Äckliga mellandagar!

Hejsan folket... Jag kan börja med att berätta att detta inte varit en av mina favoritveckor detta året.. Nej faktum är att jag faktiskt är ganska bitter. För att inte prata om hur bitter jag var för två dagar sedan.
Jag ska berätta allt från början.
För en vecka sedan stuvade vi in väskor, julklappar, mat och barn i bilen och åkte hem till mina svärföräldrar. Väl där äter vi middag och klär granen tillsammans och konstaterar att även i år kommer det bli en massa julklappar! En mysig kväll helt i sin ordning.

På julaftonsmorgon kliver vi upp och åker iväg med barnen till ett lekland i närheten. Efter att vi härjat runt där i några timmar åker vi hem och äter jullunch med familjen. Ett klassiskt julbord med mer mat än man ens kan drömma om. Sen är klockan 3 och det är dags för Kalle. Tudor satt med plattan och vi andra sov i soffan typ...

Sen var det dags för julklappar, och vilka julklappar! Jag är fortfarande lite förstummad över alla fina saker barnen fick i år. Hur mycket fina saker som helst. Och trotts julklapps spelet fick alla någonting även i år.

Julklappsspelet vart en succé! Trotts lite grymtanden från olika håll innan så vart alla mer än engagerade under spelets gång haha. Fascinerande att kasta en tärning om "små saker" kan väcka en sådan tävlingsinstinkt hos en haha. Så som det lät på familjen är det något vi ska göra nästa år igen. Och ingen blev helt lottlös här heller.
Theo var med och spelade men efter vi spelat klart kunde både han och jag konstatera att han inte ska vara med nästa år, för honom var det inte så roligt utan mer hysteriskt. Slutade nästan med att han började gråta stackarn, man måste ha nerver av stål för att klara av julklappsspelet.

Efter det var de gröt och barnen fick gå och lägga sig, Theo klagade på ont i magen men vem har inte det på julaftonskväll?
Efter att ha suttit och pratat till efter tolvslaget tog vi oss upp för trappan och bums i säng. Det tog lång tid för mig att somna för jag frös som ett asplöv. Så jag hämtade ett extratäcke och satte på mig en morgonrock innan jag lyckades sluta hacka tänder. Sedan somnade jag........
I 10 minuter.....

Sedan vaknar jag av att Theo kräks i hela sängen! Gudskelov var det Tobias som låg närmast honom. Sen kräks han och kräks och kräks igen. Är det i några situationer jag känner mig helt värdelös så är det här en sådan. Jag klarar inte av att göra någonting förutom att hålla för öronen och försöka att inte kräkas själv. Det är så äckligt! Det räcker att jag bara tänker på det så känner jag hur de börjar åka upp och ner i halsen. Det här vet ju Tobias om så han brukar bara be mig att hålla mig ur vägen, vilket jag är fruktansvärt tacksam för.

När Tobias bäddat rent sängen och den 2 minuter senare var nerspydd igen så tog vi beslutet att åka hem. Så där smög vi ut ur huset mitt i natten. I bilen kräktes han tre gånger medan jag satt i framsätet med fingrarna i öronen och nynnade på någon melodi. Fantastiskt bra och stöttande mamma, verkligen.
När vi kom hem var det 8 plusgrader i huset, så det var bara att börja elda och värma riskudde och stoppa under täcket i Theos säng. Den natten sonade jag halv fyra med kläderna på.

Det här var ju inte riktig vad jag hade tänkt mig.. Nej jag hade tänkt mig en mysig juldag tillsammans med familjen, titta på gamla filmer och leka med barnens alla leksaker... Men nej nej. Nu kräks vi istället, och inte nog med det så kom de här magsjukan med fruktansvärda magsmärtor.

Dagen efter gav sig Tobias iväg för att hämta hem vårt lilla barn och alla våra julklappar, för att inte nämna mobilladdare och andra viktiga saker vi bara lämnat mitt i natten....När han kom hem packade vi upp allt på köksbordet, och sa att vi tar resten i morgon.

HAHAHA kan man skratta sig själv rakt upp i ansiktet kanske? Några timmar senare, på natten vaknar jag av att någon hulkar och kvider inne på toaletten. Tobias tur. Check.
När jag hörde hur dåligt han mådde och hur ont han hade, kände jag lite lätt panik. JAG VILL INTE! jag vill inte må sådär! Jag hatar att kräkas och JAG VILL INTE! Kan inte skiten bara komma nu så jag får det överstökat?

Till saken hör ju att Tobias aldrig blir sjuk medan jag alltid bli sjuk.

Två dagar till följer där vi inte gör så mycket annat än ligger på soffan, kurerar oss och försöker undvika spy lukten typ. Och jag väntar på att börja kräkas. Jag har mått illa varje dag, samtidigt vet jag att jag är en sådan jävla mes gällande detta så jag skulle nästan kunna inbilla mig en magsjuka. Underskatta aldrig placebo effekten.
Men nej, varje morgon vaknar jag och är helt förvånad över att jag inte kräkts än.

Tillslut tröttnar jag och sätter igång att städa, samtidigt kommer dom och installerar vår nya luftvärmepump och Tobias får en arbetsintervju. Wow, något annat än spya och lidande.
Under hela tiden går jag grämer mig, helt ohjälpsamt men oundvikligt. Det här var inte vad jag hade planerat för vår julledighet! SUR.

