Vårt slit och släng samhälle

Vet ni vad som verkligen kan irritera mig?
Eller irritera är egentligen fel ord, det är mer en rädsla, en kväljande känsla av att man när som helst kommer spy på precis alltihopa.

Med jämna mellanrum slår det mig vilken låsas värld vi lever i år 2018.
Nästan ingenting är på riktigt längre.

Kan ni tänka er att för 100-150 år sedan var allt du hade i ditt hem saker som någon hade gjort. Saker som någon tillverkat med sina händer. Möbler var snickrade av en möbelsnickare i trakten eller ärvda av farfars far som snickrat ihop dem någon gång på 1800 talet.
Gick saker sönder, så lagade man dem. När lagade jag något sist? Varför skulle jag lägga ner den energin när de går lika bra att köpa en ny för några kronor nästa gång man är och handlar?

Dagens slit och släng samhälle äcklar mig.

Våra pengar är ett till lysande exempel på denna idioti. Ett kontantfritt samhälle pratas det om, jo tjena. Vad händer den dagen när vi får ett rikstäckande strömavbrott eller systemen ligger nere av någon annan anledning?
Hur många av oss kommer ha några pengar att prata om då? Kommer pengarna ens vara värda något?

Lyssnade på ett avsnitt av P3 Dystopia som är en riktigt bra podd som handlar om olika sätt vårt samhälle kan gå åt helvete på. Låter kanske inte så upplyftande men den är både spännande och riktigt informativ så jag rekommenderar den verkligen!
Hur som helst lärde jag mig då att våra pengar tydligen inte existerar.

När man gå till banken och tar ett lån, till ett hus säger vi. Så har jag i min (barnsliga) fantasi föreställt mig att banken hämtar pengarna ur ett bankvalv. Typ.
Men nej så är det inte. Nej nej. Dom här miljonerna jag lånar till mitt hus existerar inte förens banken sätter in dem på mitt konto...?
Låter de inte helt galet?

Och jag tyckte bitcoin lät helt orimligt.....

Så har vi dejtandet…. Hur fan hittar man någon att dela sitt liv med i denna ytliga värld? Jag är så glad att jag själv slipper brottas med just de problemet, men de kommer onekligen på tal i bland singel vänner.
Hur hittar man någon? 10.000 kronors frågan.

Med risk för att låta som en gammal kärring men har ni någonsin varit inne på Tinder? Eller någon annan av alla skit sidor som fungerar likadant`?
Vad är ens grund konceptet? Swipa höger så får du ligga?

Min vän försökte ha någon grundkurs med mig i hur man "dejtar på nätet 2018" och allt jag kunde tänka var bara att de här var de opersonligaste, ytligaste och absolut mest omöjliga vis att hitta någon att dela livet med?

Jag såg ett
klipp på FB senast idag om "den vanligaste anledningen till separationer 2018" är att man idag har sådana orimliga föreställningar om hur fantastiskt himlastormande underbart det ska vara att leva tillsammans med en annan människa. Att allt vi ser är den "perfekta fasaden" som spelas upp såväl på filmduken som i sociala medier.
Jag är av den bestämda uppfattningen att få saker för att säga ingenting kan mäta sig med känslan att vara nyförälskad. Det enda tråkiga med ny förälskelse är att den alltid går över .
Alla relationer kräver både omsorg och energi för att fungera, för mig är det självklart men det skulle inte förvåna mig om de finns mängder med människor som inte vet/tror det.

Med teknikens under har vi människor dragit oss tillbaks, vi umgås inte med människor runt omkring oss. Hur många av oss vet ens vad grannen heter? Förr i tiden var de en av de viktigaste människorna man hade av den enkla anledningen att de var den människan du snabbast kunde få tag i .
Vi socialiserar oss inte på samma sätt som vi gjort i 100 tals av år, hur påverkar de oss egentligen?

När jag gör mina naglar brukar jag slås av tanken att vi är fan dumma i huvudet...
Här sitter jag och betalar människor för att bokstavligt talat limma på plast bitar på mina händer...
Hur skevt är inte de? Egentligen?
Det är snygg som fan, och jag känner mig mer än naken utan naglar men vilken nytta gör dom egentligen?
Och det är så många skönhets produkter/ingrepp idag och till vilken nytta?

