Barn och deras skärmtid!

Hej kära vänner och vördade fiender!
Ska vi börja att nämna det som alla har på tungan just nu? Vädret! Eller för att vara mer exakt, snökaoset!
Personligen har vi inte blivit drabbade mer än att vi varit tvungna att lägga hutlöst mycket tid på att gräva fram bilen på morgonen och att vår ved börjar så sakta ta slut. Känner mig mycket nöjd med vårt beslut att byta luftvärmepump då de i skrivandets stund är 19,5 grader kalt utomhus. Imorse i köksfönstret var det hela 12 grader inomhus! Men i resten av huset var det 18 grader vilket ändock är helt acceptabelt när det är - 16 utomhus. Men i natt kommer det bli svinkallt, fullmåne och allt.
 Men fryser man väldigt mycket kan man ju alltid gå ut och skotta lite, eftersom så fort man skottat klart ligger där nästan lika mycket snö som när man började. Någon mer som kan relatera?

Min man som börjat jobba med bussar hade häromdagen "arbetsbrist" på jobbet... Hur går det ihop? undrade jag eftersom i min värld borde dom ha massor att göra när var och varannan buss ligger i diket.
Men nej, tvärt om. Varenda buss som kunde köras var helt enkelt ute i trafik för att det var sådant kaos med förseningar, olyckor och inställd trafik.

Gudskelov att kollektivtrafiken är ett minne blott i mitt liv!!

Men jag tycker faktiskt det är lite skönt med riktig vinter och inte det vanliga slasket Sverige bjuder på såhär års. Snön är åtminstone vacker, även om den är jävligt kall.

Min stora son har sportlov denna veckan och det har varit så mysigt att få ha honom hemma med mig! Nu känns det verkligen att vi haft mycket kvalitetstid bara han och jag, vi är liksom " i fas" eller "samstämmiga" vet inte hur jag ska förklara riktigt förutom att det är jätte mysigt och länge sedan vi haft så mysigt trotts att vi egentligen inte gjort något speciellt. Till och med är det så att han hellre spenderar tid med mig än att sitta framför en skärm. Hör och häpna.

På tal om den här jäkla skärmen. Är det ett ord jag önskar jag kunde radera ut Tudors medvetande så är det.... PLAAAAAATTTTTAAAAAAA! Jag vill ha platta!!!!
Vad är det med dagens ungar?!?! Helt ärligt..  Den här frågan är ju helt klart en het potatis.
Pratar man med någon i min mammas generation (i min mammas generation räknas alla från 45 och uppåt hahah ;)) låter det 9 gånger av 10 likadant. Det är väldigt negativt, och vart är världen på väg? Och vad ska det bli av alla dessa barn som sitter med näsan i skärmen dygnet runt? För att inte nämna föräldrarna till dessa barn som sitter minst lika ofta med sin egen näsa i sin egen skärm.... På min tid, då var det minsann mycket bättre, då var människor iaf tvungna att ta ögonkontakt med varandra ibland.
Jaja mamma lilla. Nej men absolut ligger det en hel del sanningar i dessa argument men som min vän brukar säga så lever vi i framtiden nu. Och vi som faktiskt måste leva i den och inte bara vara gamla och grå måste ju anpassa oss varken vi vill eller inte.

Här måste jag dock passa på att ge min mammas man en eloge, han har lärt sig internet!! Helt galet, det trodde jag aldrig. Det här är alltså mannen som skulle ha data lektion, varav 5 minuter gick åt att hitta startknappen på datorn varav de andra 5 minuterna gick åt till att slänga ut datorn genom fönstret.
Detta var ganska många år sedan, men jag trodde aldrig att han som är uppvuxen med häst och vagn skulle modernisera sig så pass mycket. Riktigt bra jobbat!

Men åter till skärm debatten. Andra (ofta lite yngre) argumenterat för att skärmarna är bra. Det är i dom framtiden ligger och barn som i min generation satt och kastade sand på varandra kan idag förstå flera olika språk och lösa ganska knepiga tankeknutar i form av olika spel på en ipad.
Och ja... det ligger ju helt klart någonting i det med. Tudor han pratar och sjunger nästan lika mycket på engelska som på Svenska.

SÅ vilken jävla fot ska man stå på som förälder?? Inte direkt så att vi har några äldre att be om råd i den här frågan. Nej nej... vi är först ut med barn som har näsan fastklistrad. Det har verkligen eskalerat snabbt också. Jag märker jätte stor skillnad mellan när Theo var liten  och nu med Tudor. Mest är det väl dessa jäkla plattor som gjort förändringen. När Theo var liten hade vi bara dator och tv. Inte ens telefonerna var jätte avancerade, åtminstone inte dom jag hade råd att köpa.

SÅ vad gör en stackars rådvill förälder?? Jag dividerar ofta för att inte säga dagligen med mig själv om just detta. Vad är okej? Vilka regler ska jag ha i min familj och varför?

Jag har som någon "grundprincip" att mer än 3 timmar om dagen framför en skärm är INTE okej! Tre timmar är fan fullt tillräckligt.
Sen försöker jag säga till mig själv att vissa dagar är det okej med mer. Är man hemma och är sjuk tillexempel.
Men vanliga dagar max 3 timmar. Det kan ju bli lite knepigt när man har en son som smyger upp kl 5 lördag morgon för att titta på plattan.... När en vanlig dödlig börjar kvickna till har det gått 3 timmar för längesedan.
Detta kan göra mig vansinnig! Så många gånger vi sagt att inte innan kl 7 på helger! Men likförtusan sitter den där lilla räven där med fyrkantiga ögon långt innan frukosten är serverad!