Igår var det den 29 december, min och Tobias årsdag. Vi hade sedan tidigare planerat med farmor och mormor att de skulle vara barnvakt. Jag var ju helt säker på att åtminstone en av oss skulle ligga och kräkas så jag hade mer eller mindre gett upp  hoppet om vår dejt. Men trotts det, mot alla odds. Igår var vi på dejt! Först lämnade vi barnen, sedan åt vi en god och väldigt väldigt mättande middag medan vi pratade om åren som gått. Sedan såg vi Jumanji på bio, riktigt roligt film kan verkligen rekommendera den!
När vi kom hem mådde jag såklart illa, men hör och häpna jag har fortfarande inte kräkts och imorgon är det nyårsafton.

I skrivandet stund är klockan 12:53 och min man har fortfarande inte vaknat, det bästa med att vara barnledig man får sova hur länge man vill. Eller nja, nu vill ju jag ha lite frukostsällskap så nu får han nog allt ta att vakna ändå :)

Jag hoppas ni haft trevligare mellandagar än oss och tackar min lyckliga stjärna att jag fortfarande inte kräkts... men jag vågar ändå inte riktigt tro på att jag klarade mig undan eländet.

Gott nytt år!

                        


 

Julveckan

Nu börjar det minst sagt dra ihop sig mot julafton gott folk! Är ni sönderstressade eller tillhör ni dem som lugnt och sansat kan luta sig tillbaka med alla julklapparna färdiginslagna under granen? 

Jag kan med stor lättnad säga att jag tillhör den senare kategorin detta året. 

Igår slog vi in de sista julklapparna och helt plötsligt var det propp fullt under granen! Vet inte riktigt hur de gått till eftersom vi i år bara skulle köpa till barnen och till julklapps spelet. 

Men när jag och Tobias började prata så kom vi fram till att vi sammanlagt har typ 15 julklappar till spelet haha vi är uppenbarligen duktiga på att hitta mycket saker för lite pengar. Så mindre paket är de inte men jag inbillar mig iaf att vi kommit undan billigare än vi burkar :P 

I vanlig december anda går vi runt och hostar och snorar som aldrig förr, så Tudor har varit hemma nästan hela veckan och idag fick Theo äntligen jullov!! Jag var i hans skola och tittade på uppträdanden som klassen gjort och konverserade andra föräldrar, det var riktigt trevligt!

Nu ser jag fram emot julledighet! Julafton, lekland och övernattning hos farmor och farfar, mellandagar som består av biobesök, firande av 6 årsdag och badhus sedan nyår och efter det kryssning. Ska bli härligt med lite kvalitetstid! 

Förra helgen var ingen vanlig helg heller förstår ni, nej det var en stor dag. Förra lördagen den 16 vart jag nämligen gudmor för första gången i mitt liv. Stolt som en tupp var jag när jag stod där längst fram i kyrkan.

Lilla Alice, välkommen till värden, för att inte prata om gudsförsamling... Eller hur var det nu? ;) 

 Var även förbi riksarkivet och gjorde studiebesök i veckan och wow vilket ställe. Det pirrade i hela kroppen på mig när arkivarien började berätta om sitt arbete. Så det är helt klart en linje värd att följa upp. Det går lite seg nu när jag äntligen är så taggad, jag hade hoppats på ett arbete nu efter årsskiftet men vi får se hur det blir.

Ni vet när man hittar något man vill ha men tycket de är lite för dyrt? Och några veckor senare inser att gudarna hört ens böner för att saken i fråga nu säljs för halva priset? Just så var det med dessa tre ramar! Så jag kunde helt enkelt inte hålla mig, och längst ner i en låda här hemma hittade jag tre fotopapper! God jul  My önskar MY. 

Mitt hår börjar bli så fruktansvärt långt och tovigt! Jag har haft så kort hår så länge så de här med tovor i nacken har jag liksom förträngt. Blää säger jag bara, hittade den här frisyren häromdagen och åh vad de kliade i fingrarna på  mig!!

Så snyggt! Men nej nu ska jag minsann göra ett ärligt försök att spara ut den här skiten. Kommentarer som "Åh du skulle passa så bra i lång hår" "ditt hår som är så fint, låt det växa" eller varför inte "My, tjejer ska faktiskt ha långt hår".... Precis som att kvinnligheten sitter i håret? Har jag någonsin nämnt att män ibland verkar sakna en eller två hjärnceller? 

Men kanske har dom rätt? Kanske är jag skitsnygg i långt hår? De kan ju iaf vara värt ett försök.... Ett försök innehållande en hel del balsam... 

God jul folket! Och stressa inte ihjäl er! 

Ekonomi, stora barn och kuddar!

Hej folket! Nu är december här och fortfarande ingen snö! Hallelejua! Absolut det är fint och mysigt med snö. Men fan så opraktiskt och kallt.
Nu har vi dock köpt en ny luftvärmepump så vi är redo för en riktig vargavinter! Och lite snö till julafton kanske man ändock ska önska sig?

Förra veckan var jag och min son på banken och öppnade ett konto till honom. Igår kom det hem med posten. När jag gav honom breven fick han lite panik. "Mamma det här ser ju ut som räkningar!!! Mamma jag är för liten för att få räkningar!!" Men sedan när han öppnade dem blev han jätte glad. Sedan följde en timma med kort, koder, bankdosor och lite mer koder.
Han var väldigt bekymrad när vi var på banken över hur han ska lära sig sin kort kod, helt i onödan för han är  bra på att komma ihåg siffror. 
-"Men du kan ju ditt personnummer" kontrade jag
-"Det är bara för att du tvingade mig öva på det så många gånger!"
Haha är jag verkligen en sådan jobbig vuxen tänkte jag men till honom sa jag bara att
-"Då får jag tvinga dig att öva lika mycket denna gången med"

Han är kanske lite i yngsta laget, och som han påpekat ett antal gånger känner han ingen annan i sin ålder som har ett bank kort. Men jag tycker det är viktigt att han lär sig hantera pengar.
Det är en väldigt viktig sak att kunna, och oekonomiska människor går mig verkligen på nerverna så jag gör mitt bästa för att han ska lära sig. Ju förr desto bättre. Men han är duktig, duktig på att räkna ut hur mycket pengar han har, vad något kostar och hur mycket pengar han vill ha kvar efter shopping rundan, en enklare budget med andra ord. Så jag har hopp om hans framtida ekonomi sinne! :)
Han har till och med hjälpt till att betala räkningar och lärt sig vad ett ocr nummer är. Dock var han väldigt lättad när han insåg att det var många år kvar tills han behövde ta ansvar för sina egna räkningar.  

