Gott nytt år!

Hej kära läsare! Äntligen har jag fått en timmas frist från min familj så jag hinner skriva de obligatoriska nyårs inlägget.
Det har kliat i fingrarna av skrivlängtan i flera veckor men när kvällen kommer sitter jag som en vissen grönsak i ena hörnet av soffan och finner liksom inte styrkan att resa på mig och sätta mig framför datorn.

Men nu är jag alltså här!!

2018

Vilket fantastiskt år det har varit! 2018 har verkligen levererat på alla tänkbara vis. Se på vädret tillexempel,  en väldigt tidig vår,och en varm sommar, lite extrem men ändå. Sen kom snön på självaste julafton! Första julen på flera år som inte varit grön.

Vädret har helt klart levererat 2018!

Mitt lilla liv har också levererat 2018, jag har tagit flera stora och avgörande steg mot ett firare liv med mindre ångest. Och i de stora hela har det bara gått bra (än så länge). Processerna är i högsta grad pågående och inget som slutar eller börjar bara för att kalendern ändrar år.

I Februari 2018 började min man på nytt jobb, jag vill minnas att det inte var helt smärtfritt och enkelt för honom men med en löneförhöjning på flera tusen lappar gick det inte att säga nej.
Och idag är han inte längre arg och vresig när han kommer hem. Ibland misstänker jag till och med att han hellre är på jobbet än hemma
I slutet av April var det påsk och kort där efter försvann sista snön för att inte komma tillbaka förens i November. Jag tackade min lyckliga stjärna att de inte var som året innan och snöade in i mitten på maj.
Min son hade dansuppvisning i mitten av maj och då minns jag att jag och min svärfar diskuterade vädret, han trodde värmen skulle försvinna innan sommaren ens kommit men jag höll minsann inte med. Nej jag kände i hela kroppen att de här, det blir en bra sommar! Lätt att vara kaxig så här i efterhand när man vet att man har rätt, men oj så rätt jag fick!
I Maj blev jag påkörd och min lilla bil fick åka till skroten. Ingen vidare rolig upplevelse alls. Men saker och ting löste sig förvånat smärtfritt . Jag och min man tog en roadtrip till Göteborg och köpte mig en ny bil. Inte nog med att det var väldigt mysigt liten snabb semester tillsammans med min man utan jag tog också mod till mig att ringa och sedan åka och hälsa på min pappa på vägen hem.
Vi har inte haft kontakt på många år och det har varit en stor ”ångest boll” som legat latent så gissa om jag var stolt över mig själv när vi åkte därifrån. Ja, det kändes som jag vuxit flera meter.

Ganska snart därefter  i Juni åkte vi dit hela familjen och hälsade på, ett mycket lyckat besök och det var även första dagarna med 30 gradig värme. Vi badade mycket, för att inte säga hela tiden

Sen efter födelsedagar och skolavslutningar kunde vi äntligen börja vår sommar!  Alla härliga utflykter vi haft!

Vi var på Birka med mormor, hennes man, farmor och farfar. Det var en försenad bröllopspresent som jag och barnen trängde oss på. En jätte fin dag fick vi tillsammans.

Vi har badat, i pooler, badkar, tunnor, baljor, havet, sjöar.. ja överallt där det funnits vatten har vi varit. I den olidliga värmen som blev kunde jag enbart existera i närheten av vatten.
Vi åkte på världens mest lyckade semester genom tiderna! Vi bilade ner till Danmark, vi såg så mycket, var med om så mycket och barnen var så duktiga. Vi klättrade högt i träd, badade mitt i natten, och samlade stenar.
Medan vi var där hade vi ”normal sommar värme” och de första dagarna hemma med 30+ var riktigt plågsamma. 

Jag och en av minna vänner var på spa och bara några dagar innan var vi ute i Stockholms skärgård, och det var en av de finaste dagarna under hela sommaren. Varmt såklart, men därute var luften lättare och andas. Vi solade, badade och fikade. Heeela långa dagen.

Sen kom min Säter helg som utan tvekan är ett av mina favorit minnen. Jag och en vän gav oss iväg, vi sov i tält, slogs med mygg, för att inte tala om hur mycket vi slogs med tältet . Vi lyckades sova några timmar och sedan bar de av på äventyr. En annan vän gjorde oss sällskap under dagen och jag är så glad att hon kom, det är nämligen en av de få dagar vi hunnit spendera tillsammans detta år.
Sen hittade vi Norberg och de coolaste gruvan någonsin.  Trotts att de bara skulle bli en kvällspromenad, en mycket kort eftersom jag var helt slut efter dagens äventyr så blev det höjdpunkten på semestern. Det och vandrarhemmet vi sov på.
På väg hem gjorde jag min tredje tatuering som blev en ”vän tatuering”, det var kort sagt en impuls grej, men jag älskar den.  Och vår semster.
Efter det känns det bara som det sagt swish! Slutet på det här året har gått fortare än det går att beskriva.

