En bra start på året!

Hejsan folket! Hur har ni det där ute i Januari mörkret?
Själv kan jag meddela att vi hållit oss förvånansvärt friska sedan vårat kräk kalas i mellandagarna, inte förens idag har Tudor blivit förkyld och hostig. Kan man hoppas på att Februari månad kan flyta lika smidigt förbi tro?

Läste i min blogg för ett år sedan att 2017 verkligen inte bjöd på någon bra start, allt från sjukdom till ekonomiska problem och "grus i maskineriet" som jag så fint uttryckt de hela.
Då kan jag med glädje få meddela att starten på 2018 börjat betydligt bättre! Inte nog med att vi hållit oss friska och att mina bröst läkt helt utan bara några dagar in på det nya jobbet vart min kära man erbjuden ett nytt jobb!
Så i mitten av Februari händer det! Efter 5½ år på samma företag ska han nu byta bransch (nästan helt)! Är super glad för hans skull och tror att det här nya jobbet är precis vad han behöver för att få lite nytt liv i tillvaron!

Tudor har börjat på stor avdelning på dagis och det var nog precis vad han behövde också. Han tycker fortfarande att lämningen är lite läskig men om han får hoppa över till någon av pedagogerna så går det bra. Och sedan när jag kommer för att hämta honom vill han verkligen inte gå hem. För på den nya avdelningen har dom både sand och lera vilket är favoriterna. Sedan dansar dom och sjunger mycket vilket han med stolthet visar upp här hemma. Igår när jag hämtade honom berättade han stolt som en tupp att han åkt pulka och lekt kurragömma i skogen.

Jag själv var på ett besök hos KS igår på deras gyn mottagning. Jag har säkert nämnt detta förut men i och med min höga risk för bröstcancer har jag också större risk att få äggstocks cancer. På grund av detta har de velat att jag ska gå på kontroller en gång i halvåret. Sist jag var där tvingade det på mig p piller som jag inte ville äta eftersom min ångest nivå ökar så markant. Jag testade och mådde bajs.
Så denna gång åkte jag dit med en klump i magen. Ska detta verkligen vara nödvändigt?
Men denna gång fick jag träffa en annan betydligt mer kompetent människa, som direkt förstod när jag förklarade om min psykiska ohälsa. Hon sa även att jag inte längre behöver komma dit på kontroller utan att de räcker att jag går på vanliga cell provs kontrollerna och själv är uppmärksam. Det hade visat sig i studier att dessa extra kontroller inte hjälpte att upptäcka cancern utan istället invaggade patienterna i en trygg förvissning om att någon annan hade koll.
Så jag ska helt enkelt vara uppmärksam och sedan höra av mig när jag är i 40 års åldern och det börjar bli dags att avlägsna äggstockarna för gott.

Jag har även varit en duktig människa och börjat röra lite på mig... Med andra ord jag går och simmar. Idag vet jag inte riktigt vad som hände för när jag var klar kändes det som jag blivit överkörd av ett tåg. Fy fan. Fick uppbåda all kraft för att flyta foten från broms pedalen. BLÄ. Varför utsätter sig människor för sånt här frivilligt? Jag förstår verkligen inte.

Var hemma hos en vän förra helgen som (i vanlig ordning) tjatade på mig att komma igång att träna. Hon gav mig lite simpla idéer på saker man kan lyfta runt för att träna bröstmusklerna, så det har jag faktiskt roat mig med sedan dess, samt lite stretching och de är grymt skönt med tanke på att rörelseförmågan förbättras med ungefär 50% efter jag lyft runt lite tyngder ett tag.

Sist men inte minst fick jag idag reda på att jag på Måndag ska på en "praktik intervju" på en arbetsplats där man sorterar post. Det ska bli super spännande så det ser jag verkligen fram emot!
Längtar verkligen efter att komma ut på en arbetsplats nu! Känner att jag verkligen behöver någon mer stimulans. Försöker att inte bli uttråkad och frustrerad utan istället stolt och glad att jag äntligen jag upprepar ÄNTLIGEN känner en längtan ut. Att jag inte är lika rädd längre och fast i mitt egenbyggda fängelse. Fy fan, aldrig mer vill jag komma dit. Aldrig.
Jag är förfarande rädd men nu är det mer en ängslan, en ovana, en skräckblandad förtjusning och inte en fruktan för mitt liv som tidigare.

Som hela det här inlägget handlar om har jag hopp om framtiden. Jag vågar tro att saker och ting som löser sig. Jag är inte bara nöjd med mitt liv, mina barn, mitt hem, min man utan jag börjar även bli om än lite försiktigt nöjd med mig själv. Och det känns SÅ jävla skönt!
30 års krisen kanske är en bra kris trotts allt? Hahahahaha  

Låssas värld

Hej folket. Jag är lite bitter. Senaste tiden har jag stört mig ovanligt mycket på den här så kallade låssas världen vi lever i. Ibland kommer jag på mig själv med att känna mig som en utomjording i det här plastiga fejkade samhället vi lever i. Vad hände?

Jag träffade en vän häromdagen som är mitt ute i dejtingvärlden, hon visade några olika killar hon pratat med, vilka appar man använder för att dejta osv osv. Jag hade väl lyssnat på henne i ungefär 10 minuter och sedan kände jag bara att jag ville kräkas på alltihop. Hur ska man kunna hitta någon på de där viset? Så ytligt och opersonligt så man fan blir mörkrädd. I nästa sekund känner jag mig bara dum över min reaktion, är ju inte precis en nyhet att vi sitter och gömmer oss bakom statusuppdateringar och redigerade bilder... Vad hade jag tänkt mig? Att man skulle gå och dansa på logen, se när karlarna slåss om en (i bästa fall) och gå hem med den som vinner? hahah tillåt mig att skratta åt mig själv.

Men skämt och sido... Fattar ni hur mycket vi måste missa som tidigare generation fick? Ni vet på den tiden man faktiskt var tvungen att visa sig utomhus så som man faktiskt såg ut. Så att det fanns någon annan stackare där ute som faktiskt kunde lära sig älska en som man faktiskt var och inte bara ett skal eller något jävla spel?

Så mycket går idag åt till att måla upp någon form av fasad, eller skal. På ett sätt som inte ens var möjligt förr i tiden för att verktygen till det inte fanns.
Som när jag tittade på Rederiet, någon som minns den gamla härliga drama serien ifrån 90 talet? Barndomsminnena bara flödar, men de första avsnitten jag såg så reagerade jag på hur fula alla var. Bortsett från kläderna och frisyrerna som varje årtionde är annorlunda så var det något annat. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad det var. När jag började googla fram bilder på hur skådespelarna ser ut idag insåg jag att vissa av dem nästan ser yngre ut idag än då.
Ahaaaaa (glödlampan ovanför huvudet tändes) plasttänder, plasthår och plasthud!! Självklart, vi lever ju i en låssas värld. Jag glömde det. Igen.
Agda 86 anmäler sig till tjänstgöring.

Jag stör mig. Var finns alla genuina människor? Genuina möten? Personkemin?