När vi väl fått igång hans mobilbank så satte jag över 500kr till honom. Och han var så lycklig, loggade in ca 10 gånger bara för att se att dom där 500kr verkligen var där. De värmde mamma hjärtat och för 100 gången i ordningen fick jag en gråt-klump i halsen över att han blivit så stor.

Imorgon ska jag lotsa runt min förvirrade mamma på Ikea, ska bli spännande och svårt eftersom jag absolut inte ska handla någonting. Kanske bara ett doftljus... ett litet ett.
Hatar december månad när alla affärer verkligen prackar på en grejer! På tal om att vara ekonomisk så gäller det verkligen att hålla sig i skinnet. Finns så mycket onödigt skit som man tror sig behöva. Låter sig luras att man behöver.
Idag var jag och köpte nya sängkläder, så jag hoppas min karl blir positivt överraskad när han kommer hem, finns nämligen ingen som har så mycket åsikter ang kuddar som min man.

Så efter dagens shoppingtur är det skygglappar på till december är slut!

Eller okej... en och annan julklapp till då, har bara köpt klappar för 150kr än så länge så har 150kr kvar att spendera. Men bara det. Inte en pryl till.

Förutom ett litet doftljus då ;) hahaha

Mitt livs mörkaste historia.

Jag var 17 år gammal när jag blev gravid, jag ägde ingenting. Inte ett skit. Min mamma fick ansöka om min graviditetspeng eftersom jag inte var myndig. Vart skulle vi bo och vad skulle vi leva på? Under min graviditet vart jag lite av en expert på exakt hur man överlever på vårt välfärdsystem.
I samhällets ögon gjorde jag fel från allra första början. Men samhället kan dra åt helvete.
Nära och kära häpnade, min pappa deklarerade klart och tydligt att jag var dum i huvudet och undrade hur jag någonsin skulle orka hämta och lämna på dagis (vilket jävla argument?).
Eftersom vi var så unga var vi fritt villebråd att försöka styra och ställa över, och de kan ni vara säkra på att folk (vår så kallade familj) tog tillfället i akt och gjorde.
Människor som stormade in på förlossningen och tyckte att dom minsann hade rätt och se hur det gick eftersom det "redan tagit så lång tid". Aldrig i mitt liv har jag blivit så totalt överkörd. Det fortsatte i över 3 år innan jag äntligen vågade sätta ner foten när de dristade sig till att säga att Theo var lika mycket deras son som vår. Efter de samtalet skakade jag i hela kroppen och kräktes som en gris. Fy fan för människor som har noll förståelse för att deras handlingar sätter spår i människor.

När jag var 21 år gammal höll jag på att förlora honom, min son. På grund av ett ex som helt spårat ur och "vänner" som gick till socialen och sa att jag knarkade.
Jag var på jobbet när dom ringde och sa att de troligtvis behövde placera honom i ett annat hem.
Jag kan inte med ord förklara hur det är att få ett sådant samtal, jag gick sönder på nivåer jag inte ens viste att jag hade.

Samtidigt som allt jag hade hållit kärt slets ifrån mig, han jag levt med och alltid trodde skulle vara min familj gjorde allt för att såra mig. Han lyckades, lyckas än idag. Människor jag kallade vänner vände mig ryggen och spottade på mig. "Vi ses i rättegången" "Du är inte värd att vara mamma till Theo" "jag kommer vittna mot dig"  hatet var så massivt. Fattar dom ens vad dom gjorde? Jag har fantiserat om att hämnas, att någon gång ha makt nog att krossa deras jävla liv så som dom krossade mig, men jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det. Idag undrar jag bara varför? Jag var kanske inte oskyldig men vafan gjorde jag för att förtjäna att min son skulle tas ifrån mig? Hur kunde ni? Hur fan kunde ni??  Jag försöker fortfarande förlika mig med att jag aldrig kommer få ett svar på den frågan.
Samtidigt blev jag vräkt ur lägenheten jag bodde i och trotts allt annat letade jag med ljus och lykta efter någon annanstans att bo.
Jag var 21 år gammal och allt var kaos. Jag har en inre bild hur jag tillslut gav upp allt förutom Theo. Hur jag tog honom i famnen, omslöt honom med min kropp för att skydda honom från allt ont. Det var då jag insåg att ingenting i mitt liv är viktigt förutom han. Jag ville gärna att vi skulle ha tak över huvudet men i övrigt betydde ingenting något.
Ni vet hur kroppen gör om man tex håller på att drunkna eller frysa ihjäl? Den offrar ben och armar för att hålla de vitala organen igång så länge de möjligtvis går.
Samma sak tror jag hände i mitt huvud. Jag fokuserade på de viktiga. Och Theo var de ända som var viktigt. Än idag ligger den känslan precis under ytan, trotts att jag har en till son så finns de en desperation i kärleken till Theo som jag tror och hoppas aldrig kommer finnas till Tudor.
Det är jag och Theo mot världen.