Vårt avlånga land gick till val, och vad vi egentligen valde är de väl fortfarande ingen som vet? Kanske därför de känns som tiden står still och vi fortfarande borde vara kvar i September?

En väldigt efterlängtad bebis födes äntligen! Många många år har jag väntat på att få träffa den lilla krabaten och nu är han äntligen här!

Min son fyllde 10 år och jag gratulerade mig själv att jag varit mamma så länge och att han vuxit upp till världens finaste kille. Samtidigt som jag motvilligt konstaterat att vi börjar bli gamla. Åren går så snabbt.

Och sist men absolut inte minst så har jag börjat jobba. På riktigt! Eller alltså inte helt på riktigt, det är fortfarande arbetsträning  men för första gången känns det verkligen som ett riktigt jobb.

Min chef är super pedagogisk och har verkligen fått mig att känna mig trygg. Jag får panik, och jag har haft stunder då jag orkeslös/viljelös/hopplöst bara gråtit.

Men jag har turen att ha fantastiska vänner och en fantastisk familj som klappar på mig ibland och sparkar på mig ibland.

Tusen tack!  Ni betyder så oerhört mycket för mig.

Jag gick på ett julbord! För mig är det som att komma etta i en tävling jag tränat till i år! Fan vad grym jag är! Vilka framsteg detta året har inneburit för mig.

Med det ”lilla” inlägget. Har ni också lagt märke till att jag har svårt att fatta mig kort?

Med de vill jag önska alla som orkat läsa så här långt ett riktigt
Gott nytt år!

Vårt slit och släng samhälle

Vet ni vad som verkligen kan irritera mig?
Eller irritera är egentligen fel ord, det är mer en rädsla, en kväljande känsla av att man när som helst kommer spy på precis alltihopa.

Med jämna mellanrum slår det mig vilken låsas värld vi lever i år 2018.
Nästan ingenting är på riktigt längre.

Kan ni tänka er att för 100-150 år sedan var allt du hade i ditt hem saker som någon hade gjort. Saker som någon tillverkat med sina händer. Möbler var snickrade av en möbelsnickare i trakten eller ärvda av farfars far som snickrat ihop dem någon gång på 1800 talet.
Gick saker sönder, så lagade man dem. När lagade jag något sist? Varför skulle jag lägga ner den energin när de går lika bra att köpa en ny för några kronor nästa gång man är och handlar?

Dagens slit och släng samhälle äcklar mig.

Våra pengar är ett till lysande exempel på denna idioti. Ett kontantfritt samhälle pratas det om, jo tjena. Vad händer den dagen när vi får ett rikstäckande strömavbrott eller systemen ligger nere av någon annan anledning?
Hur många av oss kommer ha några pengar att prata om då? Kommer pengarna ens vara värda något?

Lyssnade på ett avsnitt av P3 Dystopia som är en riktigt bra podd som handlar om olika sätt vårt samhälle kan gå åt helvete på. Låter kanske inte så upplyftande men den är både spännande och riktigt informativ så jag rekommenderar den verkligen!
Hur som helst lärde jag mig då att våra pengar tydligen inte existerar.

När man gå till banken och tar ett lån, till ett hus säger vi. Så har jag i min (barnsliga) fantasi föreställt mig att banken hämtar pengarna ur ett bankvalv. Typ.
Men nej så är det inte. Nej nej. Dom här miljonerna jag lånar till mitt hus existerar inte förens banken sätter in dem på mitt konto...?
Låter de inte helt galet?

Och jag tyckte bitcoin lät helt orimligt.....

Så har vi dejtandet…. Hur fan hittar man någon att dela sitt liv med i denna ytliga värld? Jag är så glad att jag själv slipper brottas med just de problemet, men de kommer onekligen på tal i bland singel vänner.
Hur hittar man någon? 10.000 kronors frågan.

Med risk för att låta som en gammal kärring men har ni någonsin varit inne på Tinder? Eller någon annan av alla skit sidor som fungerar likadant`?
Vad är ens grund konceptet? Swipa höger så får du ligga?

Min vän försökte ha någon grundkurs med mig i hur man "dejtar på nätet 2018" och allt jag kunde tänka var bara att de här var de opersonligaste, ytligaste och absolut mest omöjliga vis att hitta någon att dela livet med?

