En känslosam start på veckan

Jag vet inte hur det är med er kära läsare men få människor i den här världen kan reta gallfeber på mig som mitt ex. Är det inte deras jävla specialitet? Ibland tror jag att den ända meningen med den människans existens är att göra mig så jävla förbannad! Han har förmågan att krypa innanför skinnet på mig så jag bara vill slita huvudet av honom.

 Väldigt få människor kan locka fram den ilskan hos mig. Och varje gång när jag lugnat ner mig tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte lever med honom längre. Sen kommer alltid följd frågan, hur klarade jag av att leva med honom överhuvudtaget?
Inte konstigt att mitt psyke har varit helt jävla söndertrasat.
Finns mycket mer jag skulle ha lust att skriva, men man ska inte roa sig med att smutskasta människor offentligt....
Fast jag har så jävla god lust.
Nej.
Nu är jag vuxen och ansvarsfull här..

Ibland suger det att behöva vara vuxen när man vill sätta sig i den största sandlådan man kan hitta och slå en leksakstraktor i huvudet på någon.

Men jag fick iallafall igång blodtrycket på morgonkvisten. Resten av morgonen har jag lyssnat på arg musik och städat. Idiot.

Jag har mått sådär halv bra senaste tiden. Ångest skit gjorde sig kraftigt påmind för någon vecka sedan och dagarna efter gick jag runt i någon jävla dimma.
En ångest attack är aldrig kul, men det fina med dem är att man vet att de går över. Den här jävla "grå dimman" däremot...
När det känns som man har en glasvägg mellan sig själv och hela världen. När man vet att man borde känna, borde vilja, borde en massa saker men hur man än försöker hittar man sig själv hopkrupen i fosterställning i sängen, tänkandes på hur mycket alla hatar en.....
Ja den skiten suger mer för man vet aldrig när det går över.

Och så blir det ofelbart som ett domino spel av saker som går åt helvete i mitt huvud. Ångesten leder till grå dimma, grå dimma leder till att min sociala fobi slår i taket, de i sin tur leder till att jag stänger in mig och slutar prata med någon alls.
Vilket gör att jag blir ensam och då får jag vatten på min kvarn.
Jag är ensammast i hela världen.

Och jag vet att det så, efter år av terapi har jag lärt mig att det är så jag reagerar. Trotts att jag har det svart på vitt så är det så  j ä v l a  svårt att bryta de mönstret när jag väl hamnar där.
 Det är inte lätt när man är sin egen värsta fiende.

Men nu mår jag bättre, och för varje gång jag mår bajs och tar mig tillbaks upp på fötter utan att de går flera månader känner jag mig starkare.
Tryggare med att jag kommer klara av att spendera hela mitt liv tillsammans med mitt eget huvud.
Men det är så himla svårt att inte förakta sig själv när det blir sådär.
Varför ska jag bli helt jävla handikappad?
Varför kan jag inte vara funtad som en normal jävla människa?
Hur svårt kan det egentligen vara att bara bita ihop?

Jag ser era blickar och jag kan läsa era tankar så tydligt som om ni sa dem rakt ut.
Bit ihop, skärp dig, ryck upp dig, har du inte haft tillräckligt med tid att bli frisk nu?
Du måste börja jobba, hur ska du någonsin kunna komma ut på arbetsmarknaden? Du är aldrig en hel människa förrns du har ett yrke att kalla ditt eget. Sluta lev på bidrag. Sluta lev på människors goda vilja. Dags att växa upp snart?
Ryck upp dig bara för fan.

Tro inget annat än att jag är smärtsamt medveten om precis vad ni tycker om en sådan som jag. 

Självförakt är bara förnamnet.

Jag vill inte ens skriva om detta. Känns inte helt kul att dela med sig av, men samtidigt lovade jag mig själv att sluta.
Sluta skuldbelägga mig själv. Sluta skämmas över att jag är som jag är.
Jag vet att det finns de som kan relatera. Helt ärligt känns det ibland som att vi är flera som är skeva i huvudet än tvärt om.
Och vi måste våga prata om det.
Någonstans inom mig är jag övertygad om att de enda sättet att ändra någonting är att våga prata om det. 

