Infektion och planeringsdag på KS !?

En skit dag.
Jasså tänker ni, nu ska hon hålla på att gnälla igen.
Men där tar ni fel för det här är inte ett gnäll inlägg nej det här är helt enkelt en dålig dag.
Den började klockan 6 i morse. Eller egentligen började den mitt i natten för bebisen är snorig så han har sovit dåligt, med andra ord en väldigt hackig sömn.
Så i morse när resten av familjen klivit upp och jag ska gå och lägga mig igen hittar jag alla mina öronproppar och två piller utspridda i sängen!

Genast känner jag hur hjärtat hoppar över några slag och jag blir alldeles kallsvettig. NEJ. Jag förstod ju direkt att det var Tudor som hällt ut alla öronproppar. Och vad pillerna kommer ifrån kan jag bara inte förstå. Sådant får ju bara inte hända! Vi har varit super noga med att ha dem högt upp och har man råkat tappa något har vi inte slutat leta förrns vi hittat de igen.
Jag ropar på Tobias och ber honom ta reda på vilket av alla miljoner piller det skulle kunna vara och sedan börjar jag räkna i huvudet.
Hur många piller hade jag?
Hur i helvete har de hamnat i sängen?
Samtidigt ringer Tobias giftcentralen och får reda på att det inte är någon fara, som barn måste man få i sig 3 stycken för att det ska vara någon fara.
Samtidigt kommer jag på att pillerna är sedan jag åkte hem från sjukhuset, jag fick de precis innan jag skulle åka hem och då la jag dem i påsen för öronpropparna sedan glömde jag totalt bort dem.
Ringer min mamma som bekräftar att det bara var två piller så då kunde vi konstatera att han trotts allt inte fått i sig någon medicin.
Tur i oturen men ändock oförlåtligt misstag.

När jag vaknar för andra gången konstaterar jag att mitt vänstra bröst svullnat upp, det är varmt om man tar på det och jag har feber! Yey I love my life!
Ringer till KS några gånger utan att få svar. Tänker att jag ska ringa efter frukost men ångrar mig av någon anledning och letar upp de andra numret jag har fått till dem. På telefonsvararen meddelar de att det har planeringsdag, välkommen åter Måndag.
Känner en rad olika svordomar ta form i  mitt huvud men håller det kallt och letar reda på numret jag fått för kvällar och helger.
Det svarar en sköterska och säger "tyvärr vi har också planeringsdag idag så vi kan inte hjälpa dig".
PLANERINGSDAG?!?!?!
Jaha men vad fint, då säger jag åt mitt svullnade bröst att det får lugna sig till på Måndag då.
Nej så sa jag inte utan jag informerade henne om att jag inte är i fysiskt skick för att sitta på en akut i flera timmar. Kom igen jag pallar sitta på en stol i typ en halvtimma och sedan blir jag kallsvettig?
"Då är mitt enda råd att du ringer din vårdcentral så kanske de kan hjälpa dig"

Jag ringer vårdcentralen som först undrar varför jag ringer till dom.
Befogad fråga får jag hålla med om.
Efter en stunds väntan i luren säger hon att den ända möjliga tiden de har till mig är om 20 minuter. Kan jag komma på 20 minuter.
Tänker att de snabbaste jag kört till centrum på är 25 minuter... Tobias kör snabbare än vad jag gör.
Absolut jag är där om 20 minuter!

Jag kan säga att det är ett under att Tudor inte kräktes under bilresan men vi kom i tid.
På köksbordet hemma stod Tobias varma choklad med grädde orörd kvar.

Jag fick snabbt hjälp och inte ens en timma senare var vi på väg till apoteket för att hämta ut antibiotika, väldigt hungriga och Tudor fortfarande i pyjamas.

Väl hemma igen kunde jag konstatera att mitt vänstra bröst (på bilden de högra) nu är dubbelt så stort som de högra. Ända från början har vänster gjort ondare än höger.
Doktorn på vårdcentralen kunde inte säga så mycket förutom att det antagligen är sårvätska och en begynnande infektion som borde bli bättre tills imorgon blir den inte det så måste jag söka akut.
Men jag ska på taco kvälls mys imorgon så jag vägrar sitta på akuten.
Vill inte.