Jag såg ett
klipp på FB senast idag om "den vanligaste anledningen till separationer 2018" är att man idag har sådana orimliga föreställningar om hur fantastiskt himlastormande underbart det ska vara att leva tillsammans med en annan människa. Att allt vi ser är den "perfekta fasaden" som spelas upp såväl på filmduken som i sociala medier.
Jag är av den bestämda uppfattningen att få saker för att säga ingenting kan mäta sig med känslan att vara nyförälskad. Det enda tråkiga med ny förälskelse är att den alltid går över .
Alla relationer kräver både omsorg och energi för att fungera, för mig är det självklart men det skulle inte förvåna mig om de finns mängder med människor som inte vet/tror det.

Med teknikens under har vi människor dragit oss tillbaks, vi umgås inte med människor runt omkring oss. Hur många av oss vet ens vad grannen heter? Förr i tiden var de en av de viktigaste människorna man hade av den enkla anledningen att de var den människan du snabbast kunde få tag i .
Vi socialiserar oss inte på samma sätt som vi gjort i 100 tals av år, hur påverkar de oss egentligen?

När jag gör mina naglar brukar jag slås av tanken att vi är fan dumma i huvudet...
Här sitter jag och betalar människor för att bokstavligt talat limma på plast bitar på mina händer...
Hur skevt är inte de? Egentligen?
Det är snygg som fan, och jag känner mig mer än naken utan naglar men vilken nytta gör dom egentligen?
Och det är så många skönhets produkter/ingrepp idag och till vilken nytta?

Jo att vi ska passa in i den låssas värld vi skapat åt oss själva.

Bästa veckan på hela hösten

Hej folket och trevlig helg på er!

Idag är den bästa fredagen i världshistorien förstår ni.
Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad, jag flög därifrån på rosa moln!
Inte nog med att de verkar som jag har världens bästa chef så går tiden jätte fort när jag är där.
Idag blev jag till och med besviken när jag insåg att de redan var dags att gå hem. Och jag längtar redan till Tisdag när de är dags för mig att gå dit igen. Det kanske låter konstigt för er men för mig är det verkligen en STOR sak!

Det finns så mycket att lära sig där, jag känner mig som en förkolnad svamp som efter år av torka äntligen får massa information att suga i mig!
Jag är så tacksam att jag äntligen mår så bra att jag har förmågan, fokuset och kraften att lära mig nya saker. Så skönt att få något att fokusera på som inte är mig själv eller tråkiga vardagssysslor. Lite som att ta en paus från att vara sig själv. Skrämmande såklart för vem ska jag då vara? Men samtidigt så skönt!

När jag började min arbetsträning för snart ett år sedan så önskade jag mig en chef eller handledare som "skulle ta mig under sina vingar" eller åtminstone ha tid att introducera  mig på arbetsplatsen. Och nu har jag fått det jag bad om.

Jag är SÅ tacksam!

Sen är de svin läskigt. Och jag måste jobba hårdare med mitt huvud än jag gjort på flera månader. Men det känns också kul (än så länge). Jag vill ju verkligen utvecklas och komma vidare i mina svagheter.

Min första dag gick jag och min chef igenom lite olika uppgifter jag kommer ha då hon säger, du kan springa ner på affären och köpa kaffebröd och lägga upp i fikarummet. 
På 0,2 sekunder blir jag helt kallsvettig och hjärtat börjar slå dubbelt så snabbt. Jag känner mig så liten och misslyckad och känner bara att nej, det här är ett misstag. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle klara av att vara på en sådan här arbetsplats. 

Det rann ut i sanden och vi gjorde andra saker under dagen, på väg hem ringde jag en vän och pratade om det här. Vad händer egentligen i mitt huvud? 

Gå in på Ica och köpa fika har jag gjort 100- tals gånger. Jag har varit och handlat i den där affären sedan innan jag kunde gå... Så vad är problemet? 

Jo... Tänk om jag gör fel? Jag vet inte vad dom gillar för fika. Hur mycket ska jag köpa? Tänk om jag köper fel? Tänk om någon blir arg? På 0,2 sekunder har jag övertygat mig själv om att allt kommer bli fel och alla kommer skratta åt mig.... Det tar mig 0,2 sekunder att övertyga mig själv att jag inte klarar någonting. 
Min instinktiva lösning på det är att gömma mig. Eller "struttsa" som min kära vän säger. 
                                  
Jag vet inte varför mitt huvud ska hålla på att motarbeta mig på de där viset och ärligt talat struntar jag faktiskt i varför, jag vill bara komma över det. 