Jag har även med skärmförbud här hemma. Vilket infinner sig när mamman har fått nog! Då får jag faktiskt erkänna att han brukar hålla det och låta skärmarna vara ifred.

Men med min lilla son, om han fick så skulle han sitta med skärm hela tiden. Finns inte en ända gång han har nekat skärmen. Hur ledsen eller arg han än må vara så räcker det att man börjar ljuda p-l-a  och han studsar iväg och sätter sig i soffan hur nöjd som helst ???
Hur kan det komma sig?

För att inte nämna bråken som blir (just nu nästan varje dag) när han inte får plattan som han vill. Skrik och panik. Mamma dum! Tudor arg som ett bi.
Tillslut blir jag sur. Jävla unge. Han ska fan spendera lite tid men sin familj istället för att titta på hjärndöda klipp på Youtube. Självklart är det mest populärt också? Inte någon bra Disney film eller så nej nej, helst av allt ska det vara klipp på andra barn som leker med leksaker Tudor har hemma???
Jag förstår inte?

Några principer har jag, en av dom är bilen. I bilen är det alltid skärmförbud (om vi inte ska åka 50 mil på semester), man kan räkna träd eller leta efter gula bilar. Eller varför inte testa på att ha lite tråkigt?
Och vid middagsbordet, där är det också noll tolerans hemma hos oss. Vi kan ha mys middag framför tv.n och titta på någon film men aldrig att någon av oss skulle få underhålla oss med en skärm vid middagsbordet. Här ska vi umgås om jag så ska binda fast er och tvinga er. Så de så!

Sen ska man ju inte stick under stol med att den där plattan är världens bästa barnvakt. Den funkar varje gång, har alltid tid och man vet vad barnen är någonstans. Perfekt!
Det är verkligen lätt att man tar till den av ren lathet men jag försöker verkligen passa mig för att göra det. För någonstans tror jag att man missar den egentliga meningen med livet, om man stirrar på den där i tid och otid.
Jag kan mycket väl ha fel, det är bara min känsla jag grundar det uttalandet på. Och jag kan inte säga vad som är rätt och fel för andra föräldrar.

Desamma gäller för mig själv, jag försöker vara noga med att inte prata med mina barn samtidigt som jag tittar på mobilen. Speciellt med Theo som är lite större är det så lätt att man lyssnar på honom med ena örat samtidigt som man sitter och knappar på telefonen. Fy MY! Så det är något jag försöker tänka på själv, ge mina barn den uppmärksamhet dom förtjänar.
Ibland blir jag så trött på (mig själv) min telefon att jag bara vill kasta iväg den. Ta bort den! För att två minuter senare kolla flödet på FB som jag redan kollat 573 gånger denna dag. Man kräks ju  nästan?

Ja huru ni... Jag blir inte riktigt klok på den här skärm frågan. Vet bara att det vore en ynnest att få en dag då barnen inte tjatade om denna skärmen hela tiden.
Kanske beror det lite på årstiden också? Vill ju minnas att det inte är lika mycket tjat på sommaren, men kanske är det bara ett önsketänkande från min sida? haha

Det ska bli mycket intressant att se om och hur det påverkar våra barn att växa ihop med teknikens under så tidigt i livet. Only time will tell.

Sista Torsdagen i Februari

Hej folket! Hur har ni det där ute i världen?

I mitt hörn av världen är det fortfarande väldigt snöigt och väldigt snorigt. Trotts de känns det som den här vintern (även fast den inte är slut än) har gått fortare än den förra. Kanske beror det på solen? I år har vi haft turen att få se solen åtminstone 1 dag varje vecka medan förra året var den borta så länge som 3 veckor i sträck...

Häromdagen när jag satte mig i bilen och fick syn på mig själv i backspegeln vart jag helt chockad. Är det där verkligen jag? Ser jag så fördjävlig ut verkligen? Jag funderade på att gå in och sminka mig för att ens våga lämna liten på dagis.
Helt likblek och liksom grå i hela ansiktet och huden är sådär

slapp så man närstan förväntar sig att den ska ramla av om man drar med fingrarna över den. Och helt svart runt ögonen. Och ögonbryn som spretar åt alla håll och kanter.
Guds heliga moder. (får man väl inte be till gällande såna här triviala saker men ändå)

När jag kom hem noppade jag iaf ögonbrynen, men det gjorde verkligen ingen större skillnad.
Jag ska nog bara sluta spegla mig de närmaste veckorna så slipper iaf jag lida av mitt spöklika utseende.

Imorse vaknade jag med världens mensvärk, och för en gångs skull kände jag JIPPIE! Äntligen! Snart kanske den här hemska pms skiten kan försvinna! Halleluja! Sen när jag klev upp och kunde konstatera att det är första gången på en vecka jag vaknar upp och inte har feber!! Whop whop då började livet äntligen kännas lite lättare!
Så idag har jag till och med vikt tvätt och tvättat, UTAN ATT BLI ANFÅDD! HAHA

Min stora son har däremot blivit jätte sjuk, han har haft 40 graders feber, ont i kroppen och frossa i två dagar nu. Så han har legat nerbäddad hela dagarna och inte gjort så mycket ljud ifrån sig förutom när han vill ha glass eller kärlek.
En väldig skillnad på att vaba med en 9 åring och en 2½ åring måste jag säga. Hur länge får man vara hemma med sjuka barn? Tills dom fyller 10? eller 12?  Jag har ingen koll.