Tobias och Tudor tvär somnade och jag gjorde mitt bästa för att hålla fokus på mitt och Theos tv spel.
Efter middagen började jag må hysteriskt illa och hoppas verkligen, VERKLIGEN att det var en engångsföreteelse.
Sen upptäcker jag en jävla fästing på Tudors öra. Då känner man liksom att det räcker för idag.

Och som grädde på moset kan jag inte lägga upp bilder på bloggen med min lånetelefon? Vad är det för fel på världen??

Det är en underdrift att jag längtar galet mycket tills barnen har somnat så jag får gå och lägga mig och se fram emot en mycket bättre dag imorgon.

Godnatt. 

Ingen telefon + för mycket medicin

Jag har lämnat in min telefon och i gengäld har jag fått en lånetelefon som inte fungerar. halva tutch skärmen är totalt död vilket medför ganska stora komplikationer.Med andra ord ingenting fungerar precis som vanligt.
Men i kompensation fick jag två månader gratis på mitt abonnemang, så om de löser problemet imorgon ska jag fortsätta vara en trogen tele2 kund.
Någon som vill ha tag i mig innan dess får skriva på FB eller ringa. Just nu har jag inga nummer heller så låter jag fett otrevlig när jag svarar är det för att jag tror att ni är någon okänd läskig människa. haha
Hatar förövrigt när okända nummer ringer.

Pratade med en läkare idag i telefonen för att mina mediciner börjar ta slut och tydligen äter jag alldeles för mycket medicin så jag ska börja trappa ner dem nu... Vi kom överens om att jag skulle sluta med de långtidsverkande morfinet och bara äta de pillerna som är vid behov. Dessa skulle han skriva ut så det skulle räcka i två veckor till men sedan när Tobias kommer hem med medicinen så är max dos 4 om dagen och totala mängden piller i asken är 14.....
Om ni är halv bra på matte så förstår ni själva hur länge de räcker?
Jag börjar seriöst tro att det är något fel på mig, jag måste uppfatta människor fel eller något. Det känns ju nästan otroligt att varenda en som jobbar på KS (som jag kommit i kontakt med) är lätt sinnes förvirrade?

Vem vet kanske är det mina starka mediciner som gör att jag inte fattar vad folk säger?

Det jag iaf har förstått idag är att jag har blivit beviljad fler terapi samtal, så många som 20 stycken till.
Detta är väldigt bra nyheter för ni ska veta att terapi inte är det lättaste att få så när man väl hittat någon som man får gå och prata med är det bäst att hålla fast vid de så länge man kan.
Känner inte att jag är klar och vet med mig att jag kommer behöva någon att prata med när det är dags att komma ut i arbetslivet.

SÅ nu är Tobias popcorn klara så nu ska vi fortsätta titta på vår serie!

Att vara anhörig till någon som lider av psykisk sjukdom

Det här har jag länge gått tänkt på att jag borde skriva om men när jag igår lyssnade på första avsnittet av "Djävulsdansen" säsong två kände jag att nu är det dags.
Gå gärna in och titta. Det går även bra att lyssna på det ungefär som en ljudbok, man hänger med i handlingen även fast man inte tittar.
Ni hittar avsnittet HÄR.
Säsong ett handlar om när man är medberoende till någon med ett missbruk och säsong två handlar om när man är medberoende i en psykiskt sjukdom.
Båda säsongerna är riktigt bra och är man drabbad själv på något sätt vågar jag nästan lova att ni hittar något i avsnitten att relatera till.