Min taktik just nu är att tysta ner de där tankarna så fort jag kan och sedan bara göra. Det får bli som det blir. Den dagen de väl kommer bli fel (för de blir det alltid förr eller senare) kommer bli en jobbig dag, men jag måste lära mig det med. 
Ingen är helt perfekt. Att fela är mänskligt osv..

Jag VET de, ändå känns de som världens undergång om jag skulle göra något fel. 

Träning, träning och åter träning. 

Det var egentligen bara en parentes för mest av allt är jag bara så himla glad och nöjd just nu att jag fått den här chansen!
Och att det känns så galet bra.

Och som grädde på moset denna härliga fredag vågar jag äntligen säga att min hörsel är totalt återställd! Succesivt har den kommit tillbaks och ni kan bara ana min lycka när jag kunde lyssna på musik och sjunga utan att huvudet exploderade!
Nästan så man blir religiös på kuppen!

Porrstjärna?

Alltså vad fan?
Låt mig stava det riktigt jävla tydligt    V-A-D    F-A-N??

Efter jag skrivit mitt senaste inlägg, om vad jag och familjen håller på med i våra små liv så sitter jag och knappar runt på bloggen. Det händer inte så ofta, jag hinner knappt skriva än mindre hålla på att ändra inställningar eller kolla sidvisningar.

Men det gjorde jag alltså nu och vad får jag se?

En jävla porrsida?? under trafikkällor?
Vad ska de ens betyda?

Jag är ju så totalt okunnig att jag knappt vet vad en trafikkälla är för något? Dom andra trafikkällorna är INSTA gram, Facebook och Google så jag antar att de är där folk hittar min blogg?

Men då är det ju JÄVLIGT OLUSTIGT att det dyker upp en porrsida där? HUR?
                                 
Jag visar iof en hel del bröst i många inlägg, är det därför? Är det någon som finner min stympade kropp så jävla tilldragande att den hamnar på en porrsida?
Konstigare saker har ju hänt. Människor är ju sjuka i huvudet, det vet vi.

Men låt mig bara klargöra en sak i så fall. Min bröst har mer med CANCER att göra än något annat.
CANCER, fattar ni? En DÖDLIG sjukdom. Jag skulle kunna visa mina bröst för vem som helst just på grund av att det är NOLL sexualitet i dem. För mig åtminstone.
Jag skulle till och med vilja visa  mina bröst för hela världen om det hjälpte så mycket som en ända annan kvinna i min situation.
Många som gjort den här operationen skäms, känner sig just stympade. Jag vägrar. Jag känner inte så och önskar att ingen annan skulle behöva göra det.
Och kan mina bilder, min historia hjälpa att lindra en enda orolig tanke inför en liknande operation så är jag så tacksam.

Men en jävla porrsida?? För fan.

Sista Tisdagen i Oktober

Hej i höstrusket!

Igår la sig första snön här hemma men idag är den borta igen. Jag eldade ihärdigt i kaminen hela dagen och försökte fördjävels förklara för min 3 åring varför man ska ha strumpor på sig inomhus på vintern.

Vi bor i vad som från början var en sommarstuga så när minus graderna kommer så märks det även inomhus.
Eller jag märker av det, mina barn och andra sidan verkar inte bry sig nämnvärt. Undra om man fryser mer och mer ju äldre man blir? :)

Senaste veckan har varit lite tuff... Efter beskedet med örat tappade jag konceptet lite även fast jag verkligen försökte att inte "gräva ner mig".
Men mina katastroftankar och min sociala fobi är verkligen blixtsnabba på att ta större plats och mer uppmärksamhet så fort jag inte har sten koll på mitt huvud.

Men som en av mina kloka vänner sa, alla ramlar ner i källaren med jämna mellanrum. Tricket är bara att ta källartrappan upp fort som fan så att man inte fastnar där nere.

Mycket sant.

Så just nu är väl min status: springande för glatta livet i källartrappan! På väg uppåt då.

Och jag tror (vågar inte ropa högt än) att mitt öra börjar bli lite bättre! Idag kunde jag lyssna på musik och sjunga med utan att hela mitt huvud exploderade! Helt klart en förbättring!

Hade möte med min kommande chef idag (bara en vecka kvar tills jag börjar nu!) och allt känns precis lika bra som sist jag var där. Hon visade mig vilket rum jag ska få (!) och vi pratade lite allmänt om vad jag kommer få göra. Hon tycker verkligen det ska bli kul att jag ska börja där, hade hon inte varit så genuin hade jag aldrig trott att det var på riktigt. Så spännande!