Vill även passa på och ge min kära man en stor eloge för att han pallrat sig iväg till sitt (nya!) jobb alla dagar denna vecka trotts feber och snorande. Riktigt bra jobbat. Vet inte hur han orkar, och när jag frågar honom verkar det inte som om han riktigt vet de heller. Men bra som fan är det i alla fall!

Imorgon börjar sportlovet och min man ska ut och äta med sitt jobb, blir väl ingen storslagen dag för mig och barnen med tanke på allmäntillståndet men håller verkligen alla tummar och tår för att vi kryar på oss till nästa vecka. En vecka till av orkeslöshet och snor står jag bara inte ut med.

Nästa Torsdag är det fest! För då är äntligen den här månaden över!!!

Varning för bitterhet....

Varning för bitterhet. Utan dess like.

Just nu befinner jag mig på en ganska mörk plats.... Det har sina anledningar och jag försöker verkligen hålla mig borta från molnet av självömkan som gör sitt bästa för att fånga mig...

Anledningen? Jag är så jävla trött på att vara sjuk! Min förkylning håller på med någon sån här varannan dags skit, så när jag går och lägger mig med vissheten att imorgon kommer jag äntligen må bra och ha lite ork tillbaks i kroppen så vaknar jag med sprängande huvudvärk och feber....
Helgen ägnade hela familjen åt att hosta och snora i olika grader och allt jag längtar efter är att få komma ut, få känna att man lever. Men nej. Dessa 4 väggar är där jag är. Så bitter.

Men den största anledningen till mitt totalt svarta humör är att jag ska ha mens vilken dag som helst. Tänk att det alltid är värst dagarna innan? Det är verkligen helt galet hur påverkad man kan bli av den här jävla menscykeln?? Det är knappt så jag själv kan tro på det från gång till gång.

Så all min positivitet från förra veckan och "sprid lite kärlek" är som bortblåst.

Just nu känns allt meningslöst. Jag kommer helt seriöst på mig själv med att stirra in i väggen och bara önska att jag fick sjunka genom jorden och försvinna...

Allt suger, jag är sämst, ingen älskar mig. Min karl vill inte ens umgås med mig längre, allt han gör är att krama på sin dator. Mina vänner hatar mig. Mina barn vägrar att lyssna på ett ord jag säger och min mamma har inte hälsat på mig på flera månader trotts att jag bett henne.
Här är det bara jag som ger och ger. Försöker och försöker men vad fan får jag tillbaks? Inte ett jävla skit.

"Älskling jag kommer och lägger mig kl 23.00 god natt!"     Kollar på klockan sista gången 00.30 sängen fortfarande tom och kall....

eller...

"Nej men jag vill inte hälsa på er! Då riskerar jag ju att bli sjuk. Vi ses till sommaren, eller så får ni komma hit"                               Jo bacillerna smittar säkert mindre hemma hos dig....

eller

"Jag pallar inte med alla negativa och ledsna människor just nu" ... Nej juste, förlåt för att jag finns
.

Ja nu får ni ju ta detta med en nypa salt. Det är ju inte så att alla i min närhet helt plötsligt gått och blivit idioter... Nej, jag vill bara försöka förklara hur mitt negativa lynne mår för tillfället. Jag vet att dessa känslor är förstärkta 110% pga min pms... Och att de om en vecka kommer vara ett minne blott. Men idag är jag sur.

Sur.

Någonstans försöker jag vara glad över att detta handlar om några dagar varje månad istället för varje dag dygnet runt som det var förut när jag mådde som sämst. Fy fan för att må såhär hela tiden. Den här håglösheten, meningslösheten, bristen på glädje. Dagar som den här minns jag verkligen hur jag mådde. Hur varje timmar och varje minut kunde vara en kamp för överlevnad.
Det är sjukt hur mycket som kan hända på insidan av en människa utan att det syns på utsidan.
Det gäller ju dock inte mig, allt som händer inom mig har en tendens att stå skrivet i min panna av någon anledning... Men det är nästan vanligare med människor som går sönder på insidan med ett leende på läpparna.

Fast knappt så jag kan känna någon empati för dom heller just idag.

Just idag går all energi åt att tycka synd om mig själv.

Sprid lite kärlek!

Hej folket, vill börja med att tacka för alla fina reaktioner på mitt tidigare inlägg. Det kändes väldigt bra och rätt att skriva men när det gäller sådär känsliga saker är jag alltid rädd att råka trampa någon på tårna med mina texter.

Idag tänkte jag skriva några rader om alla hjärtans dag! Denna märkliga dag som lyckas röra upp så många känslor till höger och vänster.
Man hör någon muttra "kommersiellt jippo" eller "inte fan tänker jag köpa några blommor". Till dessa surpuppor har jag bara en sak att säga: skit ner er.
Inte ett uttalande som på något vis är politiskt korrekt men kom igen!! Hur svårt ska det vara att sprida lite kärlek omkring sig? Är det verkligen nödvändigt att sätta sig på tvären gentemot en sådan sak??