Inte många saker är jobbigt för mig att skriva om då skrivandet kommer lika naturligt för mig som att andas... Men detta är lite jobbigt.
Det värsta med min psykiska ohälsa är att den drabbar de människorna jag älskar mest i hela världen. Dom förtjänar inte det. Dom förtjänar bättre.
Många är gångerna då jag sagt till Tobias att han borde hitta någon bättre, det här livet var aldrig menat för honom.
Han som är en sådan bekymmerslös människa ska inte behöva följa med i karusellen ett psykiskt dåligt mående innebär. Det är inte rättvist.
Under perioder av min sjukdom har han fått ta hand om precis allt.
Allt som ett liv med hem och barn innebär har han fått göra. Plus att han har fått ta hand om mig.
De få timmarna jag orkade kliva upp ur sängen ägnade jag åt min son och inget annat.
Jag vet inte hur Tobias mådde när allt var som värst. Då ville jag bara att han skulle lägga benen på ryggen och fly så fort han bara kunde. Eller alltså, det var ju det sista jag ville. I själva verket var jag ju livrädd att han skulle överge mig men jag tyckte att det var det enda rätta för hans egen skull.
Han skulle ju leva i en gullig liten svensson dröm med en söt liten flicka som klarade av att jobba, ta hand om barnen, älska släktmiddagar och bjuda grannarna på middag. Det hade varit ett liv som passade honom.
Men sådan var inte jag. Sådan är jag fortfarande inte.
Gudarna ska veta att om jag kunde rymt från mitt psyke under den tiden hade jag gjort det.
Tänker ni självmord nu? Gör inte det. Efter det att Theo föddes har jag inte som så mycket som en sekund tänkt den tanken.
Självmord är inget alternativ för mig hur dåligt jag än skulle må.

Nu när jag mår bra försöker jag att inte tänka på vad jag utsatte Tobias för under tiden jag mådde dåligt. Jag vet att han har förträngt det för det är så han gör med jobbiga saker så det tjänar ingenting till att jag grämer mig.
Jag gjorde det inte för att vara elak och jag hoppas av hela mitt hjärta att det aldrig behöver hända igen.
Men även fast jag mår bättre påverkas våra liv fortfarande av mitt psyke i ganska stor grad. Jag har mina känslosvängar och det är få gånger de inte drabbar honom.

Inför barnen klarar jag oftast av att hålla "mig samlad". Eller snarare med barnen är jag mamma. Och att vara deras mamma ser jag som min livs viktigaste uppgift därav har jag mycket mer styrka och kraft i min mamma roll än någon annan stans i mitt liv. Detta är ganska intressant och har diskuterats både en och två terapi timmar.
Det är klart att de har lyst igenom och dom på ett eller annat sätt blivit drabbade av mitt mående men har jag alltid varit noga med att på deras nivå förklara att inget av de som hände är deras fel. Barn har så lätt att skuldbelägga sig själva så fort något är fel och de vill jag verkligen undvika. När jag skriver dom så menar jag egentligen bara Theo. Tudor är så liten fortfarande och under hans livstid har jag inte haft några svackor alls. Utan tvärt om var det med graviditeten mitt mående började stabilisera sig. 
Ångesten är inte helt borta och jag brottas fortfarande med min sociala fobi och mina demoner som hittar på massa skit i mitt huvud. Så jag är inte vad ni skulle kalla "frisk".
Men jag har inte haft någon depression sedan han föddes och mina fobier släpper greppet lite för varje dag som går.

Jag tror inte Tobias förstår vad det är som händer med mig de kvällar jag faller sönder i hans armar. Fan knappt jag förstår ju. Men det händer fortfarande relativt ofta.
Det brukar börja med att jag blir arg och vill bråka. Det låter helt sjukt men denna känslan minns jag sedan innan mina tonår. Hur de river och sliter i bröstet och man bara måste skälla och bråka på den man egentligen vill bli älskad av.
Detta brukade leda till totalt kaos i mitt liv för vem vill vara nära någon som bara skäller på en?
Men i terapin har jag lärt mig att ta ett djupt andetag och fråga mig själv vad jag vill få ut av de hela?
När man då är skitförbannad och har dragit igång värsta grälet och plötsligt inser att de enda man vill är att få kärlek... Vad gör man då?
Man kan ju inte säga det bara rakt upp och ner? Eller?
Min bästa replik brukar vara "du älskar inte mig".
Det är i dessa situationer som de märks att Tobias börjar känna mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort.
För att istället för att sluta i totalt kaos så brukar det sluta med att han håller om mig. Hårt.