Sen när jag kom hem låg Theos bok i brevlådan, så då blev det lite mini julafton för mamman  här hemma. Den blev precis så bra som jag hoppades.

För er som inte vet det så gör jag en bok till mina barn var 5 år. Så när de fyller 5 - 10 -15 osv så får de bok.
Det hela började med att jag på ett pedagogiskt sätt ville förklara för Theo det här med att mamma och pappa inte längre är tillsammans och har nya partners. Vem är farmor och farfar? Vart bor pappa? Och massa sådana frågor hade han när han var mindre.
Vilket är fullt förståeligt, till och med jag kunde bli lite förvirrad över vem som var vad och varför.
Därav gjorde jag en "Historien om Theo" bok när han fyllde 5år.
Han älskar den boken (och jag med!) så därefter bestämde vi att det skulle bli en grej. En bok vart 5:te år.

Och jag älskar att göra dom! Min skapar glädje blomstrar när jag får hålla på med sådan där grejer. Nästa gång jag ber min familj vara med att skriva några rader (i nått av mina projekt) är jag rädd att dom stryper mig ;) haha

Min man jobbar kväll den här veckan och barnen har lov så rutinerna är helt klart ur balans, ganska skönt faktiskt.
Både jag och Tobias gå omkring som två zoombizar här på förmiddagarna, tittar ut, slutar titta ut och gossar ner oss i ett hörn, leker lite med Tudor, gossar ner oss igen.

Det är skönt när han börjar jobba kväll, då är det lite som att leka ensamstående. Mycket egen tid med barnen, inga kompromisser, super stressigt ibland och ensamma kvällar.
Sen är det precis lika skönt när veckan är slut! Då har jag tröttnat rejält på att leka ensamstående och längtar efter att få ha min man hemma!
Som jag nämnt förr har jag problem med när allt är samma samma samma..... Skit trist tycker jag.
Vilket är lite komiskt eftersom jag hittat en man som aldrig ändrar på någonting om han absolut inte måste. Och då menar jag typ under dödshot.

Men lika barn leka inte alltid bäst!

Har jag förresten sagt att vårt kök blev som nytt efter vi fixade bänkskivan och satte upp en LED -slinga!

Sudden deafness

Som rubriken lyder har jag sedan i Lördags varit halvt döv på mitt högra öra..
Jag tog för givet att det var en förkylning eller en vaxpropp. Har aldrig hänt mig förut men kan ju inte vara allt för ovanligt tänkte jag.
Häromdagen började det dock göra ont i örat och pipa vid minsta höga ljud.
                             
Fick göra ett hörsel test igår och var hos en öron doktor idag. Och fick det mindre glada beskedet att det är något fel på mitt inneröra, att dom inte vet varför och att jag kanske måste leva med det här resten av livet.

…

Eftersom jag sökt hjälp så snabbt kunde dom sätta in en kortison kur i 10 dagar som i 20% av fallen hjälper. Jag ska även göra en magnet rönken undersökning för att utesluta hjärntumör eller något annat som skulle kunna pressa på örat inifrån.
Sen ett återbesök om en månad.

Jag var lite lätt nedslagen när jag gick in på apoteket och hämtade ut min medicin.

Tankar som, sak jag leva med det här resten av mitt liv?
Kommer jag aldrig mer få uppleva njutningen av total tystnad?
Kommer jag aldrig mer kunna vara i ett rum av barn utan att det ska tjuta i hela mitt huvud?
Varför just jag?

Nu har jag gråtit lite och vilat en stund så nu känns det lite bättre.
Är de såhär det ska vara så kommer jag lära mig hantera det också... Det finns betydligt värre diagnoser man kan få.
Jag hoppas såklart jag är en av dem där den hör plötsliga dövheten försvinner lika snabbt den kom.

Om det försvinner är de första jag ska göra, gå ut och lyssna på vinden och sedan skrika det absolut högsta jag kan tillsammans med mina barn och njuta av att de inte skär i hela huvudet.

Och går det inte över så hoppas jag att det finns bra sätt att få bort dessa tinnitus ljud och att det inte är något allvarligare som är fel.
Så länge mina nära och kära mår bra så ska jag försöka att inte deppa över saker jag ändock inte kan påverka.

Men om jag får gnälla lite vill jag bara säga att jag är så galet trött på att vara sjuk. Min depression blommade ut 2012 och den fajtades jag med konstant i flera år, efter de har det varit akut galloperation, kejsarsnitt och bröstoperation.
Både brösten och snittet var iof positiva saker som hände och något jag är väldigt glad att jag gjort men de tillkommer i vilket fall läkningsprocesser, mediciner och smärta.
Saker jag är lite trött på.