Sen har vi "singlarna" i sammanhanget, dom övergivna som ska sitta på sin kammare och snyfta över sin ensamhet? Till dom har jag nästan också lust att säga någonting opassande.
Alla hjärtans dag är ju en gullig grej, blir man på något sätt uppvaktad är det klart att man blir glad men är det verkligen så att hjärtat går i tusen bitar om ingen skickar en blommor?
Personligen skulle jag känna mig betydlig mer ensam om jag satt själv på julafton än den 14 februari...

Sist men inte minst har vi då den kategorin som jag själv tillhör, alla dom som har någon att uppvakta men är alldeles för hemmablinda för att märka alla hjärtan, rosor och nallar som dyker upp överallt.
Nog har det varit år då jag gett min man arga blickar för att han minsann inte "kom ihåg" att de var alla hjärtans dag. Nu när vi varit tillsammans i snart 7 år känns det lite som att man får välja sina tillfällen. Det är inte en tradition som slaviskt behöver följas. (Obs att detta gäller inte de första åren i förhållandet! DÅ måste man faktiskt bevisa sin kärlek fortfarande! ;))

Men jag gillar ändå alla hjärtans dag, mest för att jag väljer att se det som en påminnelse att sprida lite extra kärlek omkring sig en sådan gudsförgäten tråk månad som Februari.

I år valde jag att sprida lite kärlek till mina tre bästisar. Postnord har en app som heter "riktiga vykort" som min svärmor tipsade mig om i somras. Hur enkelt och smidigt som helst att göra ett personligt vykort. Dessutom är ju bilder och texter lite av min
grej, så det kändes som en självklar sak att göra nu när jag ville sprida lite kärlek.
Vet inte vad jag skulle ta mig till i livet utan dessa tre damer, älskar dem av hela mitt hjärta, och alla hjärtans dag till ära ville jag påminna dem om det!

Så om du sitter någonstans och bittrar dig av någon anledning, så är mitt starka tips att sluta med de och välja ut någon som du ska sprida lite kärlek till! En, vän, en förälder, en partner eller varför inte en främmande människa i affären?
Något litet och uppmuntrande, kan fan räcka med ett leende. Du kommer inte förlora något på det.
PRÖVA!

PUSS

Regnflickan

Hej folket. Nu är det dags att vara sådär djupsinnig igen. Häromdagen när jag städade (man tänker alltid bra när man städar) så lyssnade jag på sådär hör musik att fönsterrutorna skakade. Samtidigt som jag virvlade runt i huset sjungandes för full hals. Så fick jag syn på mig själv i spegeln och av någon outgrundlig anledning slog tanken på Malin mig. 

Och sen sköljde minnena över mig. Obarmhärtigt och alldeles alldeles underbart. 

Jag och Malin träffades första gången på min skolavslutning i 8:an, alltså några dagar innan min 15års dag. 

Av någon anledning minns jag den dagen så väldigt väl, inte för att de var första gången vi träffades utan för att hela dagen var full av spretiga tonårs känslor. 

Jag minns att jag och en av mina bästisar började dagen starkt med att dricka vitt vin till frukost och det var de absolut vidrigaste jag druckit i hela mitt liv men det var de tydligen bara jag som tyckte så jag försökte hålla god min och dricka mig full (vilket såklart var målet) men jag klarade det inte. Har alltid varit rent av skit dålig på att bli full. 

Sen gick vi till skolan, jag tände en cigarett i korridoren vid våra skåp och min handledare fick hjärtsnurrp på mig. Och på härligt tonårsvis sket jag blankafan i vilket. Ja som ni hör var det mina riktiga glans dagar hahah. (Förbjude att mina barn någonsin läser detta).

Efter skolavslutningen hängde jag och min bästis inne på någon jävla toalett i centrum? Jag kommer inte rikligt ihåg vad vi gjorde där men jag minns att hon var ledsen. Och jag... ja jag var väl lika svart inuti som utanpå.

Vi såg han med stort H på tåget och bestämde oss att vi skulle åka in till Rålandshovsparken dit alla andra skulle dra. 

När vi väl kommer fram och hittar vårat gäng bland alla människor (läskigt med så mycket folk redan då så jag var inte vid de bästa humöret) så får vi veta att Malin ville prata med oss.

Detta var väldigt seriöst och inte så lite upprörande. Jag minns inte helt säkert men jag tror det kan ha varit så att vi snackat skit om henne och nu ville hon fråga oss vafan vi höll på med.

Jag minns att det var regn i luften och gräset var blött när vi gick över den stora gräsmattan bort till ett café? Där hon satt med sin kompis. 

Jag var så jävla nervös. haha 

Vad som sades har jag inget minne av alls men jag minns att jag var lättad när jag och bästis gick därifrån. 

Jag minns mer alkohol, att vi sjöng för min mamma i telefonen som fyllde år, att jag kysste min bästa vän under ett stort träd medan regnet vräkte ner. Jag minns att jag hamnade bredvid Malin på bussen tillbaks hem ifrån stan och jag minns att hon sa att jag hade vackra ögon, precis som ett rådjur. 

När vi väl kom hem till vår sorgliga lilla kommun som gud glömde stod min mamma som vanligt bredvid stationen och väntade med bilen. Och hur det kom sig har jag ingen aning om, men Malin och hennes pojkvän följde med mig hem. Ut i skogen mitt i natten. Och jag undrade hur det hade kunnat vända så snabbt. Hatade inte hon mig nyss?