Gångerna han hållit mig i sina armar och jag har tänkt att utan honom skulle jag falla sönder är oräkneliga.
¨Det är sjukt läskigt att känna att man behöver en annan människa så mycket. Det kanske inte ens är sunt att vara så beroende av sin partner?
Kanske inte. Men han är den enda pojkvännen jag någonsin släppt utanför dörren utan att ha ångest. Vilket också gör vårt förhållande till de bästa och sundaste jag haft.

Jag önskar att jag var frisk, jag önskar att jag kunde erbjuda honom allt de som en frisk flickvän hade kunnat. Det kan jag inte.
Men han valde mig ändå. Han vill ha mig trotts mina fel och brister. Och jag vågar knappt tro min lycka men så är det.

Till alla er anhöriga där ute vet jag inte vad jag ska säga. Försök förstå det oförståeliga? Var stark för två? Håll ut?
Nej.. Tänk på dig själv. Har det hänt förut och du vet vad du har att vänta är det antagligen lättare än första gången. Men känner du att du inte klarar av pressen och oron så måste du tänka på dig själv.
 Jag skulle aldrig stå ut med att Tobias levde med mig för att han var rädd att lämna mig.
I slutänden har vi alla ansvar för vårt egna mående. Det är på bekostnad av våra närmaste när vi mår dåligt men de får aldrig kosta mer än det smakar i slutändan precis som i vilken annan relation som helst.

I själva verket är det inte synd om mig.

Läste precis mitt senaste inlägg och jag vet inte om det slog er men jisses vad bittert det  var. Hela inlägget andades "så synd om mig". Usch och fy för bitterhet!

Ledsen att ödsla er tid på sånt, min första impuls var att ta bort det. Men ångrade mig nästan på en gång.. Mitt humör går upp och ner speciellt just nu men alltid  har jag kämpat med humörsvängningar eller ska jag kanske kalla dem "känslosvängar"? 

Men jag vill sluta skämmas över dem, det är mycket bättre att våga stå för att de finns och försöka hantera de hela istället för att sopa de under mattan. 

Så därför får mitt tidigare "tycka synd om mig" inlägg vara kvar.

I själva verket är det inte synd om mig. Eller okej kanske lite, och då är jag ensammast i hela världen men min man känner mig och ingen i hela världen kan pussa bort ensamhet så effektiv som Tobias. 

Så i själva verket är jag väldigt kär

Och ingen fyller mitt hjärta med så mycket livsglädje som min son. När vi tränar på att gå och varje gång han lyckats ta några steg och sen sätter sig ner på rumpan, klappar 

 händer och gör jordens härligaste glädjetjut! Och jag klappar också händerna och tjuter med honom. De är livsglädje i sin renaste form och i själva verket älskar jag varje sekund av det.

Att han lärt sig blåsa på maten  men kör ner hela huvudet i tallriken samtidigt som han blåser. Om maten hade varit varm hade han i själva verket bränt sig på näsan. Sådana underbara små händelser värmer mitt hjärta flera gånger om dagen. 

Så i själva verket är det inte ett dugg synd om mig. 

När jag och min stora son hittat ett gömställe till hans nya dagbok som bara jag får läsa. Ja då inser jag att jag är mer privilegierad än någon annan i hela världen. 

"Mamma det är bara du som får läsa den" 

Är bland de vackraste jag hör i hela mitt liv.

Det säger så mycket om kärlek och tillit så jag skäms när jag går in på min blogg och läser att posten vad höjdpunkten på min dag. 

Det var inte sant.

 Det var bara mitt fokus som var lite fel riktat. 

För i själva verket är det inte synd om mig.