Jag vet helt ärligt inte hur jag överhuvudtaget klarade av att stå på benen. Inom mig bröts allt som någonsin varit jag ner och jag viste de inte ens.
Jag minns när vi flyttstädade, hur Tobias slet med mig för att få ugnen ren (som inte blivit städad på 1år), när hans bröder kom och hjälpte oss att bära ut mina saker till flyttbilen, det var overklig på så många sätt. 
När jag lämnade över nycklarna till min pappa och gjorde mitt bästa för att försöka förstå varför han gjorde som han gjorde.
Jag har minnesbilder av en soc lägenhet full av människor som inte kunde prata svenska, där i ett rum fanns en våningssäng där dom tyckte att jag och min son skulle bo. När jag gick därifrån viste jag att jag var skyldig mina svärföräldrar något jag aldrig skulle klara av att betala tillbaks.
Jag sitter fortfarande och förvånas över hur allt löste sig. Ju mer jag tänker på det ju mer tror jag att jag ska vakna och vara tillbaks där och då för såhär bra får man bara inte lov att ha det?

Jag var 22år när jag flyttade in i ett radhus tillsammans med (den nya) mannen i mitt liv. Jag var naiv nog att tro att jag kunde glömma allt skit som hänt. Panikångesten kom som ett brev på posten, depressionen inte långt efter.
Jag vart rädd för människor på den nivån att jag gömde mig i buskarna när mina grannar gick förbi. Många terapitimmar och ex antal år senare vet jag att jag var rädd för att dom skulle förstöra mitt liv. Ta min son ifrån mig. Förstöra den lycka jag hittat. Man vet aldrig vart man har människor. Aldrig. Det är den smärtsammaste läxan av dom alla, jag kommer aldrig kunna älska på samma sätt som förut. Man har ingen aning om vad människor tar sig till när dom är sårade.

Depression och ångest har härjat i min kropp så jag knappt känt igen mig själv. Men oavsett hur svart, svårt och hopplöst allt har känts så har mitt fokus osvikligt varit på Theo. Jag har tvingat mig själv att skratta med honom, växa med honom, vara de stöd han behöver. Under vissa perioder fick jag uppbåda all min energi till att äta frukost- lämna på dagis - hämta på dagis- leka en stund innan Tobias kom hem. De var allt jag klarade när jag mådde som sämst, men jag gav inte upp.
Han var hela anledningen till att jag inte gav efter och helt sjönk ner i mörkret som härjade inom mig. Kanske just på grund av att jag redan varit nära att förlora honom?
Det här är mitt livs mörkaste, skitigaste och hemskaste historia. Av många anledningar skäms jag. Jag är ingen lam unge och helt klart inte oskyldig till situationer jag hamnat i mitt liv.
Jag har misstrott mig själv så många gånger eftersom allt jag då levde för och trodde var sant visade sig vara så väldigt fel.
Men det spelar inte längre någon roll för ingen kan säga att jag är en dålig mamma, min son är och kommer föralltid vara min och äntligen ÄNTLIGEN kan jag sluta vara rädd.

När livet går bra!

Hej folket! Nu var det ett tag sedan igen men jag har glädjen att berätta att livet ler mot mig! Häromdagen hände något helt otroligt! Något jag kämpat för mer eller mindre hela mitt liv och som varit en stor klump i min mage. Nu är klumpen borta och jag kan äntligen andas ut. Ren och skär lycka är känslan jag känner. Så jävla skönt!
Jag önskar jag kunde skriva varför men saken är den att det rör fler än mig och jag vill inte stör salt i färska sår. Men i framtiden ska jag berätta. Skulle vilja ställa mig på ett högt berg och skrika ut nyheten till alla. Men jag behärskar mig.

Utöver de så börjar äntligen jag och arbetscoachen börja jobba på riktigt och på måndag ska vi besöka den första arbetsplatsen!
Känns så väldigt mycket bättre än tidigare gånger jag blivit "utsläng" på arbetsmarknaden. För en gångs skull verkar de finnas en riktig plan.
Så på måndag ska vi kolla in ett arkiv! Så spännande, hon skrattade gott åt min upprymda blick när hon nämnde arkiv. Pärmar och papper är det bästa jag vet! Så ska vi undersöka vidare möjligheter på ett bibliotek, en bokhandel och ett kontor.
SÅ jävla as läskigt men så spännande! Hon blev lite osäker och frågade om hon gick för fort fram, om jag blev orolig. Då skrattade jag och svarade att jag var skräckslagen men att vi inte kan ta något hänsyn till de för då kommer vi aldrig komma någonstans haha

Taktiken att "inte tänka förens i sista sekund" fungerar förvånansvärt bra. Att lösningen skulle ligga i att inte tänka så mycket? Vem hade någonsin kunnat tro att de var bra att vara obetänksam?

Arbetscoachen frågade mig vad mitt långsiktiga mål var. Och det är såklart att få en anställning någonstans så jag kan börja tjäna lite pengar. Försökte även förklara att mitt första mål är att "lära" mig att arbeta. Hur en arbetsplats fungerar, sociala regler, att få vara med att bidra, nya rutiner osv osv. Det finns så mycket sånt där som jag egentligen aldrig upplevt.
Jag har jobbat för många år sedan men jag kom aldrig in i varken arbetet eller arbetsgruppen och då räknas de liksom inte.

Ett stort plus jag har nu som jag aldrig haft förut är att jag känner mina svagheter och styrkor på ett helt annat sätt än förut. Och jag är så jävla less på att skämmas och "försöka vara normal" så det kommer jag inte göra på denna arbetsplats. Folk får ta mig för vad jag är, passar det inte så är det ändå inte rätt ställe för mig att vara på. Och jag har verkligen möjlighet att göra så. Jag är inte stressad varken tidsmässigt eller ekonomiskt och de är så satans skönt!!

