Hur man lyfter en människa

En berättelse i bilder

Det här är vad som lyfter en människa!
När man får så mycket beröm och positiva ord och faktiskt vågar tro på allt bra man får höra om sig själv.
Jag svävar fortfarande omkring på rosa moln och det känns smått overkligt.

Men jag är så glad och så fruktansvärt tacksam. Jag låter tacksamheten fylla varenda cell av min kropp flera gånger om dagen och varje gång är jag nära att börja gråta.

Jag är så stolt över mig själv att jag faktiskt tagit mig hit och så otroligt tacksam för alla som hjälper mig längs vägen.
Alla mina nära och kära som peppar mig när jag är som sämst. Och till alla fantastiska människor jag träffat på mitt jobb som verkligen tar sig tid att se och bekräfta allt jag gör.

Tänk bara att få dessa 3 sms på en och samma dag? Plus blommor, presentkort och en massa fina ord längs vägen. Vem hade inte blivit löjligt lycklig?

Tanken "vad har jag gjort för att förtjäna det här" men den slår jag bort för jag förtjänar fan de här!

Tack tack och åter TACK!

Många bollar

Hej och hå luden tå
Nu är det mer än 2 månader (!) sedan jag skrev någonting. Tror det är rekord på dålig uppdatering i den här bloggen.

Så vad har hänt i mitt lilla liv? Jo det ska jag säga er.
MASSOR.
Mycket mer än jag kommer få plats med i ett endaste inlägg.

Jag har ökat upp mina arbetstider till 9.30-15.00 måndagar, onsdagar och fredagar. Alltså 15 timmar i veckan, vilket inte alls är lågt ifrån 20 tim (50%!!). Att jobba 50% har varit mitt mål i jag vet inte hur många år och aldrig har jag varit såhär nära.
Så även om du som läser detta kanske anser att 15 tim/veckan inte är mycket så är jag i alla fall sjukt stolt över mig själv.

Jag har fått mer "riktiga" arbetsuppgifter nu och tiden jag är på jobbet bara flyger fram, ofta tittar jag inte på klockan förens 10 minuter efter jag slutat och inser att de är dags att runda av dagen. Låter de inte fantastiskt?

Min chef är fortfarande fantastisk och jag är verkligen glad att jag har henne som stöd i den här processen.
För även fast saker verkligen går bra ska ni ju inte tro att jag är lugn och balanserad alla dagar i veckan. Nej då, jag får panik med jämna mellanrum.
Som när jag gör fel, blandar ihop saker eller rent av glömmer bort saker.

Jag har även deltagit i en Arbetsmarknads kurs, där jag fått massa tips och trix för att skriva CV och personligt brev. Inte de lättaste när man inte har någon vidare erfarenhet av arbetsmarknaden och nästan är 30 år gammal...
Men nu är det i alla fall färdiga! Funderar på att söka några jobb bara på skoj för att se om de fungerar?
Fast kanske inte.

Så har jag tatuerat mig. Jag och mamma har gjort en "mamma, dotter tatuering" och så ska jag överraska henne med.... Får ni veta senare :) Bra kommer de iaf bli!
Jag är ett ovanligt fantastiskt barn om jag får säga de själv.

Jag har även varit med på film, ni som blivit filmade av någon anledning vet att de är en lite speciell situation ifall att man inte är van. Det var något som verkligen dränerade mig på energi men var väldigt kul.
De färdiga film resultatet får jag se imorgon, om jag vågar titta på den vill säga... Jag kommer ju se 7000 saker på mig själv som jag inte tycker ser bra ut.

Och för att lägga till ännu en boll som är i rullning (många bollar nu!), så ska jag börja jobba ideellt i Tjejzonens chatt för unga tjejer.
Så jag har precis avslutat en 8 dagar lång webb kurs och ska på en avslutande utbildning imorgon kväll på deras huvudkontor på andra sidan stan.

Jag och 20 främlingar. Kan ni fatta de? Jag kan inte fatta de. Jag har frivilligt anmält mig till att träffa 20 stycken totalt främmande människor och jag ser dessutom fram emot de. haha
Vem är jag ens?