Posten höjdpunkten på dagen

Dagarna masar sig fram här i den röda lilla stugan på landet..
Idag har Tudor fått sin mössa som jag beställt från wish. Han blev fruktansvärt söt som får

Min mamma skrev att han såg ut som en byfåne. Då kontrade jag med att hon ser ut som en gammal nucka! 

Det är kärlek de... 

Sen fick jag jätte fina kort från bröllopet på posten 

Det var höjdpunkterna på denna dag. 

Jag hade sett fram emot att få låna ett gammalt Playstation och spela lite gamla spel men det glömdes bort så jag hoppas på bättre lycka nästa gång. 

Lite härliga gamla spel borde kunna råda bot på min tristess eller vad tror Ni? 

Inte behöver man röra på sig nämnbart mycket för att spela tv spel heller.

Bildbomb - Bebis mys

Idag hade vi bus med bebisen efter att han fått bada i en ikea låda i duschen

 PUSS MAMMA!

 Vild djuret Tuddson

 Pekar med hela handen åt pappa

 Krama på katten

Så mysigt ❤

Tänk att en annan liten människa kan fylla en med så mycket kärlek. Det är magiskt.

Jag saknar mina vänner!

Som nu kanske förstår är jag svält född på social kontakt för tillfället! Jag saknar mina vänner!
Åtminstone en gång i veckan brukar jag träffa någon av dem men nu känns de som en hel evighet sedan jag bara fick snacka massa skit och skratta hejdlöst.
Kan ju hänga ihop med att jag typ dör av smärta så fort jag skrattar riktigt mycket men just nu skulle de lätt vara värt det!

Så någon frivillig som vill komma hit och skratta mig till döds?

Ingen?

Jag har iaf en tjejkväll att se fram emot i slutet av oktober.
När den lilla räkan skickade denna bilden var jag nära på att tvinga Tobias att köra dit mig på fläcken men jag får ju inte bada än på ett tag så de är väl bara att lugna ner sig.

Som jag längtar! 

Vardags Schema

Idag på förmiddagen har vi städat lite här hemma. Vilket i praktiken innebär att jag har flyttat saker till sin rätta plats medan Tobias fått göra alla tunga saker, med andra ord allt annat.
Tudor var såklart hjälpsam och skulle vara ´med överallt tills han fick tag på en penna eller en tärning. Han vet att det är brorsans saker och att han aldrig får behålla dem länge så nu när han helt plötsligt satte av med världens fart så förstod man att något lurt var på gång.
När man ropar på honom stannade han en snabbis för att ta reda på om han blev jagad eller inte. För mig som inte får lyfta och har lite svårt att böja mig ner så var det faktiskt en ganska jämn kamp om den där pennan hahaha

Det är så kul att han börjar förstå med och mer och nu har han äntligen lärt sig nicka! Vilket lyft, tidigare skakade han på huvudet åt allt men inte nu längre!
Och igår gick han 3-4 meter innan han damp ner på rumpan sen var han så stolt att det riktigt lyste om hela honom så nu är det nära! Snart så går han!

Vi (mest jag) har gjort ett "vardags schema" till Tudor och Tobias. Min karl är bra på väldigt mycket saker, nästan allt faktiskt men något han inte kan är att strukturera upp saker och ting. Det går inte.
Om Tobias får fria tyglar vilket han haft sedan hans pappa ledighet började så händer absolut ingenting.
Han är bra på allt de vardagliga som att laga mat och borsta tänderna och jag vet att han kan sköta barnen utan några som helst problem. Men att göra något utöver det vanliga så som att hugga ved, fixa ventilationen, åka på mini semester eller storstäda det går inte. Det är som tanken aldrig slår honom. Vi har både grälat och diskuterat detta 100 gånger för till slut blir jag frustrerad och skäller att "han aldrig gör någonting!".
Vilket såklart inte är sant, han gör massor men bara det som är uppenbart att det måste göras. Nu är ju det typ dubbelt så mycket som alla andra killar jag känner gör men ändå.

