigt intressant.

På tal om att vara lik sina föräldrar så har jag och min stora son varit ytterst lika här de senaste dagarna. Vi är helt klart på kollisions kurs ... En kväll i badrummet kom Tobias och undrade vad som hände för att vi (tydligen) skrek så mycket på varandra?
- Nähe gör vi ju inte.
Då skakar Tobias bara på huvudet och säger att de ska bli mycket intressant och se vad som händer när Theo blir tonåring. Fullfjädrade slagsmål är inte en omöjlighet...

Och igår när han skulle sova så irriterade vi upp varandra igen (jag minns inte ens varför) och så tittade han på mig och med ens så var han så lik sin pappa. Jag vart alldeles häpen.
Hans pappa har en viss stirrande (lite vansinnig) blick när han blir arg, och vips, helt plötsligt från ingenstans (aldrig någonsin tidigare) så står min son där och ser likadan ut?

Då vart jag ännu mer irriterad. Jävla unge att gå och se ut som sin jävla pappa nu också.
Nej skämt och sido, det om något är ju verkligen mitt fel och inte hans.

På tal om att vara lik sin pappa, vart jag så full i skratt när vi var inne i stan på restaurangen. När jag fick syn på Tobias och Theo i profil, hur lika dom var?
Dom är ju inte tillstymmelse till släkt blodsligt och borde därför inte vara speciellt lika?  Men uppenbarligen blir man präglad långt mycket mer än man tror av dom man lever med, för efter en stunds iakttagelse kom jag fram till att likheten låg i rörelserna.
Dom har helt enkelt samma rörelsemönster, och nu när Theo börjar bli så pass stor så ser man likheterna mellan dom på ett helt annat sätt.

Jaha nähe nu har jag skrivit en hel roman igen. Hoppas någon av er orkade beta er igenom denna gedigna redogörelse av mitt lilla liv just nu!
PUSS

Internationella kvinnodagen

Har flera gånger under dagen läst och hört att det är internationella kvinnodagen idag. Att den borde firas och uppmärksammas men att man inte ska säga "grattis" eftersom det inte är någons födelsedag? 

Och jag blir lite sur. Det är absolut bra att uppmärksamma kvinnor och våra rättigheter och könsrollerna vi har i samhället idag. 

MEN 

Istället för att hylla kvinnorna har jag lust att skälla lite på oss. I ungefär hela mitt liv har jag undrat över varför tjejer/kvinnor är så förbenat elaka mot varandra? 

Vart är solidariteten? Vart är systraskapet? Det mina damer och herrar, det finns inte.

 

Så fort tjejer får en chans att trycka ner eller döma varandra så gör dom det. Utseendet är ett klockrent exempel, hur många gånger har man inte tittat snett på någon och viskat (helst med sin bästa tjejkompis) "titta vad tjock hon är!" eller "Allvarligt, har hon ingen spegel hemma eller?" osv osv i all oändlighet. 

Ni har gjort det, jag har gjort det. Men varför i helvete håller vi på så? 

Eller varför inte ta exemplet när kvinnan i fråga ska bli mamma. Har vi inte kunnat döma henne innan så gör vi det garanterat då. 

"Men vadå, ammar inte du din bebis? Du vet väl att den kommer bli allergisk?" 

"Tänker du verkligen köpa barnmatsburkar? Vet du hur många dåliga ämnen det finns i såna?" 

"Jag gick ner alla mina gravidkilon innan jag ens lämnat bb, jag FATTAR verkligen inte dom som inte tar tag i sin vikt på en gång"

"Lämnar du BEBISEN till pappan?! Hur ska det gå när han är barnvakt?" 

Gärna ska allt detta sägas med ett leende på läpparna, en välmenad klapp på axeln och med en djävuls underton. 

Är det något vi kvinnor är bra på är det att trycka ner varandra i smyg. Om någon mot förmodan skulle ställa kvinnan till svars skulle hon garanterat spela oskyldig och ovetandes. 

"Näää det var ju verkligen inte meningen att du skulle känna såååå" Blink blink, ett nervöst leende och gärna lite fingrande på sitt långa hår. 

Det här gör mig förbannad. 

Ska det vara så jävla svårt att stötta varandra? Vilken kvinna har inte haft ångest för sin kropp någon gång? 

Ändå går man runt och hånar folk på stan?

Vilken kvinna (med barn) har inte känt den enorma pressen och extrema känslosvängarna det innebär att bli mamma? 

Ändå springer vi omkring och tycker ner våra åsikter i halsen på nyblivna föräldrar.

Istället för att ta ett steg tillbaks och kanske inse att mitt sätt kanske inte funkar för alla. 

Min sanning är inte alltid din sanning. 

Med de orden önskar jag oss alla lycka till med systraskapet i framtiden. 

Du och jag bror.

Igår var jag på tjejkväll, en av de bäste på mycket länge. Skrattade så jag helt seriöst vaknade med träningsvärk i magmusklerna. Och mitt kära sällskap hade pratat så mycket att hon var alldeles hes idag. Hahaha

Men hur som helst så satt vi vid ett tillfälle under kvällen och pratade om våra älskade barn. Varpå hon säger att mina pojkar är så fina med varandra. Riktigt härliga bröder.

Då slog det mig vilken otrolig tur jag har med mina två söner. Bandet och kärleken som finns mellan dem går inte att ta miste på och med ens mindes jag alla tankar jag hade i huvudet under min graviditet.

"Tänk om Theo kommer känna sig bortglömd, tänk om vi kommer göra skillnad på barnen, tänk om bröderna inte kommer komma överens med varandra, tänk om åldersskillnaden är för stor" osv osv
Graviditeter och tankar i oändlighet hör onekligen ihop. Alla om men och kanske man utsätter sig för när man inte riktigt vet hur allt ska bli.

Så här lite mer än 2 år senare har ju allt fallit på plats och nu tas det för det mesta förgivet.

Men mina favorit ögonblick är när jag iakttar dem på håll, och får möjlighet att se hur Theo växer till en (nästan) vuxen människa när han lungt och pedagogiskt förklarar för sin lillebror hur man på smidigaste sätt tar sig fram genom livet. Eller när Tudor vägrar släppa sin brors hand och med all önskad tydlighet deklarerar att "miiiin brorsa!".
Eller När det smyger upp på lördag morgon och äter frukost bara dom två, för att de tydligen är mysigt att slippa mamma och pappa ibland

Häromdagen följde theo med och hämtade på dagis varpå Tudor vart helt till sig och sprang runt som en yr höna ömsom för att visa theo sitt dagis ömsom för att visa alla på dagis att det här var hans bror.
Jag som själv har noll erfarenhet av syskon blir i dessa situationer lite paff... Lite förvånad och så otroligt lycklig.

Dom ska hålla hårt i varandra livet ut. Och gör dom inte de ska jag jaga dom till månen och tillbaks. Båda två.

Så då kommer dom behöva varandra bara för att slippa undan den galna mamman och hennes tokiga idéer haha 😂

Familj

Idag är ingen vanlig dag! Idag är nämligen  dagen då jag skaffade min andra tatuering i livet!

Idén var självklart min från början men sen när jag började fega ur var det Theo som absolut ville att jag skulle göra den så han kunde få följa med och titta.

Så imorse bar det iväg till till tatueraren med barn och mamma i sällskap! Och vad passar bättre när man tatuerar in ordet familj❤️