Första tandläkarbesöket

Hej folket hur mår ni såhär i slutskedet av veckan?
Min  man har jobbat sin andra kvällsvecka sedan han byte jobb och trotts att det är ovant för oss alla så måste jag säga att jag gillar att få ett avbrott i den vanliga vardagen. Jobbigast är det såklart för Tussen som saknar sin pappa när han ska sova.

Igår var Tussen hos tandläkaren för första gången, och han var så duktig och gapade väldigt stort!
Däremot fick vi skällning av tandläkaren (får man inte alltid de?) pga nappen. Nu är det minsann hög tid att sluta.
Jaha så fick man den sparken där bak också. Ibland behövs det onekligen för att komma igång.
Tudor älskar sina nappar (nini) över allt annat, helst ska han ha en i munnen och en i vardera hand, då är livet som bäst.
Men nu är det alltså dags att sluta med detta. Tandläkaren pratade om att djuren på skansen ville ha dem och att vi borde åka dit i helgen. Denna historia gjorde jag snabbt om till att det är rådjuren som behöver dem till sina bebisar som snart ska födas.
Så i helgen ska vi gå ut i skogen, gräva ner dem för att rådjuren sen ska kunna hämta dem.
Det återstår att se hur det går.

Jag minns själv när jag slutade med napp, min (lite mindre) pedagogiska mamma vart arg och slängde dem alla i soptunnan och jag grät och grät. Fy vad sorgligt allt var.

Så från igår har han bara napp när han sover, fram till helgen då vi slutar helt, åtminstone om det blir som mamman planerat.

Idag jobbade jag andra dagen denna veckan och till skillnad från i Tisdags när allt flöt på med en himla fart var idag motsatsen. Allt jag gjorde kändes som att simma i sirap och jag var inte en hälften så effektiv som i Tisdags. Jag försökte komma fram till varför men utan någon större framgång. Kanske är vissa dagar bara så? Jag vet ju att jag knappast är ensam om att känna så.

Sen unnade jag mig ett besök hos frisören. Och nu sitter jag hemma med en stor son som är sur på mig för att jag inte åkte till leksaksaffären och köpte en speciell leksak till honom.
Jag försökte vara diplomatisk och säga att vi kan göra det i helgen men nej nej, det dög minsann inte. Så nu ligger han inne på sitt rum och tjurar. Härliga förpubertet. Kan säga att vissa dagar är vi verkligen inte speciellt kompatibla min son och jag. Måste säga att jag ser fram emot när den här "utvecklingsfasen" dalar av och han blir sådär mjuk och go igen istället för hård och kantig.

På det har man en 3 åring som är busig ut till tänderna. Igår kunde jag inte vända ryggen åt honom i så mycket som två sekunder utan att han snott en chokladbit, stoppat ner händerna i toaletten eller rymt från oss i affären!

Underbara barn!

Psykisk ohälsa då och nu?

Hej folket...
Ingen av er kan möjligtvis missat den tragiska nyheten om världsstjärnan Aviciis bortgång. Internet svämmar över med hyllningar och spekulationer.
Och till och med jag, som bor under en sten viste faktiskt vem han var, men där slutade mitt engagemang. Jag vet om typ två låtar han gjort och att han var i min ålder. Men efter att hans ansikte dykt upp precis överallt i alla mina flöden bestämde jag mig för att titta på dokumentären "Avicii True Stories" som förövrigt finns på SVT play. Jag rekommenderar den verkligen.

Efter jag sett den var det massa tankar som snurrade runt i huvudet. För det första, tänk att leva ett sådant liv... Att det faktiskt finns människor som har resande, uppträdande, pengar och status som vardag. Sen den här konstanta undran jag har över hur människor klarar av att pressa sig så hårt?
Men det absolut viktigaste och bästa som han har min beundran för är att han öppet pratade om sin psykiska ohälsa.
Han pratar om att han jagade en lycka som inte var hans egen,men att det tog honom flera år att inse det.
Han pratar om att även fast man har allt man någonsin kan önska sig är det inte en självklarhet att man för det är lycklig.