Därför skriver jag, trotts att jag lämnar ut stora delar av mig själv till precis vem som helst som har tid att läsa.
Men jag måste våga tro att de i slutändan kommer vara värt det.

Ett historiskt möte

Vet ni vad jag gjorde i helgen? Jag var på en tjejmiddag.
Wow tänker ni nu, vad är det för konstigt med de?
Tjejmiddagarna är mer eller mindre ofta nu för tiden och efter varje gång undrar jag hur jag någonsin har kunnat vara en fungerande människa utan dem.
På en tjejmiddag får man liksom leva ut sidor man aldrig annars vågar visa någon annan hahaha

Men åter till det historiska mötet. I Lördags hade jag alla mina närmsta (och enda) vänner samlade för första gången. (!)
Vi har varit på samma ställe förut vid något tillfälle men då var det inflyttningsfest och massa andra människor där så det räknas inte riktigt. Plus att den inflyttningsfesten ägde rum 2012 så det var några år sedan.

Det hela började med att jag taggade dem alla tre i något bild på FB och då började vi diskutera att vi borde ses alla fyra. Och jag sa direkt att det kommer aldrig hända att vi lyckas hitta en tid som passar alla. ALDRIG.
 Jag känner minsann er.

Vilket uppenbarligen var ett väldigt smart drag av mig. (Jag är smartare än jag ser ut) För om man berättar för mina vänner vad de inte klarar av, ja då jävlar.
Då måste de såklart överbevisa mig. Vilket de gör, nästan varje gång ;)

Så trotts mina starka tvivel så infann sig varenda en av oss hemma hos den vännen som är bäst på att laga mat (nu när jag skriver så kommer garanterat någon av de andra vilja bevisa att de också är grymma på att laga mat så snart blir det en tjejmiddag till ;)).
Och som vi åt! Efter maten sträckte vi ut oss som fyra tjocka paddor på soffan och bara låg och jäste.

Det härligaste/konstigaste av allt var att jag inte en enda gång under kvällen reflekterade över att vi alla var samlade. Nej istället var det precis som vanligt, avslappnad och bekvämt. Som att vi gjort detta hur många gånger som helst.
Bättre än så tror jag knappast att det bli.

De var inte förrns på kvällen när jag kom hem som det slog mig att jag glömt att ta tillfället i akt och berätta hur mycket jag älskar dem alla.
Så totalt olika men fruktansvärt fantastiska kvinnor och jag är så glad att jag hittade var och en av er och att ni blev en del av mitt liv.

Och oavsett hur arga vi blir på varandra i framtiden (för det kommer vi bli) så minns att inget kan ändra på den historia vi har och att jag alltid kommer vilja att ni ska finnas vid min sida i framtiden.

Jag älskar er tre

Ett år med mina fina bröst!

Det här är en historisk dag på så många sätt att jag inte ens vet vart jag ska börja.
Till och börja med är det två som fyller år idag, en farmor som fyller 57 år och en kusin som fyller 4 år! Stort grattis till dem båda.

Sedan dök det upp ett minne på Facebook, att idag är det 3 år sedan vi fick hem vår första kattbebis <3
Det är även tre år sedan det var riksdagsval sist och jag ser verkligen fram emot nästa års valrörelse.










Och för två år sedan och två dagar (12 September) så döpte vi vår lilla prins. Se så söt han var i sin dopklänning.

Men det absolut största idag är att det är 1 ÅR sedan jag OPERERADE MIG!
Mina bröst har alltså funnits i min kropp ett helt år! Grattis till dom. Grattis till mig! Återigen går tiden ruskigt fort.
Här är en länk till mitt blogginlägg som jag skrev efter operationen för ett år sedan.

 Såhär såg det ut när jag vaknade upp efter operationen och efter någon vecka när det tog bort alla tryckbandage såg det ut såhär.