Det ska iaf bli jätte roligt och spännande uppdrag att få prata och stötta unga tjejer med vad de än har för problem de vill prata om.

På allt det här har jag hunnit med att fira påsk hemma hos min pappa, varit i Norberg över en helg, firat Valborg i goda vänners lag och gå och förtidsrösta!

För att vara jag är detta en jävligt imponerande insatts.
Som sagt vem är jag ens? På jobbet pratar dom om mig som någon form av framgångs saga. Jag är ett sådant bra exempel, som människor blir inspirerade när de hör om (därav filmen).
Jag suger såklart i mig all beröm och solar mig i glansen så mycket jag bara kan. Men ibland blir jag full i skratt och nästan lite ilsken på samma gång.

Framgångsresa.. Jo tack. Min resa har varit allt annat än spikrak. Utvecklingen jag har genomgått sedan jag började på de här jobbet har iof varit helt fantastisk men jag har kämpat i så många år för att ta mig ditt, skaffa de verktyg jag behövt för att överhuvudtaget kunna hantera något av de här.

Det syns inte på utsidan. Människor bär med sig så mycket mer än de visar. Jag har en något naiv dröm om ett samhällsklimat där vi vågade vara mer människor och mindre prestation. Mer äkta och öppna mer våra erfarenheter.

En spirande förälskelse ?

Hej kära läsare
Det var längesedan jag skrev, men man kan säga att det pågår mer i mitt liv än på länge.

Det här jobbet tar upp mer och mer av mitt fokus och jag slits emellan de högsta topparna och de djupaste dalarna med en sjuhelvetes fart.

Min chef är lika bra som vanligt och när jag inte träffar henne på några dagar märks det tydligt att hon är min trygga punkt. Förra veckan fick jag värsta ångest dippen på onsdag kvällen.
Det hade hänt  mycket på jobbet på dagen, många nya intryck och mycket för mitt huvud att sortera när jag väl kom hem, plus att jag fick ett eget litet ansvarsområde!
(egentligen inte eftersom jag bara praktiserar men väljer att tänka på det som att de faktiskt är jag som är ansvarig. Är i alla fall mitt namn som står på papperna)

Så från att vara glad och stolt som en tupp ramlade jag rakt ner i något ångest skit "jag kommer aldrig klara det"  "snart kommer dom på hur dålig jag är"  "det här kommer aldrig gå"
Om och om och om och om och om och om igen i mitt huvud tills jag skakade i hela kroppen.

Jag vill aldrig mer gå dit. Jag klarar det inte.

På morgonen dagen efter kollar jag min mail (medan jag fortfarande är hemma) där jag fått ett mail från en medarbetare som tackar mig för hjälpen och säger att jag är en klippa.

Gissa vem som åkte rakt upp bland de rosa molnen på 0.2 sekunder?

Av olika anledningar hade jag och min chef inte hunnit träffas denna vecka så jag skickade ett mail och bad henne komma förbi mitt rum när hon hade tid.
Och det var inte förens hon kom förbi som jag insåg vilken "trygg punkt" hon blivit. Hävde som vanligt ur mig allt jag haft på huvudet och lite till och efter 10 minuters samtal med henne kände jag hur all min osäkerhet sakta men säkert rann av mig.
Jag har bestämt mig för att lita på henne, och det hjälper naturligtvis till att vi är jämnåriga och pratar ungefär samma språk men jag känner mig väldigt bekväm i hennes sällskap, därav hasplar jag ur mig allt och ingenting i en härlig röra.
 Hade vi möts någon annan stans hade vi nog kunnat vara bra vänner.
Hon är väldigt pedagogisk med mig (inte bara mig) och ger mig oförskämt mycket beröm, men som sagt har jag bestämt mig för att lita på henne och suger därför åt mig så mycket positiv feedback jag kan :)

Idag har nog varit den bästa dagen någonsin i mitt så kallade arbetsliv. Om de flesta dagar skulle vara så här kan jag börja förstå varför folk hellre jobbar än gör något annat.
Jag hade mycket att göra, men inte för mycket. Olika arbetsuppgifter så de inte hinner bli tråkigt, bra blandning på "socialt arbete" och "ensam arbete" och jag åt LUNCH med mina kollegor!!