Och med dom orden visar han för oss att psykisk ohälsa inte är någon pestsmitta, det kan drabba precis vem som helst, fattiga som rika. Och det är hög tid att vi börjar prata om detta på allvar, slutar skämmas och vågar skala ner  på den där perfekta fasaden vi gömmer oss bakom.

Men den tanken som gnagde sig fast riktigt hårt och som jag sedan ältade större delar av natten var:
Vad är skillnaden på förr och nu? Om man tänker ur synvinkeln psykisk ohälsa. 

Till historian hör att jag lyssnar på en ljudbok som utspelar sig på 1800 talet där författaren är väldigt duktig på att beskriva omgivningar och miljö.
Vet ni tillexempel vad en sumprunkare är? Om ni vet det får ni ett plus i kanten för jag hade då inte en aning. Var tvungen att googla det för att ta reda på om det faktiskt existerat på riktigt. Men jo jo, kanske inte det mest respekterade yrket i 1800-talets Stockholm, men ändock ett yrke.

[Sumprunkare var förr en yrkesbeteckning för personer som syresatte vattnet i fisksumpar eller båtar försedda med sump genom att hålla dessa i vaggning för att fiskfångsten skulle hållas vid liv. Det var ett hårt arbete, eftersom sumparna måste hållas i rörelse dygnet om. För att underlätta arbetet hängde man ett rep på en från masten utgående stång, och i repets andra ända fästes en tung sten. Sumprunkaren höll stenen i ständig, pendelformig rörelse, så att båten rullade från sida till sida.]

Åter till frågeställningen som malde och malde i mitt huvud. När man förr i tiden levde i sådan misär, saker vi idag inte ens kan tänka oss  i form av sjukdomar, fattigdom, svält, för att inte tala om ett riktigt jävla slitigt arbete för nästan inga pengar alls... Tänk dig att jobba både dag som natt och ändå behöva se dina barn svälta för att pengarna inte räcker till. Och så många barn sedan... Barn som ingen ville ha, barn som ingen kunde ta hand om.

Ja det är inte helt lätt att leva sig in i när man lever i dagens samhälle där vi jämfört med då verkligen har allt. Serverat på ett silverfat.

Så hur i helvete kommer de sig då att så många av oss mår så dåligt? 

Och nästa fråga, hade dom psykisk ohälsa på samma sätt även på den tiden? Bara att man inte pratade om det? Eller var man för upptagen för att försöka överleva för att hinna må dåligt?
Eller hur fan funkar våra hjärnor egentligen?

                                

Tobias bror sa en gång till mig att tuffa tider skapar tuffa människor, och goda tider skapar veklingar...
Jag ville inte riktigt hålla med honom. Är det vad vi är? En bunt veklingar? Hakar våra hjärnor upp sig på "små saker" och ger oss ångest för att vi helt enkelt har tid över? Vi behöver inte dagligen slåss för vår överlevnad, leta mat, springa från björnar eller buga oss för övermakten.
Så då tar vårt huvud ut ångesten på i princip vad som helst istället?
Nej.. kan det verkligen vara så?
                                  
Jag har en egen liten övertygelse om att våra hjärnor är helt oanpassade för "det nya samhället" vi lever i idag. Framför allt är vi inte vana att ta emot den enorma mängden av information vi utsätts för dagligen. Det bara måste påverka oss enormt mycket mer än vi tror.
Det räcker att skrolla lite i sitt Facebook flöde så tar man emot mer information än man gjorde på en vecka för 30 år sedan.
För att inte tala om när man ska handla... Det räcker att ge sig på att handla en liter mjölk.... Hur många olika sorter, färger och former finns det inte?

Så är det så att precis det vi värdesätter mest, alla våra valmöjligheter (du kan bli precis vad du vill) är det som stressar sönder oss?
Det låter ju väldigt tråkigt i så fall, för även om det vore skönt att ibland ha en mer "tydlig" eller "utstakad" väg i samhället så tror jag det är ytterst få av oss som vill bli begränsade....
Kan det vara så att det hände för fort? Att vi är "test generationen"? Att våra barn och barnbarn kommer lära sig hantera detta på ett helt annat sätt?
Att den psykiska ohälsan kommer minska pga det?