Och han har tjatat om öppna förskolan långt innan Tudor ens var påtänkt så pratade han så gott om öppna förskolan. Men tror ni att han någonsin pallrat sig iväg dit nu när han faktiskt har ett barn att gå med??
Nej såklart inte. Så det som händer är att Tobias och Tudor går och gnäller på varandra här hemma för framåt eftermiddagen är de båda så trötta på varandra. Innan har jag ju kunnat bryta in i händelseförloppet eftersom jag varit hemma men nu när jag inte ens får lyfta Tudor är det svårare.
Detta resulterade i ett "vardags schema" till de två. Så vi får se hur det fungerar. På Tisdagar och Torsdagar är det iaf öppna förskolan som gäller!

Haha en annan sak som verkligen är fascinerande visade sig idag när vi tog ut Tudors matta och skakade den. När jag sedan kommer in i Tudors rum har Tobias lagt tillbaka den fast åt fel håll! Döskallen är ju upp och ner!
Varpå han säger: Vilken döskalle? Inte tänkte väl jag på att det var en döskalle på mattan.
Haha jag vet inte om det är kvinnligt och manligt eller bara beskriver precis hur olika han och jag är. Han har inget sinne för detaljer (om det inte handlar om en hylla som kommer 0,1mm fel för då jävlar) medan jag ser det där varje gång jag går in i Tudors rum.
Det var dagens goda skratt här hemma.

Måste bara nämna att jag har anledning att vara lite stolt över mig själv också! Häromdagen fick vi besök av två människor jag undvikit konsekvent de senaste 4 åren. Människor som gjort mig väldigt illa tidigare. Men häromdagen tog jag tjuren vid hornen och träffade dem. I mitt eget hem dessutom. De är guldstjärna i kanten för mig.

En sak till som jag bara måste nämna är att jag fått den vackraste buketten någonsin av min svärmor. Den står på vårt matbord och varje gång jag ser den blir jag alldeles glad, speciellt en av blommorna är så vacker!

Älskar den där varma färgen!

Fy fan för smärta

Fy fan för smärta! Nu är jag så jävla less på att ha ont!
Ingen dag har smärtan varit så pass att det känns som den inte går att hantera men varje kväll är jag som ett ut sketet äppelmos för att jag är så less på smärtan.
Den tar så sjukt mycket energi och flera gånger har jag bara velat sätta mig ner och stor tjuta för att jag är less.
Sen gör förstoppning och mensvärk att inte smärt nivån lägre precis...

Idag följde jag med och lämnade Theo hos sin pappa och den bilfärden var fan hemsk. Redan från början kände jag att de var en dålig idé men kom igen! Jag måste ju kunna åka lite bil?

Men kläder och bandage skavde mer och mer på min öma hud för varje gupp eller kurva och de som vet vart jag bor känner till att kurvor bara är förnamnet på vår väg.
Det hela slutade med att jag slet av mig tröja,bröstband och bandage och satt helt  naken på överkroppen. Då kändes de lite bättre men bilresan tog ändå fruktansvärt lång tid.
När jag äntligen kom hem var jag tvungen att genomlida ett väldigt smärtsamt toalettbesök. Jag låter er slippa mer information om just det.

Nu vill jag bara sova och gråta lite och kanske få lite massage på min stela rygg.
Bröstband förhindrar ju blodcirkulationen till både höger och vänster så ett mindre Monteverest har uppstått i form av muskel knutar på min rygg.

Fucking fantastiskt alltihopa.

Fredag

Hej alla glada människor!
Idag är det fredag och jag gissar att det glädjer många av er!
För mig gör det ingen större skillnad på vilken dag det är..
För mig ser de flesta dagar likadan ut vilket innebär en massa vila.

Skulle följt med och köpt present till Theo som han ska ge bort på ett kalas senare idag. Men innan vi skulle åka somnade jag nästan så jag blev kvar hemma och sov i över en timma.

Det är svårt att inte kunna göra allt man  illa och stundvis tär det verkligen att bevara be om hjälp hela tiden eller säga nej till tudor som vill komma upp i famnen men det är som de är.