DET ÄR SÅ STORT så ni anar inte ens!

När det var dags att gå hem, stängde jag av datorn och bara satt där och njöt en stund. Tänk att det verkligen kan kännas såhär?
Det hade jag aldrig trott. Aldrig. Ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att ett jobb kunde få någon att känna.... Lycka?

Nu på kvällen skickade min arbetscoach ett sms och frågade hur det gick på praktiken.
Glad som jag är svarade jag att de varit mycket att sätta sig in i och att jag älskar det!
Då svara hon "bara du inte känner att de blir för stort ansvar för dig, det är ju trotts allt en praktik"

Och vad händer då?

Jo jag ramlar rakt ner i källaren igen... … … … …

Vad fan hände nu då? Här sitter jag som ett fån och försöker hänga med min inre kompass som tydligen bestämt sig för att hoppa värre än känguru på tjack.

Men så slog det mig... Jag håller verkligen på att bli en del av den här arbetsplatsen... Inte nog med att jag har en chef som är toppen, och att alla kollegor är super trevliga utan jag dessutom ÄLSKAR de arbetsuppgifter jag får.
Det känns som jag kan det här, och det jag inte kan kommer jag kunna lära mig och bli riktigt bra på.
Det är en känsla jag aldrig någonsin haft tidigare.

Jag håller på att hitta nya delar av mig själv samtidigt som de känns som jag håller på att bli förälskad i mitt jobb.

Och vad är de värsta i alla nya förhållanden?

O S Ä K E R H E T E N

Kommer de någonsin hålla mellan oss?

Hur fan ska jag någonsin kunna bli en del av det här om de sedan ska tas ifrån mig? Hur ska jag bete mig för att inte gå sönder den dagen jag av någon anledning inte kan vara kvar där?

Jag praktiserar ju för gud skull!! Min chef är fenomenal på att få mig att känna att jag tillhör, vilket jag är evig tacksam för.
Tills jag kommer på verkligheten och inser att de bara är en begränsad tid.

Hur ska jag kunna jobba med hjärta och själ utan att riskera att de krossas?

Jag säger till mig själv att oavsett hur den här erfarenheten slutar är det något jag kommer bära med mig hela livet, ha lärt mig massor av och helt klart varit värt varenda sekund.

Ändå är jag livrädd för att de ska ta slut.

Blä

Blä Blä och åter Blä.

Stor varning för årets hittills gnälligaste inlägg.

Blä.

Jobb snack

Hej folket!
Ni kan aldrig gissa vad jag gör nu?
Jag sitter på jobbet och skriver! Det känns ju lite galet och fel på en rad nivåer.

Känns inte som jag borde sitta och blogga på arbetstid. Känns som ovanligt dålig arbetsmoral till och med för att vara jag.
Kanske är de för att jag inte haft så många jobb eller för att jag aldrig känt mig riktigt bekväm på ett men de här med att vara på jobbet och inte göra någonting……
Det känns verkligen inte bra.

Nu jagar jag min chef hack i häl för att slippa hamna i situationen när mina arbetsuppgifter tar slut men en Fredag innan jul var jag här och hade inget att göra. Hade några små uppgifter som på sin höjd tog 30 minuter att göra. Min chef var inte här, och inte så många av mina andra kollegor heller.

Jag satt på mitt rum och ville bokstavligt talat sjunka genom golvet. Jag kände mig sämst i hela världen och alla tankar kring "hur ska jag någonsin kunna få ett riktigt jobb" "Jag är så jävla sämst på allt jag gör" dånade inuti mitt huvud.
Och som en oundviklig dominoeffekt kom ångesten så fort jag hörde fotsteg i korridoren.