Malins pojkvän var han med stort H (såklart) och för att inte göra den här historien oändligt lång och komplicerad kan vi nöja oss med att berätta att han och jag varit tillsammans några månader tidigare. 

Detta lede ju till att han kände sig väldigt "hemma" hemma hos mig så det första han gör är att ta av sig alla blöta kläder och kasta sig ner i sängen... 

Mmmm.... Det var utan tvekan en av dom pinsammaste ögonblicken i mitt liv. Jag hade kunnat spraka honom! Fattade han ingenting? Här försöker jag bli polare med hans nya tjej, då kan han inte komma och bete sig som om han bodde hemma hos mig!!! 

Hur det kom sig minns jag inte men vi lämnade honom åt sitt öde och satt själva hela kvällen (halva  natten?) och pratade. Hon och jag.  När dom sen skulle åka hem tyckte prins charming att han skulle stanna kvar hemma hos mig och låta henne åka hem själv. Och för en gångs skull (kanske den enda gången någonsin?) tog jag ett vettigt beslut gällande den människan. 

Jag sa nej. NEJ. Åk hem. 

Jag somnade med en varm känsla i magen. 

                                  

Nästa gång vi träffades vart vi jagade av polisen i en stulen postbil och några timmar senare träffades  våra mammor för första gången på polisstationen haha men det är en helt annan historia. Vill bara säga till vårt försvar att vi var faktiskt helt oskyldiga! 

Efter den dagen (som var två veckor efter min 15 års dag som polisen så vänligt informerade mig om) tror jag vi träffades varje dag den sommaren. 

Sommaren 2005. Det var en bra sommar på så många sätt. 

Vi spenderade kvällar och nätter på hennes altan där vi ägnade timmar åt att lära känna varandra. Jag lärde mig att det finns människor som visar en sida utåt men är så mycket känsligare på insidan. 

Malin hade ett självförtroende jag beundrade. Än idag kan jag tänka i vissa situationer att jag ska försöka vara lite mer som hon. Hon hade en utstrålning som är få förunnat. Hon viste att hon var störst bäst och vackrast och var verkligen inte rädd att tala om det för vem hon än träffade.

Men innerst inne var hon ömtålig, dessa sidor visade hon de där sommarkvällarna på altanen och jag minns att jag kände mig speciell.

Hon sa att jag såg henne på ett sätt som ingen annan.

Vi hade våra pojkar i ett stationshus ett stenkast bort men trotts det var vi bara där och hälsade på och gick sedan tillbaks hem till henne. Jag minns att vi kämpade för att tvätta hästar en varm sommardag, jag minns att vi tältade tillsamman med en killkompis på en klippa vid en sjö. Jag minns att vi räknade stjärnfall tills gryningen kom. Vi åkte på semester upp till Jämtland som egentligen var Värmland, där vi sminkade oss svarta för att skrämmas och drack cider vid en vacker sjö. 

Jag minns att vi alltid sprang ut när det regnade, för du älskade regnet. Lika mycket hatade du vintern. Jag minns att du alltid var tvungen att sitta med ryggen mot en vägg när vi åkte tåg eller buss och att du var rädd för muppar.

Efter sommaren försvann hon. Helt plötsligt ville hon inte träffas så mycket längre och jag minns hur arg och ledsen jag blev. Jag viste inte då att Malin var lite av en periodare gällande sina vänner. Hon hade många vänner, var man än kom kände hon alla och var omtyckt överallt. Och hon älskade att umgås intensivt, men efter ett tag "byte" hon kompis att umgås intensivt med. Och det var de som hände. Jag minns hur glad jag var när hon började "komma tillbaks" och vi blev sådär tajta igen. 

Vi älskade att spela musik och sjunga tills rösten inte längre bar. Så många gånger vi sjungit olika duetter och brutit ihop av skratt. Kanske därför jag tänkte på henne när jag fick syn på mig själv i spegeln häromdagen... Så många år hon inte fick. 

Jag minns en moppe som vägrade fungera, en värld full av liv och en av de bästa vänner jag haft. 

Vår relation var kort och intensiv men jag älskade henne. 

Precis när jag börjat gymnasiet sa hon upp kontakten med mig. Hon var ursinnig på mig. Hur det gick till vet jag inte men jag förtjänade hennes vrede. Jag saknade henne mycket. Men var alldeles för feg för att försöka ställa någonting tillrätta. 

När hon några år senare dog... Hade vi precis börjat skriva till varandra igen. Men längre än så kom vi aldrig. 

När jag kom hem den dagen satte jag på låten Ronan Keating - When You Say Nothing At All som hon gav till mig när vi var som närmast och sedan grät jag tills inga tårar fanns kvar. 

Där och då bestämde jag mig att jag skulle minnas henne och alla våra upptåg med värme, och hur skulle jag kunna göra annat när hon på så många sätt gjorde min sommar alldeles alldeles underbar.

Jag såg en smärta i ett par bruna ögon som var mer än jag kunde bära, och jag viste att ingenting kommer någonsin kunna bli som det en gång har varit . 

Det är en hård och smärtsam läxa att lära sig av livet..

Och när jag stod där framför spegeln kunde jag inte låt bli att tänka på att jag börjar bli gammal och hur många år du missat. Vad hade du gjort med ditt liv om du fått chansen? 

Det är bara smärtsamma tankar att tänka men jag lovade mig själv att vara glad. För varje nytt ålderstecken i mitt ansikte, varje rynka, varje hängande kroppsdel och varje grått hår ska jag tacka gudarna för. 