Sen försökte jag förklara min syn på att jobba heltid och ha barn. Det är svårt att få folk att förstå mitt resonemang här för jag vet att jag är ganska ensam om de. Men inget jobb i världen kan någonsin bli viktigare än tiden med mina barn. OCH nu säger jag INTE att ingen annan förälder resonerar så. Nej alla vill vi ha tid med våra barn, men de flesta har inte möjligheten att jobba 50 eller 75% efter de skaffat barn för man har helt enkelt inte råd.
Men jag ser på te.x Tobias som jobbar heltid, på veckodagar har han 1 max 2 timmar tillsammans med barnen.... På helgerna blir det såklart mer men ofta är de något som ska göras eller fixas så faktisk tid med barnen blir inte så många timmar.... Vi pratar 15-20 timmar i veckan kanske. Medan han jobbar 40 timmar??
I min värld är det helt galet. Jag vägrar. Inte fan skaffade jag barn för att andra ska ta hand om dem?? Man har så få år tillsammans, Theo är redan på väg "bort", jag får tjata mig till hans tid och om några år är det ju tvär kört då kommer han inte ha någon tid över för sin gamla mamma.

Men det är så vårt samhälle ser ut, man måste ju jobba! Och för de allra flesta (typ alla förutom mig) är det en självklarhet att de är så. Man lever sitt liv på jobbet så har man råd att köpa fina saker och åka utomlands två gånger om året. Och kanske gör jag helt fel, kanske kommer mina söner se tillbaks på sin uppväxt och sörja att dom aldrig fick de dyraste leksakerna eller de mest exklusiva resor.
Deras barndoms äventyr kommer bestå av ett tält vid en sjö, engångsgrillar och en och annan kryssning men framför allt kommer dom i sitt hjärta, själ eller kropp vart än man nu sparar sina barndomsminnen komma ihåg oss tillsammans.
All tid är inte bra tid, men likförbannat så är det tid vi spenderat tillsammans. För att jag älskar dom och för att tiden tillsammans med dem betyder allt för mig.

Min stora utmaning är att kombinera det med ett jobb. Men jag är inte så orolig (de ni!) jag tror det kommer lösa sig av sig själv när jag väl kommer igång med ett jobb "på riktigt".

Känner mig iaf väldigt hoppfull!!

En Söndag i November

Jag har så mycket inom mig som jag vill skriva om så jag vet inte i vilken ände jag ska börja.
Förra helgen var vi i Norge och det var precis så härligt som vi föreställt oss. Vi åt gott, sov länge och hade massa kvalitetstid med lillebror.  Tobias ville inte alls åka hem och tycket det var jätte jobbigt att lämna lillebror kvar där borta. Gissar att man aldrig riktigt vänjer sig vid tanken på att små syskon också kan bli vuxna och självständiga individer haha.

När vi ändå pratar om syskon kärlek kan jag berätta att den är på topp här hemma denna helg, Tudor har förvandlats till ett litet monster och tar varje chans han får att slå,peta eller retas med Theo. Som i sin tur inte är sen att svara med precis samma behandling.

Det är verkligen fascinerande hur en kram kan utvecklas till en fullskalig brottningsmatch på mindre än två sekunder? Gissar att ni som har bröder vet vad jag pratar om?

Nu är det mindre än 1 vecka kvar tills Theo fyller 9 år! Nedräkningen har börjat för längesedan och jag tror aldrig det har varit så mycket frågor om vad han ska få i födelsedagspresent som detta året. Jag tror mitt kontrollbehov kan ha smittat av sig en del för till slut fick jag säga åt honom att han fick lämna lite av planeringen till mig, annars skulle ju ingenting bli en överraskning. Tillsammans har vi iaf bestämt och gjort en frågesport som vi ska utsätta våra nära och kära för. Frågesporten handlar såklart om födelsedagsbarnet i egen hög person :)





När jag var på kropp och själs mässan hittade jag en likadan sten som min pappa fick i födelsedagspresent när jag var liten. Det finna med den här stenen är att den verkligen bevisar att "det är insidan som räknas" eller att man inte ska döma någon för fort för man vet aldrig vad som finns på insidan.
Så när jag såg den var jag tvungen att köpa den till Theo. Han är mycket nyfiken. Sen har vi köpt en lavalampa, ett halsband och självklart (stående varje år) ett nytt skylander spel.











Jag har även fått/köpt en present till mig själv. Jag har länge velat ha en smycke med alla stjärntecken på men de är verkligen inte så lätt att hitta. Så när jag hittade denna på tradera (och lyckades buda hem den) så vart jag överlycklig!!
Sen när den kom hem vart jag nästan lite besviken, den är gigantisk! Hur ska jag kunna bära den på ett fint sätt? Men nu älskar jag den mer och mer för varje dag som går! Ett typiskt My smycke.

Är den inte fantastisk?

I övrigt rullar livet på i skaplig fart, jag har fått fantastiska nyheter från försäkringskassan och en stor klump försvann från min mage! Jag har även börjar träffa en kvinna som ska hjälpa mig komma in på arbetsmarknaden och den resan ser jag verkligen fram emot. Så de känns som jag har en plan, en som faktiskt ska kunna fungera för en gångs skull :)

Julen närmar sig med storm steg men i år har jag fått min familj (läs tvingat min familj) till att strunta i julklapparna och köra ett julklapps spel istället. Vilket tar bort en del av jul stressen.
Förra julen pratade vi om att vi skulle vara "vartannat år här och vartannat där" men jag funderar starkt på att prata med mina svärföräldrar och undra om vi inte kan vara där istället. Dels är de praktiskt bättre för att dom bor större, sen var de super mysigt förra julen när vi sov över där. Plus att de är så sjukt mycket skönare att slippa leka värdinna. Ja jag erkänner, jag är både lat och bekväm. Helt enkelt inte skapad för att tillfredsställa andras behov. Självisk säger vissa, medfött säger jag hahaha
Plus att min svärmor är den bästa värdinnan i en 20 mils radie så att försöka överglänsa henne är bara dumheter.