Gör lite ont i magen när jag ser den där bilden och måste faktiskt klappa mig själv på axeln att jag inte fick panik av att se ut sådär.
Tacka gudarna för att det har läkt och ser SÅ mycket bättre ut idag.

Såhär fint har ärret läkt.
Stor skillnad gudskelov. 

Jag är väldigt nöjd med mina bröst idag och fortfarande lite smått förvånad att jag genom gått denna resan.
Den kommer aldrig helt ta slut utan vara en del av mig resten av mitt liv.

På ett sätt känns det som jag vill visa mina bröst för hela världen, 50% p.g.a bekräftelse behov och 50 % p.g.a att sprida kunskap om ärftlig bröstcancer och förebyggande operationer.

SÅ hur mår jag ett år efter operationen?
Jag har inga problem att röra mig eller lyfta, när barnen brottas och gör attacker på mig håller jag på att dö av smärta. Det känns nästan som att alla fästen till bröstmusklerna är som osynliga blåmärken, så om någon kommer åt där ömmar det en stund efter.
Känseln har delvis kommit tillbaks med det är ganska obehagligt, då de ibland kliar och ibland känns som något kryper på en och när man tar där är de bara obehagligt.
Känseln mellan brösten är intakt vilket jag är väldigt glad över.

Jag får även väldigt ont i bröst ryggen men det får jag antagligen skylla  mig själv för eftersom jag inte tränar ordentligt. Desamma gäller antagligen om min armstyrka. Har förlorat ofattbart mycket styrka i armar och händer. Men den räknar jag med kommer tillbaks när jag börjar träna.

Men jag behöver fortfarande ingen BH !!! Men måste sova med en kudde mellan brösten på natten annars blir det typ för tungt för bröstmuskeln att hålla upp bröstet och då vaknar man och har så j*vla ont så man tror man ska dö.

Men i det stora hela mår jag bra och kan leva ett helt normalt liv! Så nu är det bara att hålla tummarna för att dessa implantat håller i många många år så det dröjer innan jag behöver byta ut dem!

PUSS

Oro för att leva livet

Heej kära vänner och fiender, vad gör ni en dag som denna? Idag är det FREDAG!! Såå skönt ska det bli att få vara hemma och skrota ett dygn eller två innan nästa vecka hinner börja långt innan man är tillräckligt utvilad.

Idag har jag bestämt att det är städ dag som gäller här hemma.. Ni vet en riktig höst städ dag, där man torkar av mer eller mindre hela huset och gör rent avlopp och andra mysiga sysslor. Och trotts att det är jag som bestämt detta sitter jag här och skriver istället för att komma igång.... Jag drar helt enkelt ut på de kan man säga...

Denna veckan hade jag mitt sista möte med min psykolog som jag träffat i över 1 ½ år nu. Tiden bara springer iväg. Det är alltid lite sorgligt att avsluta en bra psykolog kontakt och för min del lite läskigt. Känns inte som jag kan stå på egna ben, eller framför allt vill jag ha någon där ifall jag skulle börja må skit igen. Men samtidigt har jag börjat inse att man inte kan leva sitt liv i rädsla för att bli sjuk igen heller så det var helt enkelt dags att börja lita lite mer på sig själv.

Sista mötet gick vi igenom vad som hänt med mig under de året vi träffats och vilka rädslor jag hade när jag kom till henne.
Vi människor är ju gjorda så att vi snabbt ska glömma saker som är jobbiga. Typ varje gång man blir magsjuk eller får influensan så känns det som man ska dö och man kan inte minnas att man någonsin varit så sjuk förut, fast man någonstans vet att de inte är första gången man ligger där och kramar spy hinken.
Lite så är det med psykisk ohälsa också. Ibland när jag gör saker, vardagliga saker som att handla eller åka och träffa en vän så slår det mig vilken enorm ansträngning det var för mig förut.
En så enkel och rolig sak som att åka hemifrån för att ha en tjejkväll kunde innebära de hemskaste samvetskvalen för mig och många är gångerna då jag ringde Tobias och frågade om jag inte bara skulle vända och åka hem igen.
Tänk om något händer?
Tänk om barnen saknar mig?
Tänk om Tobias känner sig ensam?
Tänk om jag aldrig får se dem igen? 