Jo att vi ska passa in i den låssas värld vi skapat åt oss själva.

Bästa veckan på hela hösten

Hej folket och trevlig helg på er!

Idag är den bästa fredagen i världshistorien förstår ni.
Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad, jag flög därifrån på rosa moln!
Inte nog med att de verkar som jag har världens bästa chef så går tiden jätte fort när jag är där.
Idag blev jag till och med besviken när jag insåg att de redan var dags att gå hem. Och jag längtar redan till Tisdag när de är dags för mig att gå dit igen. Det kanske låter konstigt för er men för mig är det verkligen en STOR sak!

Det finns så mycket att lära sig där, jag känner mig som en förkolnad svamp som efter år av torka äntligen får massa information att suga i mig!
Jag är så tacksam att jag äntligen mår så bra att jag har förmågan, fokuset och kraften att lära mig nya saker. Så skönt att få något att fokusera på som inte är mig själv eller tråkiga vardagssysslor. Lite som att ta en paus från att vara sig själv. Skrämmande såklart för vem ska jag då vara? Men samtidigt så skönt!

När jag började min arbetsträning för snart ett år sedan så önskade jag mig en chef eller handledare som "skulle ta mig under sina vingar" eller åtminstone ha tid att introducera  mig på arbetsplatsen. Och nu har jag fått det jag bad om.

Jag är SÅ tacksam!

Sen är de svin läskigt. Och jag måste jobba hårdare med mitt huvud än jag gjort på flera månader. Men det känns också kul (än så länge). Jag vill ju verkligen utvecklas och komma vidare i mina svagheter.

Min första dag gick jag och min chef igenom lite olika uppgifter jag kommer ha då hon säger, du kan springa ner på affären och köpa kaffebröd och lägga upp i fikarummet. 
På 0,2 sekunder blir jag helt kallsvettig och hjärtat börjar slå dubbelt så snabbt. Jag känner mig så liten och misslyckad och känner bara att nej, det här är ett misstag. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle klara av att vara på en sådan här arbetsplats. 

Det rann ut i sanden och vi gjorde andra saker under dagen, på väg hem ringde jag en vän och pratade om det här. Vad händer egentligen i mitt huvud? 

Gå in på Ica och köpa fika har jag gjort 100- tals gånger. Jag har varit och handlat i den där affären sedan innan jag kunde gå... Så vad är problemet? 

Jo... Tänk om jag gör fel? Jag vet inte vad dom gillar för fika. Hur mycket ska jag köpa? Tänk om jag köper fel? Tänk om någon blir arg? På 0,2 sekunder har jag övertygat mig själv om att allt kommer bli fel och alla kommer skratta åt mig.... Det tar mig 0,2 sekunder att övertyga mig själv att jag inte klarar någonting. 
Min instinktiva lösning på det är att gömma mig. Eller "struttsa" som min kära vän säger. 
                                  
Jag vet inte varför mitt huvud ska hålla på att motarbeta mig på de där viset och ärligt talat struntar jag faktiskt i varför, jag vill bara komma över det. 

Min taktik just nu är att tysta ner de där tankarna så fort jag kan och sedan bara göra. Det får bli som det blir. Den dagen de väl kommer bli fel (för de blir det alltid förr eller senare) kommer bli en jobbig dag, men jag måste lära mig det med. 
Ingen är helt perfekt. Att fela är mänskligt osv..

Jag VET de, ändå känns de som världens undergång om jag skulle göra något fel. 

Träning, träning och åter träning. 

Det var egentligen bara en parentes för mest av allt är jag bara så himla glad och nöjd just nu att jag fått den här chansen!
Och att det känns så galet bra.

Och som grädde på moset denna härliga fredag vågar jag äntligen säga att min hörsel är totalt återställd! Succesivt har den kommit tillbaks och ni kan bara ana min lycka när jag kunde lyssna på musik och sjunga utan att huvudet exploderade!
Nästan så man blir religiös på kuppen!