Leos lekland 2016

Och så ska jag fortsätta med min nya tradition som jag startade förra året, på julaftons förmiddag åker jag och barnen (och de som vill följa med) till ett lek land och härjar av oss. Väldigt uppskattad tradition från barnens sida, och från min. I vanliga fall sitter jag nämligen bara och är super nervös på julaftons förmiddag, man känner hur klumpen i magen bara växer och växer tills de är dags att äta och då är man spyfärdig. Fråga mig inte varför men så har de varit sedan jag var liten. Tills min terapeut förra året sa "Men My du är vuxen nu, du kan göra vad du vill på julaftons förmiddag". PLING! Jahaaa. Hahaha är det inte löjligt hur svårt de kan vara att bryta vanor/traditioner??

Kort och gott rullar de på ganska bra just nu. Absolut finns de saker som är mindre upplyftande, så som nedramlande tak och sådana saker... Meen jag känner verkligen att jag vill lägga min energi på att hålla höstmörkret där utanför och inte inuti. Så jag tänker en dag i taget så betar vi sakta men säkert av de vi gillar att kalla vardag. Som med andra ord är våra liv.
Jag försöker få iväg min man till gymmet (kastar sten i glashus här, är fullt medveten om de) och träna eftersom han gnäller på att han har ont överallt, dessutom skulle han må bra av att komma iväg några kvällar i veckan och ägna sig åt sig själv.

 Han har nämligen inte samma medfödda talang att vara självisk som jag har. Nej han är snarare tvärt om.. Man kan säga att där står vi på var sin ände av snöret.
Om de är ett problem? Svar ja.
Om jag vinner mest på problemet? Svar antagligen
Om de finns någon i värden som egentligen vet vad min man vill? Svar antagligen inte...
Om det skulle bli andra världskriget ifall han sa emot mig? Svar NEJ 

Nu tänker ni säkert nått i still med "haha sådär säger hon bara" eller "jag vet nog hur de går när man försöker säga emot ett fruntimmer"
Men då ska jag ta och berätta för er, om/de få gånger de faktiskt händer att min man sätter ner foten. Då blir jag så förvånad att jag inte får en syl i vädret förrns flera sekunder senare och då har han i regel redan försvunnit lång bort från vår lilla diskussion.
Eller ja, enligt mig en diskussion enligt honom ett gräl.

Men vadå man kan ju inte vara överens jämt eller hur? haha      

#Metoo

Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

Jag tror att få har undgått att missa att se detta på olika forum den senaste veckan.
Direkt när jag såg det för första gången visste jag att de var något jag måste skriva om... Dagarna gick och sedan kom jag på mig själv med att skjuta upp detta. 
Det är egentligen inget jag vill skriva om. Det är minnen som gör sig bäst bortglömda. Samtidigt vet jag med mig att det just är sådana här saker, jobbiga saker, saker man helst inte pratar om eller vill ska existera som är så viktiga att skriva om. Så för oss som kan, vill och orkar är #metoo ett bra initiativ för att få alla att inse viden av detta problem. 
Och uppenbarligen är vi en hel del som vill kan och orkar. Sociala medier svämmar bokstavligt talat över. 

Många verkar lite förvånade? Vissa tycker till och med att de är överdrivet? 
Jag vet inte vilken verklighet ni lever i men i min verklighet har det här varit välkänt så länge jag kan minnas. 
Att man som tjej får räkna med att killar (oftast i grupp) skriker både det ena och andra? De är inget konstigt. Många gånger har man tittat ner i marken, ökat takten på stegen och känt kinderna hetta av förnedring. Senare samma dag har man stått framför spegeln och undrat om de inte ändå låg någonting i de glåp orden de skrek efter mig? Jag är nog lite för tjock ändå. Idag struntar jag i att äta middag.

Kanske är man mer utsatt under tonåren då mycket kretsar kring sexuella anspelningar och dåligt självförtroende? Men kom igen, det är fan inte okej!?
Ändå har jag nog alltid tyckt att det är lite okej, det är något man kan räkna med som tjej. Och nu inser jag att de egentligen är det sjukaste av allt. 
Precis som resonemanget "Jag kunde inte låta bli att våldta henne för hon hade så kort kjol på sig" är så fundamentalt jävla åt helvete  är det sjukt att man som ung tjej någonstans räknar med att bli antastad? 

Vad är det för fel på de killar som tror att dom har den rätten? Jag tror inte att alla killar som någonsin slagit en tjej på röven när hon gått förbi eller "råkat klämma lite" på hennes bröst är helt hjärndöda. Nej jag vågar nästan säga att så inte är fallet. På något vis måste det vara samhällsklimatet som gör att män tror sig ha rätten att äga en kvinnas kropp. Kanske helt undermedvetet? Kanske för att vara cool inför kompisarna eller kanske för att dom är så jävla kåta och saknar impulskontroll? Eller kanske bara för att dom är sjuka jävla äckel?
Jag vet verkligen inte.

Som sagt, detta är inget nytt för mig. Det känns mer förvånande att få höra från en tjej att hon aldrig upplevt dessa typer av övergrepp. Att hon gått genom hela livet och aldrig blivit rörd på ett sätt hon inte vill eller uppskattar. Händer de ens? 

