Att ha en plan

Heeej, vad gör ni? 

Den här "karantän lika" livsstilen vi alla borde skaffa oss de närmaste veckorna eller månaden kryper verkligen under skinnet på en.

Nästa gång jag storhandlar, inte bunkrar. Nej storhandlar. Då ska jag leta reda på både spel, pussel och annat man kan roa sig med inomhus... Mitt huvud saknar stimulans och det gör mig rastlös.

Från och med idag jobbar alla på min avdelning hemifrån... På obestämd framtid. Det hela känns förvånansvärt snopet då de egentligen inte var oväntat...

Så fort jag försöker tänka framåt, göra upp en plan i huvudet. Vilket jag uppenbarligen försöker göra flera gånger om dagen. Jag gillar planer, dom gör mig lugn. Men nu är de tvärstopp. Går inte att göra upp en endaste plan. Och det gör mig så sjuk frustrerad...

Min plan nu är att göra en inköpslista, storstäda hemmet, bli ny pussel expert och så fort som möjligt skapa en vardag här hemma. Är det något jag lärde mig av att vara långtidssjukskriven är det att man måste ha en vardagslunk även om man är hemma hela dagarna. Kanske speciellt om man har barn. Och eftersom ingen vet hur länge de här kommer hålla på, är det bara att gilla läget, sitta ner i båten och se glad ut.

Optemisternas barn

Hej folket!

Det var sannerligen längesedan sist...

Men nu mina kära människor, vad händer nu? Låt oss reflektera lite över dessa "galna" tider vi tydligen befinner oss i...

För hur duktig jag än varit med att komma ut på arbetsmarknaden igen, skaffat mig jobb, arbetskamrater, en plats i samhället.... Ja då kommer det en pandemi (?) och sätter käppar i hjulet för precis allting?

Det finns så många aspekter på allt detta (förutom min extremt själviska) så jag vet knappt vart jag ska börja.

Kanske med diskussionen som jag varit inne på många gånger tidigare, hur extremt bräckligt vårat lilla samhälle är. Jag tycker även att de på något sätt märks av att vi i Sverige levt i sådan trygghet de senaste 100 åren att vi nästan blir handlingsförlamade. Eller åtminstone kraftigt desorienterade. På ett sätt kan jag inte låta bli att tycka att det är hög tid för oss att vakna upp ur vår väl polerade och bortskämda bubbla som så många av oss tar för given.

"Vi är optimisternas barn och förlorarnas föräldrar" läste jag i en text häromdagen. Den meningen fastnade verkligen hos mig. För de är så sant. När jag växte upp fanns de ingen gräns för någonting, du kan bli precis vad du vill.

Göra vad du vill. Få allt du vill. Låt ingen tala om för dig vad du inte kan göra.

Jag förstår att de kan låta avundsvärt för generationer före oss som fick kämpa för allt. Men tro mig, det var inte bara fördelar med att "kunna göra allt man vill" för vafan vill man då göra?

(Ligga i soffan och titta på Netflix och äta pizza, är de meningen med livet? )

Och våra barn blir de riktiga förlorarna. Ingen av oss vill lämna kvar en trasig värld till dem vi älskar mest. Det var inget medvetet val, vi var bara allt för upptagna med att vara fångade i ett allt för litet perspektiv.

Ingen sa någonsin åt oss att lyfta blicken lite högre, att se lite längre. Ingen pratade om ett vi. Ingen nämnde någonsin att vi levde över våra tillgångar. Ingen nämnde någonsin ordet miljö eller moder jord.

Tiden förändras och vi kan inte göra någonting annat än att hänga med. Det är läskigt.

Skrämmande.

Men också lärorikt. Saker och ting kommer förändras i samhället efter detta. Det kommer finnas ett före och ett efter.

 

Tyvärr kommer de av en kostnad av tragedi för den enskilda individen.

Detta var en aspekt av många i Corona tider.. Min magkänsla säger mig att jag kommer ha mer tid att skriva framöver.

Se till att ta vara på varandra, just nu är det kanske extra viktigt att vi gör just de.

Och tvättar händerna!