Det är en ynnest att få bli gammal. En ynnest du inte fick min älskade regnflicka. 

I huvudet på en (väldigt) ung mamma

Tro det eller ej men jag hade faktiskt en blogg innan denna. För ganska exakt 10 år sedan när jag var gravid.
Och jag hade ju inte varit jag om jag inte sparat hela denna bloggen på min hårddisk haha. Hade faktiskt glömt bort att jag hade den kvar. Så tänkte dela med mig lite av hur mitt liv såg ut förr i tiden ;)

Gravid fakta

Namn:My
Ålder: 18år
Graviditetssymtom: Tjock? HUNGRIG! Positivtgravtest i vecka: 1-2
Då berättade jag för: Robin självklart! Vi var ute i skärgårn alldeles själva så det var väldigt mysigt! Sen ringde jag hem och berättade för mamma! Sen fick min bästa vän Ica veta också ^^
Min barnmorska heter: Anna
Vikt vid inskrivningen: 66 kilo
Vikt vid förlossningen: Bra fråga lär va betydligt mer
Mat jag är torsk på (favviscraving): Energi dryck! Och glass med nötter
Mat som får mig att vilja kräkas: Ganska mycket för tillfället.
Illamåendet började: Oj… Mådde bara illa i 1 vecka och det var väl i vecka 11-12
Och slutade: En vecka senare, mycket behagligt!
Mina första mammakläder: Har inte köpt några mamma kläder ännu men nu börjar det behövas… Jag tar det lite som det kommer nu har jag börjat använda min mammas kläder istället för mina egna Image
Min största modetabbe: Mode? vad är de?
Första bebisprylen: Det var en vit body jag köpte för 10kr men nu har vi införskaffat mer
Då kände jag första sparken: I vecka 18 sen tog det några veckor till innan jag kände honom dagligen.
Vi tror att bebisen i magen är: Robin trodde flicka och jag pojke
Namn vi funderar på: Noha,Niko,Anton,Zander osv
Grejer som händer med min kropp: Jag är tjock brösten större och ömare och min hand har börjat domna!
Så motionerar jag: Flyttar
Konstiga grejer jag gör under min graviditet: Inget konstigare än vanligt.
Konstiga kommentarer jag får höra: Dom är destå fler… Den jag personligen tycker är konstigast är: Har du verkligen tänkt egenom det här?
Konstigaste bebisrådet: Dom är 100 tals men det som jag har bestämt att lyssna mest på är: Lyssna inte på allt ni får höra
Värsta gravidminne: Den veckan jag mådde illa.
Bästa gravidminne: Ultraljudet när jag fick se hur han rörde på sig och första gången jag hade handen på min mage och kände honom ”utifrån”
Lämna kommentar | Ändra
Publicerat 2008-07-13 av My

Frågor och svar
Tänkte svara på lite frågor jag har fått Image
Vad sa dina föräldrar när du berättade att du va gravid?
Svar: Mamma vart först chokad och inte allt för posetiv men efter ett tag och ett långt samtal så förstod hon mig och nu tycker hon bara att det ska bli kul. Pappa därimot ville tvinga mig att göra abort och jag antar att det är hans tycke i dagens läge också.
Har du tänkt igenom det här?Svar: Klart jag har! Jag skulle aldrig göra någonting utan att tänka över det 100 gånger! Så dum fråga!
Var det ditt egna beslut eller bestämde ni tillsammans att behålla barnet?
Svar: Det var ett gemensamt beslut, ingenting annat!
Vill du bo kvar hemma?Svar: Ja, i alla fall tills jag har gått ut gymnasiet. Vi kommer bra överens allihopa så jag tror det kommer gå bra!
Är du nervös för förlossning?
Svar: Nej, försöker att inte tänka så mycket på det än, det kommer när det kommer liksom. Är mer orolig att han inte kommer må bra.
Hur träffades du och din pojkvän?
Svar: För att göra en lång historia kort så gick vi i samma klass ett halvår.
Är du orolig för att bli en ”ungmamma”?
Svar: Visa dagar är det klart att man är orolig och rädd för hur allt ska bli men det har nog inget att göra med att jag är ung utan tror dom flesta gravida känner så någon gång.
Ångrar du din abort?Svar: Nej, som våra liv såg ut då så var det precis rätt beslut. Sen är det klart man undrar över det barnet.
Ska du gå ut gymnasiet?Svar: Självklart! Efter min mamma ledighet så ska jag ta studenten!
Ska ni skaffa flera barn?Svar: Det är inte tänkt så, har alltid sagt att jag bara vill ha 1 barn och Robin håller med mig på den punkten.
Men man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda.
Det var väl svar på dom flesta frågor, har ni fler så är det bara att fråga!