Ja som ni hör famlar jag mest omkring i olika tankegångar där det ena låter mer otrolig än de andra.
Kan ju helt enkelt vara så att det inte är någon större skillnad alls..... Men ändå nöjer jag mig inte riktigt med de resonemanget.

Men nu när fler och fler öppet vågar prata om sin psykiska ohälsa kanske det i framtiden kan leda till att vi får en större förståelse för hur och varför vi känner och reagerar som vi gör.
Nästan så jag får lust att göra en liten tidsresa framåt i tiden bara för att få veta vad mänskligheten kommer fram till angående sina egna känslor och handlingar.

Varning för obekväm offerkofta

Hej folket. 

Det senaste dagarna har fortsatt att vara lite smått overkliga. I Fredags fick jag min andra hjärtattack på alldeles för få dagar när min stora son går över till grannen för att leka. 

Jag är inne i huset men hör att det är ett väldigt oväsen utomhus, går ut för att lyssna vad det är som står på och upptäcker då till min förskräckelse att det är min son som skriker för full hals. 

Ett skrik som skulle få det att knyta sig i magen på vilken förälder som helst. 

Jag springer iväg för att ta reda på vad i hela friden det är som händer, när jag kommer fram ser jag en främmande man som skrämmer bort en hund (som han trodde var en varg) ifrån min skräckslagna son.
Han gråter hjärtskärande och har svårt att berätta vad som hänt. Först tror vi att han blivit biten men de visade sig "bara" vara ett skrapsår ifrån att hunden hoppat på honom.

Vi går hem och jag tvättar och tröstar, efter det var min adrenalin nivå uppe på max andra gången denna veckan. 

Kalla mig svagsint men mina nerver är inte riktigt gjorda för sånt här. 

Där och då  gav jag upp att hålla katastroftankarna på avstånd, vi låser in oss här och går inte ut på hela helgen är det förstått?? 

Ingen lämnar huset. Punkt.

Jag hade pratat med min man precis när han åkt i från jobbet, varit glad och positiv och kvittrat på om allt vi skulle göra i helgen. När han kom hem hittade han ett skadat barn och en skärrad och smått sur flickvän. 

Här gäller det att hänga med i svängarna. 

Sedan på kvällen njöt jag i fulla drag för att det var 18 grader varmt klockan 10 på kvällen och vi fick en härlig försmak av den sommar vi har framför oss. 

Idag kände jag att det var dags för mig själv att ta tag i försäkringsärendet som min krockade bil nu blivit, det blev en hel del samtal till höger och vänster och efter några timmar där både jag och Tobias suttit i telefon med gud vet, så vart det konstaterat att människan som körde in i mig körde i en bil som inte bara var körförbud på utan också oförsäkrad.... 

Då kände jag min minst sagt lite grundsur. Varför händer det här mig?? Kunde det inte varit en vanlig hederlig svensson bil som körde in i mig. 

Nej nej, så då blir processen helt annorlunda och tar antagligen mycket längre tid (?). 

Ingen som riktigt vet. 

Nu har vi iaf gjort allt vi kan, nu är det bara att avvakta att mitt försäkringsbolag tar kontakt med trafikförsäkringsföreningen.

Fortsättning följer. 

Påsk och vår i luften!

Im back bitches!! 

Hej på er kära vänner! Idag är en underbar dag! Jag har haft en underbar påskhelg med min fina familj! I fredags var vi hemma bara vi och vädrade ut huset och piskade mattor kombinerat med påskägg, pyssel och fjädrar.

På lördag åkte vi hem till farmor och farfar som hade gömt 21 ägg (!) haha, Ni kan ju själva föreställa er vilka glada barn vi hade. Tudor har nog ätit sin vikt i godis denna helgen för dagen efter bar det hem till mormor där vi åt ännu mer god mat (såå mycket god mat!) och jagade ännu mer ägg. 