Sen har jag haft problem med magen, varit hos ett gäng gynekologer och försökt komma till rätta med de... Men det är samma där, man hittar inget fel och vet inte vad det kan bero på.
Så om en vecka ska jag göra cellprover och ser det bra ut är nästa steg en magundersökning. Ni vet den där härliga undersökningen när dom kör ner en kamera i halsen på dig och kollar hur det ser ut?
JAG. VILL. INTE.

Och så vips så ramlade örat in på ett banan skal? Ska tillägga att fram till i Lördags har mina öron alltid mått prima. Min hörsel är (tydligen) något jag använder väldigt mycket.
Bara att vara hemma med barnen blir förvirrande då jag omedvetet alltid lyssnar varit i huset dom är och vad dom gör. Det går inte nu. I början försökte jag höra allt med de friska örat men insåg att de snabbt leder till extrem huvudvärk så nu försöker jag att höra så lite som möjligt förutom när någon pratar direkt till mig.

Tobias började prata om att vi skulle byta bredband häromkvällen... Det enda jag kunde uppfatta var ordet "tatelia".. Undra vad det är? Tatelia? Är det ett namn? Undra vad han menar?
Han såg på mig att jag inte hörde för sedan började han skrika på andra sidan soffan om bredband. När det gick upp för mig att han pratade om Telia så skrattade jag högt och länge.

Humorn är de sista som lämnar människan.

Nya drömmar och utmaningar!

Idag är ingen vanlig dag för idag är första dagen på min nya praktik. Eller iaf nästan.
Jag börjar inte jobba på riktigt förens den 6/11 men idag var jag där och skrev lite papper och pratade med min handledare och allt känns så magiskt jävla bra!! Jag gick därifrån på rosa små moln.

För det första, min handledare. Jag har redan pratat mer med henne än jag någonsin gjort med någon av mina tidigare handledare. Hon har ett genuint intresse för människor och personalfrågor och det märks verkligen.
Hon frågar relevanta frågor som vilken arbetsmiljö jag tror att jag jobbar bäst i och när mitt svar är "att i början känns det viktigt att jag får jobba lite avskilt utan massa olika människor i närheten" svarar hon att det kanske kan vara en utmaning (utvecklingsområde) i framtiden att byta rum och sitta tillsammans med någon annan när jag känner mig varm i kläderna.
Äntligen en människa som förstår lite om personlig utveckling, ett steg i taget och utmana sig själv.

Mina första dagar har hon rensat sitt schema för att verkligen ha tid att sätta mig in i arbetet och jag bara häpnar. Hon gör det för mig?

Min vanliga erfarenhet av arbetsträning eller praktikplatser (eller arbetsplatser) är att man har ett möte där man skriver papper. Chefen säger en massa saker som låter väldigt bra men sen när det väl är dags att börja visar det sig att chefen inte har tid och att man fått en handledare bland personalen. En person som oftast inte tagit på sig uppdraget direkt frivilligt, inte har någon direkt tid över att lära upp en utan ger en halv taskiga instruktioner och sedan får man försöka lösa problemet så gott det går.

Minns en gång när jag var på en mindre Ica butik och skulle ta hand om kylrummet för första gången. Killen som skulle jobba med mig såg väl sin chans att slippa stå där och frysa så efter några minuter sa han bara att jag skulle fortsätta fronta och lycka till.
Jag försökte verkligen hålla huvudet kallt (haha) och tänka, hur svårt kan det vara?
Men när jag för fjärde gången körde fast och inte för mitt liv kunde förstå vart jag skulle ställa yoghurten med jordgubbssmak och inte ville (kunde) springa igenom hela butiken igen för att hämta en suckande personal som skulle hjälpa mig... Igen...
Där och då hade jag en av de värsta panikångest attackerna jag någonsin genomlevt. Sällan har jag känt mig så totalt jävla värdelös.
Vem klarat inte av att ställa upp en jävla yoghurt i en hylla?
Jo jag tydligen.

Men den här handledaren som även är chef verkar vara något helt annat.
Jag ska tydligen få egen telefon, dator och nycklar(!!) Kan ni fatta de? Egna nycklar?  Känner mig löjligt lycklig över det. Jag kommer slippa stå och knacka på dörren tills någon får tid att öppna, jag kommer slippa att bli ut låst. Jag kommer kunna gå in där, som om att jag faktiskt hör till.
Trodde aldrig jag skulle bli så glad över de, men när hon nämnde de i förbifarten kändes de som fjärilar i min mage.

Det ska bli så kul och jag känner mig helt redo för nya utmaningar!