När varje liten sak i ens vardag blir en så stor och ångestfylld sak så tar det så fruktansvärt mycket energi. Jag tror nog det är de svåraste att förstå för anhöriga till någon som är deprimerad, att så "små" saker verkligen kan ta all energi man har.
Det är någonting jag fortfarande känner av och försöker lära mig att balansera. Efter en dag där det varit fullt upp, för mig innebär de många sociala situationer och möten, det behöver inte innebära ångest (whop whop) utan kan vara väldigt trevligt. Men dagen efter är jag helt slut, mentalt bakfull. Då är jag bara skuggan av mig själv i 24 timmar tills jag fått landa ordentligt i min trygga bubbla.
 Jag vet inte om det är en "biverkan" av depressionen eller om det bara är så att jag är lite extra känslig för intryck.

Min Akilles häl som många gånger stället till det för mig är min oro. På ett sätt är det min bästa vän, för jag är så van att ha den där att jag många gånger inte ens märker att den är där förrns den försöker förvrida hela huvudet på mig.
Jag har alltid oroat mig, och det finns alltid nya saker att oroa sig för.
Never ending story 3.0...
Och oro är så totalt jävla bortkastad tid. Man får en falsk känsla av att man på något sätt förbereder sig genom att oroa sig. Men det är FEL. Falskt och rent åt helvete.
Jag kan oroa mig hela mitt liv för att någonting hemskt ska hända mina barn.
Kommer de då leda till att jag blir mindre ledsen om de faktiskt skulle hända någonting?
Nej.
Jag kan oroa mig för att jag ska bli sjuk och dö. Kommer de då leda till att jag blir friskare och kryare? Eller är mer förberedd på att dö?
NEJ.
De enda som händer är att man sitter fast i sitt egna mentala fängelse av oro istället för att leva livet.
Det är åt helvete att sitta och titta på ett liv man älskar men vara för rädd för att leva de.
Saker kommer hända. Det gör ont att leva mellan varven.

Men oron kommer inte lösa några av dom problemen så varje gång jag kommer på mig själv med att oroa mig. Vilket är flera gånger om dagen så försöker jag tänka bort dom tankarna och koncentrera mig på något jag har framför näsan istället.
Det funkar faktiskt. Bättre och bättre går de för varje gång men att ändra tankemönster tar uppenbarligen en jävla lång tid....

Under sommaren har jag "jobbat" på ett lager en gång i veckan. Från början var de hemskt och ångest nivån var hög men så fort jag överlevt fika rummet så började allt kännas bättre och nu när jag åker dit är jag inte ens nervös längre.

Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle dö. Jag körde en vagn överfull med kartonger och skräcken som jag haft hela tiden var att allt de där skulle rasa och att jag skulle skämma ut mig något fruktansvärt. Mycket riktigt.
Skit kartongerna rasade. Och jag dog. Inte.
I samma sekund som dom rasade kände jag hur mitt hjärta slog 300 slag i sekunden och hur hela världen började gunga typ... Ångest. MEN! Lika fort som panikkänslorna kom så kunde jag tänka åtminstone lite logiskt.

Jag tänkte "My de är bara att plocka upp dem, vad som än händer så kommer du vara trygg hemma ikväll". Och jag gjorde det! Ingen skrattade eller la ens märke till mig, och inget annat hemskt hände. Ångesten försvann och jag tog några djupa andetag och återgick till jobbet!

Hejdå.

Åter igen världens mest vardagliga sak, men för mig en så sjukt stor seger och ett steg till att våga leva varje del av mitt liv utan rädsla.

Nästa vecka har jag "jobb" tre dagar istället för en dag. SÅklart oroar det mig lite haha men innan jag oroar mig mer över de tänkte jag njuta av en heeeel helg med min familj och en efterlängtad tjej kväll!

Och förhoppningsvis ett städat hus. Så Bye bye (som min son skulle sagt ;))