Idag var mitt stora äventyr att duscha! Vi tejpade in mig med glad pack så att såren från slangarna inte skulle bli blött.
Egentligen sa hon igår att jag skulle vänta i två dagar men på avdelningen sa de att jag fick duscha tidigast torsdag kväll och eftersom alla säger olika så måste man ju få välja vem man ska lyssna på. Eller hur?

Jag längtar fruktansvärt mycket efter att få vara fin. Det kliar i fingrarna efter att få fixa mina naglar speciellt när det kommer nya nagelack och grejer i brevlådan som jag beställt.
Just nu tar mjukis kläderna över min tillvaro och imorse när min bästa vän lagt upp en skryt bild på instagram för att hon var så snygg kände jag bara "fuck you" jag vill också!
Men men min tid kommer väl den också.

Tobias lillebror är här och vi ska snart käka middag. Han är förövrigt den enda som inte hört av sig sedan min operation. Ja lite bitter är jag nog minsann...
Hoppas han har mycket roligt skvaller att berätta. Då kan jag förlåta honom 😉 haha

Bilder 8 dagar efer operation

Idag hos sjuksköterskan fick jag se hur ärren på brösten ser ut utan tejp, det ser ganska läskigt ut eftersom brösten är alldeles buckliga där de ska bli stora sedan.
Nu anar inte vad obehagligt den känns när någon tar på ärren där jag knappt har någon känsel. Det gör inte ont men är ändå obehagligt på ett sätt som gör att jag får knyta nävarna och bita mig i kinden för att kunna ligga still. Fy är.

Denna bild ser helt bisarr ut tycker jag. Kan knappt fatta att det är jag.
På denna bild ser man hur högt upp proteserna går, det ser ut som mina bröstmuskler men är i själva verket silikon delen av implantatet som ligger där uppe.
De går praktiskt taget upp till hakan på mig. Det gjorde ju inte mina gamla bröst kan jag ju säga haha

Lita aldrig på en kirurg

Idag var jag tillbaks på KS för att äntligen göra mig av med slangarna och vilken lättnad!
Nu kan jag röra mig utan att vara rädd för att trassla in mig överallt och det har äntligen och då menar jag verkligen äntligen slutat att klia!!
Det kändes ju mindre angenämt att dra ut dem men trodde ändå att de skulle växt fast mer på en vecka.

Men som efter varje möte med någon på KS känner jag mig lite besviken. Jag måste säga att informationen de ger brister på så många nivåer att jag blir mörkrädd.
Okej att jag är orolig i överkant och vill gärna veta lite mer än normalpatienten men detta är inte bara mina hjärnspöken utan detta är total förvirring bland kirurger, sjuksköterskor och annan vårdpersonal.

Innan operationen på mötet med "kirurg Jessica"  där hon bland annat sa att jag skulle få implantat som gick att fylla till 795ml vilket visade sig bli implantat som går att fylla tull 565 fick jag bekräftat så sent som idag.
På de mötet sa hon också att jag skulle få gå och fylla på mina proteser en gång i veckan. Jag vart förvånad för jag har läst på bloggar och dyrligt att de ska vara längre tid emellan för att bröstmuskeln ska hinna med att tänja ut sig.
Så vi diskuterade länge kring detta och hon försäkrade att så länge jag hade tid så fick jag komma och fylla dom en gång i veckan så på ca en och en halv månad skulle det vara färdig fyllda.
Sen fick jag en tid på nu på måndag att börja min expansion.

Idag när jag träffade sjuksköterskan visade det sig att inte ett skit av de kirurg Jessica sagt stämmer.
För det första är det alldeles för tidigt att börja expandera på måndag. Man måste vänta minst tre veckor efter operationen.
Och samma gäller emellan påfyllningarna. Med andra ord kan jag fylla ca 50ml med tre veckors mellanrum!
Vilket betyder att jag får vänta betydligt längre än en och en halv månad innan jag får mina "färdiga" bröst.
Ungefär till slutet av April istället för slutet av November....
Det intressanta i den här diskussionen är ju även att den andra kirurgen Inkeri som jag träffade första gången hån skrattade åt mig när jag frågade om brösten skulle vara klara i Mars när jag ska ut och resa.
Då skrattade hon åt mig och frågade vad jag egentligen trodde skulle ta sådan tid?
 Två kirurger som alltså ger helt fel  uppgifter?   