1 Kommentar | Ändra
Publicerat 2008-07-12 av My

Ica på besök!
Min vän kom helt oförhapandes hit i förgår och hälsade på, mycket trevligt =)
Det blev en hel del pratande och några promenader och självklart massa kort spel, hon och Robin är SÅ dåliga förlorare! hihih
Hon sov över och hennes hund skrämde halft ihjäl våran katt, men Saga var faktisk ganska kaksig ^^
Men det var mycket trevligt och man får väl hoppas att hon kommer på besök någon fler gång innan hon flyttar till örebro igen.
Lämna kommentar | Ändra
Publicerat 2008-07-15 av My

Jag är snart mamma, Panik!
För tillfället känns det lite panikslaget måste jag säga… Medans förra veckan kändes det helt underbart…
Alla känslor som hoppar fram och tillbaka… Till och med jag kan få svårt att hänga med ibland…
Men ändå tänk er… Ett litet barn, som liksom jag har huvudansvaret för… Tänk ändå hur mycket som kan gå fel… Och hur mycket livet kommer att förändras… För alltid.
Självklart har jag tänkt allt det här 1000 gånger men nu börjar det bli så nära, förut har det varit något som kommer hända i framtiden… Som man bara gått och väntat på och nu är det inte så mycket väntan kvar och då vart det helt plötsligt läskigt…
1 Kommentar | Ändra
Publicerat 2008-08-23 av My

Knäckebröd och GodisJapp, det är vad det hela handlar om! 
Vad vore livet utan knäckebröd? Jag äter hur mycket knäckebröd som helst varje dag, jag har helt enkelt blivit beroende. 
Men det måste vara rut bröd annars är det inte samma sak. 
Sen har jag börjat bli grymt godissugen! 
Under min graviditet har jag varit mindre godissugen än normal men nu har det blivit helt galet. Tur att det började nu och inte tidigare då hade jag gått upp betydligt mer i vikt än jag gjort nu.
Jag är så himla sugen på beskvier.
2 Kommentarer | Ändra
Publicerat 2008-09-15 av My 

2 dagar kvar till bfBara 2 dagar kvar… Och det här suger! Jag försöker sova så mycket som möjligt eftersom jag i princip inte kan göra så mycket annat. Och jag kan inte låta bli att vänta och vänta…
I natt hade jag förvärkar som var mindre sköna men det värsta är ju inte att det gör ont utan att de inte gör ”tillräckligt” ont… Jag vill ju att det ska vara riktiga värkar!!!
Tänk att det kan gå 2 veckor till innan jag får föda barn… Då kommer jag vara  deprimerad… Visa daga är verkligen piss känslomäsigt… Då känns ingenting bra.
Samtidigt som jag vet att jag egentligen inte har någonting att klaga på. Jag har det hur bra som helst. Värdens underbaraste pojkvän som tar hand om mig. Och en underbar familj. Och snart en liten bebis! Inget att klaga på alls men som sagt, vad man känner kan man inte alltid styra.
Lämna kommentar | Ändra
Publicerat 2008-11-02 av My

