Glad påsk till er alla i dessa minst sagt galna tider!
Egentligen borde man skriva dagbok varje dag i vad som i framtiden kommer ses som en historisk tid. Och helt ärligt trodde jag nog att jag skulle skriva mycket mer än jag gör nu när man har mer tid hemma. Men jag har inte direkt haft så mycket positivt att säga och att sprida än mer negativ energi just nu känns inte heller rätt.
Nu börjar påsken, och den är min favorithögtid. Dels är det vår och man börjar ana vårkänslorna som rycker och drar i kroppen. Sen är de mysigt att få träffa familjen och äta massa god mat. Allt är lite hoppfullare på påsken än annars tycker jag.
Det här året har jag varit arg och bitter över att påsken inte kommer kunna firas som vanligt. Men häromdagen bestämde jag mig för att strunta i allt negativt skit och gå ner på samma nivå som min 4 åriga son. Han är nämligen överlycklig över att de äntligen är påsk! Då bestämde jag mig helt enkelt för att också vara överlycklig ett tag.
Och nu känns allt bättre. Jag ska ge mig själv den här helgen tillsammans med min fina familj och radera ut allt som är svårt, de kommer finnas kvar till nästa vecka. Nu behöver jag en paus.
För förra veckan var verkligen tung. Inte bara av Corona hysterin och en intensiv jobb vecka, nej min ångestnivå var betydligt högre än vanligt. Och när den blir hög är de precis som att ångesten "hoppar på en" mycket oftare. En vanlig vecka kanske de händer mig 2-3 gånger. Men när ångestnivån blir hög så händer de flera gånger om dagen och även på natten. Ångestattacken som är som mild panikångest och går över på några minuter men all den energi den här jäkla ångesten tar! Jag slutar aldrig att bli förvånad.
Förstå trodde jag till och med att jag var sjuk eftersom jag var helt orkeslös i hela kroppen. Men efter ett tag ramlade polletten ner i huvudet på mig. Ahaa min kära vän ångesten, som jag inte saknat dig.
På ett sätt är jag ju väldigt van att hantera min egen ångest, men nu är det precis som att alla fått ångest. Ett kollektivt missmod har spridit sig till precis varenda människa.
Vad ska hända nu?
Hur länge ska de vara så här?
Kommer sjukvården stå pall?
När får jag börja gå ut?
Hur går det med jobben?
Är jag sjuk?
Vem kommer att dö?
Vem kommer överleva och vad kommer de stå i våra historieböcker om början på de här århundradets 20 tal?
Var det såhär framtiden skulle bli? Vad hände med de flygande bilarna man drömde om på 90 talet? Nej 2020 slutade till och med flygplanen att flyga, de enda som flyger runt i luften är ett elakt virus.
Och kanske den viktigaste frågan av dom alla, hur kommer världen se ut efter detta?
Vart man än vänder sig just nu slås man av dessa frågor, funderingar och farhågor. Och en normal dag tillhör jag de människor som gillar att spekulera i framtidsscenarion. Men med ångestnivån bultande i öronen och missmod i hjärtat är dessa frågor alldeles för stora och skrämmande.
För det finns inga svar. Ingen vet.
Gör vi rätt eller gör vi fel? Hur många är smittade? Hur stor är risken att dö? Vi kan omöjligt få svar på dessa frågor förens den första vågen är över. Kanske försvinner viruset lika fort som de kom eller kanske måste vi leva såhär i flera år. Ingen vet.
Jag vet inte varför det är så svårt att ta en dag i taget. Uppenbarligen är de fler människor än jag som har svårt med ovisshet.
Det här året skulle bli fantastiskt, jag skulle ut och resa, bocka av saker på min to do list, fylla 30, vara friare än någonsin tidigare. Ha-ha-ha. Finns det en gud känns det onekligen som att han skrattar, klappar mig på axeln, lägger huvudet på sned och säger "My, att du aldrig lär dig, livet blir inte som man tänkt sig"
Livets ironi.