Man kan säga att vår familj är lite mytomspunna för att leva onyttigt. Tror inte någon varit hemma hos oss utan att säga något i still med "ni har alltid så mycket godis hemma". Min man är en sockerråtta av högsta kalibern och min kära mor har till och med en frukost uppkallad efter sig bestående av (enbart) kaffe och bulle.

Så ni förstår ju att påskhelgen är drömmen för fler än våra sockerstinna barn ;) Jag älskar påsken! Det är min absoluta favorit högtid. Våren står inför dörren, långledigt och massa familjemys!

Igår fick jag disspans från hemmet  och spenderade hela dagen med en av mina kära vänner! Vi shoppade, åt gott och skrattade. Kunde konstatera att modet i år är antingen väldigt korta kläder eller väldigt långa, vet inte om någon av oss var så sugna på att vara "mode riktiga" men vi hittade det vi sökte och var både svettiga och trötta när vi spenderat över 5 timmar i affärer. 

Så idag är jag sååå jävla snygg! Har ni också sådan dagar? När man känner sig som guds gåva till mänskligheten? Undra vad det kan bero på när man andra dagar känner precis tvärt om? 

Det jag älskar mest med våren och solen är att dessa positiva "jag är skit snygg och klarar vad som helst dagar" ökar markant med ljuset! 

Och idag när jag har lite nya kläder, nygjorda (as snygga!) naglar helt i min stil, fått massa komplimanger för mitt hår och har nyrakade ben är våren ett faktum!!  

Efter flera veckors sjukdomar åt både höger och vänster känns det galet skönt att kunna andas utan få en hostattack av allt snor som åker upp och ner i halsen 370 gånger om dagen. 

Så idag när jag haft några timmar av ensam tid (härliga timmar) har jag röjt upp här hemma, bytt gardiner och vårat till huset. Så nu är både jag och hemmet helt redo för att solen ska stanna kvar och temperaturen gå upp med några grader så all snö smälter bort! 

Längtar efter att gå ut i skogen och känna alla dofter och höra alla ljud som bara finns i vårt fina lilla land på våren. Sitta på en solvarm klippa och njuta av hur hela världen vaknar till liv efter vinterns mörker och kyla. 

Välkommen April!  

Krocken

Hej alla människor därute. 

Vilken jävla vecka, onekligen lite skönt att den nu lider mot sitt slut. 

I Tisdags eftermiddag krockade jag med bilen... Eller ja, jag vart påkörd bakifrån. 

Det hela var ju en upplevelse utöver de vanliga får man väl ta och säga. Det värsta var nog egentligen att jag hade Tudor med mig i bilen. 

Gudskelov verkar varken han eller jag vara skadade.

Jag hade hämtat honom som vanligt på dagis och vi var påväg hem i de fina vårvädret. Jag hade konstaterat i bakhuvudet att bilen bakom mig verkade en aning stressad.

Till historien hör också att vi bor längs en väldigt "kringelikorkig" väg där det sker olyckor var och varannan dag (speciellt under vinter halvåret).

Men trotts att isen smält bort är det fortfarande viktigt med hastighet och att hålla avståndet. 

Helt plötsligt springer det ett gäng rådjur över vägen, jag tror att det bara var en som han över men mitt huvud registrerade iaf att dom var minst 4 stycken. 

Jag svärnitar och har inte en tanke på att jag har en bil bakom. Jag hann nog inte tänka alls utan reagerade reflexmässigt. Tvärnita för rådjur är något som inte heller hör till ovanligheterna längs vägen där jag bor. Ett pris man får betala när man är skogsmulle. 

Så jag bromsade, hinner börja tänka en segerviss tanke om att jag minsann hann stanna denna gången också, men hinner inte avsluta den tanken innan de smäller. 

Helvete. Nej. Bli påkörd bakifrån är aldrig bra. Nacken. Vafan hände. TUDOR. 

Medan jag tänker dessa osammanhängande tankar ser jag hennes bil som halvt står i diket med in mosad front. Och det är när jag får syn på den jag blir rädd. Krockade vi verkligen SÅDÄR hårt? Och då går såklart allt fokus till Tudor som sitter fastspänd i sin stol i baksätet. 