Jag går i ide

Hej folket, det var längesedan sist.

Efter sommaren var slut och vardagen åter stod inför dörren gjorde jag mitt absolut bästa för att "hålla igång". Under semestern när alla är hemma,  händer det saker hela tiden och dagarna är ofta fyllda med massa äventyr... Till skillnad mot vardagar när jag är själv hemma.
Tricket är att ha en fungerande vardag, eftersom jag har barn kliver jag alltid upp samma tid på morgonen men för att inte bli helt apatisk måste man lite saker inplanerade under veckorna.
Jag brukar ha städ och handlingsdagar, några dagar är det alltid något möte jag ska gå på och andra dagar åker jag hem till min mamma eller tar en fika med en vän. För att komma ut ur huset och få en egen slags vardag.

Det här har jag blivit ganska bra på eftersom jag varit utan jobb så pass länge men senaste dagarna har jag totalt tappat konceptet.
Det enda jag vill göra är att åka hem och lägga mig och sova. Hela tiden.

Sova är nämligen nästan det bästa som finns i livet. Jag har alltid älskat att sova, sen är det en ganska bra verklighetsflykt.
Jag har också gjort det här tillräckligt många gånger för att veta att det aldrig leder till något bra. Det blir bara en ond spiral som slutar med att man stänger in sig. Stänger in sig i sitt hus. Och i sitt huvud.

På Måndag ska jag till min nya praktik för första gången och då jävlar är det slut på dom här dumheterna. Jag försöker mentalt kravla mig upp ur den här gropen jag hamnat i.

Hösten är aldrig helt enkel för mig. Det är väldigt vackert ute och jag försöker hitta styrkan från naturen som jag kan känna under vår och sommarmånaderna men det går inte riktigt.
För allt jag kan tänka på är att snart blir det kallt, snart blir det vinter, snart fryser vi ihjäl.
Lev här och nu var de någon klyschig (klok?)  människa som sa en gång...

Såg en video på FB som handlade om att tänka positivt. I slutet av den videon var det en utmaning där man skulle skriva 5 positiva saker varje kväll i 40 dagar. Detta skulle då leda till att hjärnan började arbeta (lägga märke till?) på ett annorlunda sätt. Då det alltid är mycket lättare att vara negativ.

Har ni någonsin tänkt på de? De negativa tankarna kommer av sig själv, dom mer eller mindre attackerar ens hjärna när man inte är beredd medens de positiva tankarna måste man själv jobba på för att få behålla i huvudet, dom kommer fan inte gratis inte.
Finns säkert någon bra biologisk förklaring till det, att de höll oss vid liv när vi levde i grottor och jagade mammutar... Är det bara jag som tycker de är dags för våra hjärnor att hänga med lite mer i utvecklingen kanske?

Tänkte i alla fall försöka skriva 5 saker om dagen och se om det blir någon skillnad. Den enda regeln var att man inte fick skriva samma sak två gånger. Så det blir alltså svårare och svårare för varje dag.

Fast egentligen har jag ingen lust. Inte med något.

Tänk att få vara en björn och sova bort hela kalla vintern!

Depression är en sådan vidrig sjukdom

Jag minns så tydligt när den här bilden togs.
Jag minns hur jag kämpade för att hålla humöret uppe. Jag minns att jag mer än allt annat ville ge min son en normal uppväxt.
Vi var på semester i Sälen och jag minns allt som om det var en film jag sett. Jag var med, jag var där, men jag kunde inte för mitt liv känna en ända känsla. Jag såg naturen omkring mig, jag såg min man och jag såg på min son. Jag viste att jag egentligen skulle njuta i fulla drag. Jag viste att det är så här livet är när det är bra.
Ändå kändes de som jag var inlåst i en glasbubbla där jag sakta men säkert drunknade lite mer för varje dag trotts att jag borde vara lycklig.

Depression är en sådan vidrig sjukdom. Den är svår på så många olika nivåer. Nu när jag mår bra kan till och med jag själv bli förvånad när jag minns tillbaka på hur jävla dåligt jag mådde.

Det enda som kunde bryta igenom den där tjocka glasväggen som skilde mig från verkligheten, var när jag höll min son i mina armar. När jag kända hans varma lilla kropp mot min och jag kunde borra ner näsan i hans hår och bara älska.
Då fylldes jag av värme och livslust. Jag viste hela tiden, varje dag som var fylld av mörker, varje ångestattack jag ridit ut, genom allt tvivlade jag inte en enda sekund på att jag ville leva.
Men utan honom... Utan honom tror jag inte jag hade klarat en vecka ens.