Det hela är som det är och jag är inte så upprörd, det tjänar liksom ingenting till.
Men jag undrar ju vad i hela fridens namn Jessica tänker på när hon sitter och pratar med mig om saker som är totalt fel? Det var inget hon sa i förbifarten utan vi verkligen diskuterade detta och samma med implantaten.

Min mammas teori var att kirurgerna inte har så bra koll på vad som händer efter operationen och hur lång tid det tar osv men att de inte kan säga det på grund av sin yrkesstolthet??
Låter ju helt sjukt samtidigt är det åtminstone en förklaring.

Det som händer är ju att jag tappar förtroendet helt och håller, vem kan man egentligen lita på? ÄR det överhuvudtaget någon som vet vad de sysslar med eller jobbar alla efter sina egna idéer?

Det är samma med mitt bröstband, varje människa jag frågat (vårdpersonal då såklart) har sagt olika saker om hur länge jag behöver ha det på mig.
Så nu går jag helt enkelt efter de som hon sa idag och hoppas att hon är en av dem som har lite rätt iaf.

Man skulle fan behöva en advokat med sig på alla vårdmöten som kan ställa folk mot väggen när det ger olika och helt felaktiga upplysningar på det här sättet. 

De bra nyheterna är att jag läker jättefint, har dock väldigt mycket sårvätska så vi får se om jag svullnar upp nu när slangarna är borta. Då kan man behöva tömma ut de med hjälp av ultraljud.
Men jag tror det går bra. 

Annorlunda rutiner och en städ tokig mamma

Ja mina rutiner har ju helt klart blivit lite udda sedan jag kom hem från sjukhuset.
Förutom att jag proppar i mig piller mer eller mindre hela tiden så börjar jag min morgon men att tömma blodpåsarna till mitt drenage. Visst låter det mysigt?
En härlig start på dagen får jag säga.
Men imorgon rycker dom jäkla slangarna!! Nedräkningen har startat.

Och ännu mer bisarr känns det när man kastar de i soporna? 

Mitt humör går upp och ner som ett klockspel för tillfället.. Känner mig extremt bitter, ensam och ledsen för att i nästa sekund vara glad igen.
Det har nog mer att göra med min mens än med min operation...

Vet ni vad jag har fått? Innan jag åkte in på sjukhuset så hittade Tobias ett handfat jag blev helt kär i så medan jag låg på sjukhus så fixade han det!!
Så nu har vi väldens största handfat i världens minsta badrum. Handfatet är som en krympt version av ett badkar och jag har tvättat håret i det dr två senaste dagarna utan några som helst problem!

Och som att de verkligen var gjort för mig kan man hänga krokar runt hela Handfatet så nu slipper jag ha drenage slangarna i knät när jag sitter på toa! Värsta lyftet alltså.

Just nu sitter jag i en bil på en soptipp. Känns ju lite otippat kanske man jag var tvungen att komma ut huset. Jag dör snart av tristess!

Jag bad min mamma att vara hos oss när jag kom hem från sjukhuset. Min tanke var ju då att hon skulle hjälpa till med barnen medan vi fick in lite nya rutiner men hon är som en liten städ iller.
Trotts att de bara är 3 veckor sedan hon själv opererade sig så tvättar hon, fixar med ved, puttsar fönster,skrubbar ugnen osv osv

Hon håller med andra ord på att köra helt slut på min stackars man som försöker hålla samma tempo som henne hshah
Innan hon är klar kommer vi vara redo för att snön ska falla vilken dag som helst.
Så på så vis har jag hamnat i en bil på en soptipp.