Missförstå mig rätt nu, jag har ändock klarat mig väldigt bra. Jag har inga sår i själen på grund av sexuella övergrepp. Många andra har det. Och de är framför allt för våra barn detta är så extremt viktigt.
Det är dags att vakna nu. Inse att detta är ett problem och göra om och göra rätt. 
Uppfostra våra barn på ett annat sätt. 

Jag låg och tänkte på allt de här en kväll och kände en skuldmedveten lättnad över att "jag har ingen dotter". Gudskelov. Jag hade knappt tänkt tanken klart innan de slår mig att jag har två söner. Vilket betyder att jobbet är egentligen mitt. Jag såg för mitt inre en äldre Theo som står med sina kompisar och skriker saker efter någon tjej och inom mig vaknade en vrede. Inte min son. Aldrig någonsin min son. Jag skulle kölhala honom 10 gånger om ifall han skulle bete sig på de viset. 

Dagen efter när vi ätit middag sa jag till Theo att jag hade något viktigt vi måste prata om.  
- Har jag gjort något dumt? är den första frågan
- Nej det är inget sådant. 
Så var han tyst ett tag medan jag dukade av matbordet. 
- Mamma, är det nyheter vi ska prata om?
- Ja det kan man på sätt och vis säga.
-  Då vet jag nog vad de är vi ska prata om
- Okej, vadå? undrar jag och tänker att de inte finns en chans att han vet. 
- Sexuella övergrepp eller hur? 

En del av mig blir helt ställd. Vet han ens vad de ordet betyder? En annan del blir så glad och stolt över att han trotts sina 8 år har insett att det här är en stor och viktig sak. Och jävlar om det så är de sista jag gör ska jag pränta in respekt för kvinnor i den ungen. 
Så vi gick in i hans rum och han berättade att de pratat om de i skolan. Vi pratade om att respektera varandra, både pojkar och flickor. Vi pratade om grupp tryck och att vara cool. Vi pratade om att ibland ser man andra som gör fel och måste hjälpa till att göra rätt. Vi pratade om att vara stor och stark men att aldrig aldrig någonsin utnyttja de mot någon som är svagare. 
Jag sa att han än är väldigt ung men att vi kommer ha den här diskussionen igen och igen och igen.

Det var en bra pratstund och efteråt kände jag ett hopp om framtiden. Nog kan vi uppfostra en generation med män som vet hur man ska och framförallt inte ska behandla kvinnor.
Vi måste bara göra det tillsammans.  
Idioter kommer alltid finnas och för de behövs antagligen större insatser än hederlig uppfostran men det ska fan inte vara mer regel än undantag att män tar på kvinnor som inte vill. 
Det är inte ens svårt. De kan väl fan inte vara så svårt? 



Jag var 15 år gammal och skulle åka tunnelbana. Det var kvavt ute och jag kände hur svetten rann längs ryggen när jag kom ner i den något svalare tunnelbanan. Vi som kliver på vid Östermalmstorg får nästan inte plats på det redan överfulla tåget men är man van vid Stockholms kollektivtrafik i rusningen vet man att det alltid går att hitta en plats. 
Så där står vi packade som sillar, jag tackar min lyckliga stjärna att jag åtminstone är så lång att jag har näsan ovanför folkhavet. 
Det är då jag upptäcker honom. Han är stor och tjock. Och så säger jag inte bara för att han är en av de vidrigaste människor jag stött på, nej han väger alla gånger över 150 kilo. Kanske de dubbla. 
Han pressar sig närmare och närmare mig. Och trotts att jag har närkontakt med flera andra på de överfulla tåget är det så tydligt hur han pressar sin kropp mot mig. Jag vänder mig bort. Försöker förtvivlat skapa någon form av avstånd mellan oss men det går inte. 
Jag känner hans kropp emot min. Hur hans äckliga svett kletar av sig på mig. 
Jag försöker andas. Bara en station kvar. Snart får du gå härifrån och kan glömma alltihop. 
Då kommer hans händer, han tar på min rumpa och trycker sig mot mig igen. Gamla äckliga tjockis.
Äntligen öppnas dörrarna och jag klämmer mig ut. 
Efteråt skakar jag i hela kroppen. Jag känner mig äcklig. Smutsig. Vill bara tvätta bort hans jävla beröring. Fy fan vad äckligt. Tänk om jag bara hade haft min pojkvän med mig då hade det här aldrig hänt. 

Jag tror aldrig att jag berättade detta för någon för på nått sätt var det inte bara äckligt utan väldigt pinsamt. Men jag hade fel när jag trodde att de skulle försvinna så fort jag klev av de där tåget. 
Jag har aldrig mer åkt på ett så överfullt tåg och har inga planer på att någonsin göra de heller. Absolut inte ensam. Inte en chans.









 

Hur fan dejtar man?

Låt oss prata lite sex och dejting, det var ett tag sedan jag skrev något om detta.
Några direkta egna erfarenheter av dejting kan jag väl inte skryta med att jag har eftersom jag och Tobias har varit tillsammans i snart 6 år. Innan det var jag inte singel sådär överdrivet länge och dejtade aldrig  heller i ordets rätta bemärkelse. Jag ville inte träffa någon att leva med och var hopplöst förälskad i den omöjligaste människan jag någonsin kunde valt att förälska mig i.

Men dejting är ju ändock ett ämne som de allra flesta har en åsikt om. För att inte prata om de enorma trycket från media och samhället där allt på något sätt handlar om "att hitta den stora lyckan". Allt ska vara så jävla perfekt hela tiden att de står mig upp i halsen. Hur kan människan hittat på sådana fantastiskt höga krav på sig själv när inte en ända jävel är perfekt?
Märkligt.
Det är precis som att det går ut på att lura andra så långt det bara är möjligt.
Och här vill jag göra en återkoppling till dejtande, är det inte väldigt falskt och påhittat?
Människor är så förtvivlat rädda att bli sårade så dom liksom vågar inte njuta av det härliga för man hela tiden försöker skydda sig själv. Hur kan det komma sig att man alltid blir så jävla skit rädd när en annan människa berör en på riktigt?