Jag vet ärligt inte hur min man stod ut att leva med mig... Jag gick verkligen sönder, bit för bit bara ramlade ihop. Tillslut låg jag bara i sängen, jag minns att jag verkligen kämpade för att vara en mamma. Det var allt jag orkade, sitta upprätt vid middagen och leka lite med honom efteråt. Det rörde sig om 2-3 timmar om dagen... resten av tiden låg jag i sängen. Grät, hade ångest, eller var bara bortkopplad...

Han fick aldrig åka någonstans. Jag ville aldrig åka någonstans utan honom. Jag var LIVRÄDD för att någonting skulle hända honom ifall vi var ifrån varandra.  Han var tvungen att skicka ett sms när han kom till jobbet så jag viste att han inte kört ihjäl sig på vägen.
En dag glömde han det, jag vart helt förstörd. Med ångesten bultande i öronen, tårarna strömmande  ner för kinderna, kräktes jag nästan av rädsla att han var död.
Så såg en vanlig dag ut när han var på väg till jobbet.

En gång var jag hos en vän, min man hade tjatat iväg mig. "My du behöver komma ut" brukade han säga. Varje gång fick jag ångest i bilen och var tvungen att ringa honom och fråga om han verkligen var säker på att jag skulle åka.
Jag hade katastroftankar men även gryma skuldkänslor. Skulle jag lämna min familj?? Varje hejdå var på riktigt för mig.
Tänk dig att de är sista gången du ser en person (för alltid) när du säger hejdå... om du verkligen tror det så blir varje hejdå fruktansvärt smärtsamt.

Jag kan inte förstå hur jag orkade, hur han orkade?

Jag har helt klart för mig att det måste vara väldigt svårt och jobbigt att leva tillsammans med en så trasig människa.
Och jag önskade honom något så mycket bättre. Mitt självförakt nåde inga gränser. Jag har både bett och hotat om att han ska lämna mig. Vad kunde han någonsin få ut av att vara tillsammans med mig?
Jag hade sinnesnärvaro att inse att han klivit i något som var helt främmande för honom och hans lugna bubbla till uppväxt.

Och skammen inför andra. Inför samhället. Inför människor som råkade se en glimt av mitt trasiga inre. Och alla dom som inte förstod ett skit.

Men My, ska du inte börja jobba snart? 

Den värsta frågan. Jag kan inte ens räkna terapitimmar som gått åt till hur fan jag ska hantera den frågan.

Försöka svara något som inte är sanningen, för ärligt talat, folk vill inte höra att du är sjuk i huvudet eller mår dåligt, det skapar snabbt en väldigt dålig eller obekväm stämning i samtalet.
Men jag ville inte (kunde inte) ljuga.
Så att med ett halvkvävt leende, ett uselt svar, åter igen ångesten bultande i öronen och för sin inre syn se hur man dagen innan kröp ihop i en buske och bet sig i handen för att lugna gråten som rev i kroppen, bara för att en granne gick förbi och jag inte för något i världen vågade möta den där grannen.

Tänk om folk bara hade förstått... Men det fanns ingen chans för mig att förklara. För andra vill faktiskt inte veta sådana saker.

Så fort du börjar jobba kommer det gå över!

Vad jag än säger kommer dom aldrig förstå att öppna ytterdörren varje dag är en kamp på liv och död.

Det är helt sjukt. Idag kan jag knappt tro det, men minnena drabbar mig med jämna mellanrum.

Jag behöver kanske inte berätta att det är min värsta mardröm att behöva må sådär igen?  Jag är så otroligt glad och tacksam över att de mesta som då var en daglig kamp nu görs utan att jag ens tänker på det.
Att jag faktiskt är rastlös och uttråkad här hemma, att all energi inte gått åt till ångest.
Jag ser mig omkring och kan njuta. Jag kan njuta av vackra saker, god mat, snygga kläder.
Jag älskar min familj och jag är med dem alla i vartenda andetag och ingen glasvägg finns i vägen.

Jag får fortfarande overklighetskänslor när jag ser min man, vårt hus, våra barn. Det bästa jag vet är när hans familj och min familj är samlade. Jag ser hur mina barn får vara med alla sina när och kära på samma gång och jag känner mig hel. Det är ett under att jag fick bli del i den helheten.

Men gudarna ska veta att jag kämpade med näbbar och klor. En tyst kamp, en kamp mestadels inom mig själv, men jävlar vad jag stred.
Jag vet inte om kampen någonsin är över, om den överhuvudtaget går att vinna.

Men jag vet att jag aldrig tidigare i mitt liv haft bättre vapen att kämpa med än jag har idag.

Och jag har slutat skämmas.