Allt det här händer ju på några sekunder och när jag väl vänder mig om mot honom är det som att trycka på en knapp och han börjar stor gråta. 

Jag skyndar mig ut och runt bilen för att ta ut honom och trösta. 

Medan jag står och försöker lugna honom kommer en man och stannar sin bil. Han frågar om vi kört på något rådjur, om han behöver ringa viltvårdare. 

Nej, inga rådjur skadade, jag bromsade. 

                                                                                                            

Den här mannen hjälper mig sen med allt. Han berättar vilka uppgifter jag behöver från den andra föraren, ber mig tömma min bil på värdesaker, hjälper mig bära vagnar och färghinkar och allt vad jag nu hade i bilen. 

Han säger åt mig att flytta bilen lite mer in till kanten, jag sätter mig i förarsätet och konstaterar att jag knappt minns hur man startar en bil. Han måste ha sett det på mig för han kom snart med förslaget att han kunde flytta på min bil. 

Tack. Gode. Gud. 

Han körde även hem mig och Tudor och det visade sig att han bodde i samma område som vi. 

Tudor lugnade ner sig relativt fort och jag gjorde mitt bästa för att inte visa hur skärrad jag var. 

När vi sedan blev avsläppta hemma skakade jag i hela kroppen. 

Theo var hemma med en kompis och efter jag känt igenom Tudor utan att han reagerat med smärta bad jag dem se efter Tudor och äta en glass.

Sedan gick jag och ringde Tobias. 

                                                  

På kvällen åkte vi till doktorn som inte gjorde någon vidare undersökning men ändå kom fram till att vi klarat oss bra. Jag var öm i höger sida av ryggen och fram i bröstet, Tudor däremot var lika glad och sprallig som vanligt. 

Degen efter visade det sig att någon passat på att sno mina extra ljus (som också är ett måste att ha längs denna väg den mörka tiden på året) och min reg plåt..... 

Den dagen kom mamma hit och var med mig och Tudor och tur var väl de, för de var en ganska tuff dag. Och mitt i allt hade Tobias pratat med lokaltidningen som ringde och intervjuade mig och kom hit och tog en bild(?). Helt ärligt hängde jag knappt med på vad som hände. Jag är ju livrädd för sånt där. Att vara offentlig med mitt namn så vem som helst kan hitta mig. 

Till och med den här bloggen skrämmer ju slag på mig mellan varven. 

På kvällen när artikeln publicerades vågade jag inte ens läsa, Tobias fick ha högläsning för mig. Och alla mina vänner sa att jag var JÄTTE söt på bilden, efter det kunde jag andas lite bättre. 

Jag kämpar verkligen med att mitt huvud inte sak dra iväg i katastroftankar. Jag har kommit en sådan lång väg ifrån dem och har inte alls lust att ta 15 kliv tillbaks. 

Så många gånger jag suttit hemma med ångest upp över öronen för att jag tror att Tobias kommer köra ihjäl sig påväg till jobbet, det är bara ett exempel. Sen att jorden kan gå under eller att någon slutar andas i sömnen är andra  varianter. Jag är lite av en expert på att oroa mig. 

När något sådan här händer är det så väldigt lätt att tänka 100 tals olika "tänk om" tankar. 

Livet är så väldigt ömtåligt, många brukar glömma bort det. Jag däremot, tänker kanske på det lite för ofta. Och med den här händelsen i bakhuvudet är det svårt att inte deppa ihop. 

Igår höll jag mig sysselsatt hela dagen för att hålla tankarna borta och hoppas på att känslan klingar av. 

En dag i taget. 

Jag är iaf tacksam att hon i bilen bakom hade sinnesnärvaro nog att vrida på ratten så hon bara kolliderade i halva min bil. Jag gissar att det var  mycket därför vi klarade oss så bra som vi gjorde.

Och jag är väldigt tacksam över mannen som hjälpt oss, en riktig vardags hjälte!

Nu hoppas jag på att allt går snabbt och smidigt med försäkringsbolag och allt vad det innebär.

Och att mitt huvud håller sig kallt. Och lugnt.