Är det inte märkligt hur en vuxen välfungerande SJÄLVSTÄNDIG människa som levt själv i flera år helt plötsligt kan bli paralyserad av skräck för att bli lämnad efter en veckas förälskelse? 

Hur hittar man människor som vill dejta seriöst? Jag har inte en aning? Vart hittar man dem? På krogen? Nej det känns inte så himla seriös, kan hända men känns mer troligt att man lyckas med fem i tre ragget på väg hem.

Det är också en sak som är lite märkligt. I min generation är det typ pinsamt att säga att man inte gillar one night stands? Inga fördomar åt något håll, gillar man att ligga runt så kör på! Men personligen förstår jag inte charmen med att ha sex med främmande människor?

Första gångerna man ligger med någon brukar ju vara lite stelt? Då har jag 100 andra tankar i huvudet och väldigt svårt att njuta av själva sexet. Kanske bara jag som är lite blyg?
En annan sak om man då dejtat eller varit sugna på varandra en tid innan, då kan ju första sexet möjligtvis bli jävligt lyckat men då har man ju redan haft sex med den personen väldigt många gånger i fantasin.
Till skillnad från när man hittar någon klocka tre på natten och släpar med sig hem, är det inte bara lättare att köpa en riktigt bra dildo och lösa problemet ensam?

Jag minns dock en sak från när jag var singel, den enorma bristen på närhet. Det gjorde nästan fysiskt ont i kroppen när man inte fått vara nära någon på ett tag. Behöver ju absolut inte vara något sexuell närhet, jag minns att jag tvingade mina vänner att krama ovanligt mycket på mig.
Då gick det upp för mig hur beroende vi är av att få vara nära. På så sätt blir man nog bitter av att vara ensam alldeles för länge.

Så om man inte vill gå på krogen och dejta? Då finns nätet.
Åter igen, inga fördomar jag har vänner som hittat sitt livs största kärlek på nätet så helt uppenbart kan det fungera. Men jag gillar det inte.
Det är så mycket i flirtandet som går förlorat när man sitter bakom var sin skärm. Nu går det ju uppenbarligen bra att vara både flirtig och porrig bakom en skärm, det är bara de att jag är sjuk dålig på det. Det blir stelt och nervöst. Och på något vis känns det som man lämnar ut sig själv mer genom det skrivna ordet än flirtiga blickar och kommentarer face to face.

Fast som sagt har jag nog aldrig riktigt dejtat, jag har av olika anledningar kastats in i de relationer jag haft här i livet. På ett sätt kanske jag har haft tur för dejting djungeln verkar ju helt omöjlig att hitta rätt i?

Om man då inte gillar krogen eller nätet, vart hittar man då sin rätta? Kompisars kompisar har alltid funkat för mig. Eller varför inte sitt ex kompisar? Nej vet ni vad, de sistnämnda rekommenderar jag verkligen inte.
Men nog finns det något sjukt sexigt med de förbjudna? Det är jag åtminstone inte ensam om att tycka.

Nej fy kan helt klart säga att jag inte avundas er som måste försöka få rätsida på detta, jag kan ju bara sitta och filosofera på skoj eftersom jag redan har mitt på de torra.
Det enda jag verkligen kan sakna med att vara singel är flirtandet. Det är något med den där stämningen som blir som elektricitet i luften. Något med osäkerheten i ifall den andra känner samma sak och känslan av att man är vackrast i världen när en annan människa äter upp en med blicken. Och den fantastiskt härliga bekräftelsen att man helt enkelt är vackrast i världen.
Och har man tur leder det till romantik och rosa moln, få känslor för att inte säga ingen känsla kan slå det.

Sen är det ju en oskriven regel att det är killen som ska ta första steget och uppvakta tjejen. Kanske lite gammalmodigt i dagens jämställda samhälle?  Kan ju lägga en del press på killarna kan jag tänka. Men nog är det trevligt med en man som visar att han intresserad? Fast på ett mer respektfullt sätt en att "råka" ta en på tuttarna...

Hur flirtar man då? Jo jag lyssnade på en roman som handlade om just de. Här har ni den oslagbara listan!

-Skratta - ett leende är alltid vackert
-Kroppsspråket - använd dig av de tillgångar du har! Skäms inte! En kille kommer aldrig lägga märke till dina fettvalkar om du råkade smeka din hals när du strök undan håret. Det finns många "små gester" som just tjejer kan använda för att vilseleda en killes hjärna.
- Prata om honom -borde står här för de flesta människor älskar att prata om sig själva ifall någon lyssnar. Men NEJ. Jag avskyr sånt där jävla rövslickeri. Skit i han, ta plats, våga vara dig själv från första början. Sen om han har något intressant att säga så varsågod att lyssna.
Sist men inte minst...
- Ögonkontakt-
Enligt en väldigt intressant forskningsartikel jag lyssnade på så räcker det med 3 sekunders ögonkontakt med en annan människa för att man ska få någon form av känslomässig reaktion. 10 sekunder och de flesta upplever någon form av obehag så vi måste börja skratta eller löjla oss på något vis. 30 sekunders ögonkontakt leder antingen till sex eller våld.  
Och nog vet vi att blickar både kan döda och göra oss totalt knäsvaga.

Så pröva med någon människa i din närhet, hur länge lyckas du hålla kvar ögonkontakten? Och vad händer?

Med de säger jag Trevlig Onsdag och må alla singlar hitta rätt i dejting djungeln!