Förlossningen!Värkarna började Söndagen den 16 November precis på 12 slaget men var inte speciellt starka så jag gick hemma med värkar hela den dagen och på natten till Måndagen 17/11 började dom bli så starka så jag inte kunde sova eller slappna av så kl 5 på morgonen gick jag upp till mamma som masserade mig och sen gick jag och väckte Robin som fick göra iordning frukost till mig, jag var utsvulten! och döds trött! (haha)
Vi kom in till förlossningen vi halv 9 och vid 10 låg jag där i ett varmt bad och var inskriven var då öppen 3 cm.
Det var underbart att ligga i ett varmt bad! Värkarna kändes knappt alls! Och så älskar jag badkar, så där låg jag i nästan 2 timmar med Robin och mamma som sällskap.
Väl tillbaks i förlossnings rummet så försökte jag andas genom värkarna så länge jag bara kunde eftersom jag viste att lustgasen skulle jag behöva tids nog ändå =P
Vilket jag hade jävligt rätt i, lustgasen fungerade underbart bra för min del under den här delen av förlossningen. Så där satt jag och andades i ja, hur länge har jag ingen aning om. 
Detta var den delen av förlossningen som jag var mest medveten och tyckte själv att det fortfarande var roligt.
Mamma och Robin masserade mig och lustgasen gjorde det mycket enklare men när kraften i värkarna väl började öka så andades jag så mycket lustgas så det kändes som halva mitt ansikte var helt bortdomnat i några sekunder så då bestämde jag mig för att det var dags för ryggbedövning.
Narkos läkaren var där på mindre en 1 minut så allt gick väldigt fort. Hela rummet fylldes med massa människor och det ända jag egentligen minns är att Robin stod där mitt i rummet och försökte få ögonkontakt med mig som under hela den här tiden var mer eller mindre hög på lustgas, så där stod han och såg vilsen och livrädd ut och jag såg i hans ögon att han helst av allt hade gått ut därifrån då och allt jag kunde tänka var hur mycket jag älskade honom och att jag ville tala om det för honom men det fanns det varken tid eller ork för. 
Så då började jag gråta istället vilket bara fick honom att se ännu mer ledsen ut så då konserterade jag mig på dropställningen som stod vid min säng.
Och sen började ryggbedövningen värka och alla läkare, barnmorskor och sköterskor försvann och kvar var bara jag, Robin och mamma.
Och allt vart så lungt och stilla, det var verkligen som att trycka på en paus knapp. Så då åt jag och drack så mycket jag bara kunde, för jag viste att det var lika bra att ta tillfället i akt, och de hade jag extremt rätt i.
Sen fick jag mer eller mindre panik, när jag inte hade ont fick jag tid att tänka… På vad som skulle hända… Vid det här laget hade jag haft värkar ca 17 timmar och inte sovit på ca 30 timmar… Jag var trött och jag viste att det jobbigaste var kvar. Hur skulle jag klara det?
Det här resulterade i att jag satt och var väldigt sammanbiten och inte ville prata med någon. 
Och inte vart det bättre av att hon som låg i rummet intill låg och skrek att hon skulle dö. Det var inte lugnande.
Sen satte allt igång igen. Värkarna var starkare och trycket neråt mycket starkare. 
Min ryggbedövning fylldes på 3 ½ gång och det gjorde bara ondare och ondare och jag vart bara tröttare och tröttare och jag började på allvar tvivla på att jag skulle klara av krystvärkarna.
Sen hörde jag Robin tala om för barnmorskan hur envis jag är och att jag aldrig skulle ge upp, för att jag är inte en sådan person som ger upp. Och då var jag ju illa tvungen att fortsätta. Jag kunde ju inte svika honom.
Och ja, vad säger man? Timman innan krystvärkarna började var helt jävla makalös, jag trodde jag skulle svimma i varje värk och mellan värkarna sov jag nästan. Jag var helt borta. Robin stod bredvid mig med lustgasmasken men jag vart bara äcklad av den. Så det fungerade inte alls då. Vilket gjorde mig ganska förtvivlad.
Sen (äntligen!) började krystvärkarna! Det gjorde ont, något så förbannat! Men det konstiga var att det var inte själva värkarna som gjorde ont utan efter värkarna när man skulle slappna av det var då all smärta kom. Och det är en smärta som omöjligt går att beskriva. 
Det var en barnmorska en doktor och en sköterska där och Robin och mamma så klart.
Och alla tjatade dom på mig att jag skulle slappna av hela jävla tiden! Jag förstår inte, såg dom inte att jag redan slappade av? 
Nej, tydligen inte.
1 timma hade jag krystvärkar, hade någon sagt att det skulle ta 1 timma med sådana smärtor från början så hade jag lagt av, gått och gömt mig eller något. Jag vet inte. 
Han skulle kunna kommit ut på 3 värkar men barnmorskan höll imot för att jag inte skulle gå sönder. Tur var det med tanke på hur stor han var.
Som sagt 1 timma. 
Sen låg han där på mitt bröst.
Klockan 01:52 den 18 November
Först känslan av att förlossningen är över, att hela min kropp slappnade av på ett sätt den inte gjort på flera dygn den lättnaden samtidigt som jag fick se min bebis. Är en känsla som är lika omöjlig att beskriva som smärtan. Det måste upplevas.
Han låg där på mitt bröst i 1 timma tror jag. Robin och jag tittade på honom, kände på honom men förstod inte.
Sen kom dom och vägde och mätte honom.
55cm lång sen läste Robin från vågen 5130g. Det vart tyst i hela rummet. Barnmorskan vart chokad, Robin var chokad men mest chokad av alla var jag. Helt otrolig! 
Jag hade nyss fött en bebis på över 5 kilo!! Jag är grym!Det tog mig minst 1 timma innan jag verkligen insåg att han var så stor.
Robin och våran barnmorska sprang och visade upp honom för alla andra som jobbade där och jag gick in i duschen och tvättade av mig.
Sen bar det av mot patienthotellet efter många om och men. Först trodde dom att han var för stor för att vi skulle få bo där men det löste sig. Vilket jag var väldigt tacksam över.
Jag och Robin somnade vid 7-8 den morgonen och sov 3 timmar, sen fortsatte vi det första förvirrade dygnet som föräldrar.
1 Kommentar | Ändra
Publicerat 2008-12-04 av My

Hur känns det att vara mamma?Jo, det känns väldigt abstrakt men ju längre tiden går desto mer kan jag ta till mig just den meningen: Jag är mamma.
Om man tänker på att man har ett totalt ansvar för någon annan i minst 18 år så känns det ganska läskigt. Så jag brukar försöka undvika just de tankesättet, ingen ide att bli hysterisk i onödan liksom.
Men det är ju en kärlek som växer sig starkare och större dag för dag, fast det är liksom något större än kärlek. Något overkligt. Något man inte kunde föreställa sig. Liksom allt annat man trodde att man kunde förstå.
Det är stort. Större än allt annat.
Lämna kommentar | Ändra
Publicerat 2009-02-10 av My

3 månader och 8 kilo!Knodden fyllde 3 månader för några dagar sedan och dagen efter var vi på bvc och han växer med en rasande fart!
7995gram och är 68cm lång! Vart tog min lilla bebis vägen?
Iof har han aldrig varit speciellt liten..
Lämna kommentar | Ändra
Publicerat 2009-02-21 av My

En hel natt alldeles själva!I helgen ska vi lämna bort knodden över natten för första gången!
Vi ska vara alldeles själva en hel natt! Coolt!
Skoja inte att jag längtar Image
Det ska bli riktigt skönt att bara ta hand om varandra, mysa ner sig i soffan och kolla på en bra film utan att behöva byta blöja eller amma mitt i filmen Imagehihih
Fast sen vet jag att när vi väl är sjävla kommer jag sakna Theo jätte mycket! typiskt eller hur? Men jag ska veerkligen försöka njuta av frihet en kväll!
Lämna kommentar | Ändra
Publicerat 2009-03-31 av My

Där fick ni några godbitar från mitt gamla liv! Vissa saker är nästan lite jobbiga att läsa, man liksom skäms lite inför sig själv. Men har bestämt mig att sluta skämmas . 

Som ni kanske anat vid det här laget kommer mer eller mindre hela mitt liv finnas i textformat den dagen jag lägger näsan i vädret. På både gott och ont. haha