Helst av allt ville jag bara springa hem härifrån och glömma att jag någonsin försökt leka normal människa. Och just därför var min ända plan att de var så jag absolut inte fick göra.

Så jag satt här.... I 3 timmar och försökte ignorera de elaka rösterna i mitt huvud.
Mitt bästa sätt att ignorera dem är att fylla huvudet med andra, lite vettigare röster. Så jag skrev och beklagade mig för min vän.

….

Gissa vad hon sa?

"Det är ofta jag inte gör någonting på jobbet"

Med tanke på att hon är den driftigaste människan jag känner så trodde jag inte en sekund på vad hon sa.

" Du vet att de är ganska vanligt med människor som slö surfar på arbetstid va?"

….

Och när jag började tänka efter insåg jag att hon har rätt. Jag tror att alla jag känner någon gång i sagt saker som "idag gjorde vi ingenting på jobbet".

Men varför i hela fridens namn ska man vara på jobbet om man inte gör någonting?
Pengar.
Såklart.

Efter den här dagen har jag reflekterat över just de där väldigt mycket. Jag pratade med min man på kvällen hemma och han sa de självklara "nästa gång du inte har något att göra på jobbet kan du väl skriva ett blogginlägg?"

Tanken hade inte ens slagit mig.

Jag är på jobbet för att utföra någonting, eller tillföra någonting. Tydligen tycker jag de är absolut roligast att jobba när det händer mycket. Inte för mycket, nej jag måste ha koll på allt som ska göras men de får gärna vara flera bollar i luften och många olika människor engagerade.
Det mina vänner är en upptäckt, de hade jag inte en aning om för några månader sedan.

Inte heller att man tydligen ska lära sig att "ta de lugnt på jobbet" mellan varven... Det känns knappast bra, men som ni märker tränar jag på de just nu. Eftersom jag sitter på jobbet, och bloggar.

I morse var förresten den mest otaggade dagen någonsin. Inte en ända gång har det tagit emot så hårt att gå till jobbet sedan jag började här.
Halvförkyld, halvdöv och med ett hel sjukt barn såg jag hur snön ven runt husknuten. Burr.
Jag.Vill.Bara.Sova.

Men jag pallrade mig iväg, som en duktig vuxen medborgare ska göra 365 (- några veckor) dagar om året i 45 års tid.
Fan vilken upplyftande tanke.

Är de bara jag som får klaustrofobi av ekorrhjulet? 

En vintrig reflektion

Vintern gör det verkligen svårt att motivera sig själv till livet. 
När snön kommer känns det skönt, som ett lock som lägger sig över allt och gör de lättare att glömma och att komma till ro men nu.
När veckorna passerar och allt fortsätter vara fruset, kallt och dött lägger sig en bedövande känsla i hela kroppen. 

Varje år försöker jag hålla den på avstånd och varje år misslyckas jag. Vart tog livet vägen? Livet som var så levande att jag kunde känna de i varje andetag?

Jag går här och försöker njuta av naturen, hitta kraft och styrka och allt jag kan fantisera om är att få slänga av mig alla kläder och springa barfota i gräset. 
Lägga händerna på en solvarm klippa och andas in alla dofter som nu ligger döda under snön.


Jag stör mig på min strumpa som knöglat ihop sig inuti min sko och reflekterar över alla som gått här innan mig.
I tusentals år har människor levt här och hur många generationer innan mig har gått just här och drömt om de första värmande solstrålarna?
Min knöliga strumpa känns löjlig när jag föreställer mig problemen vintern måste inneburit för dem med kyla, hungersnöd och allt annat jag är för bortskämd för att kunna föreställa mig.

På några ställen är himlen blå och på något magiskt vis ger de mig tröst att så mycket med den här värden är mer förevigat än jag någonsin kommer att bli. 
Kanske gick en av mina medsysttar här för flera tusen år sedan, kanske frös hon och längtade ännu mer till våren än jag. 

En ensam men envis fågel kvittrar långt bort och det känns som vi delar något mycket större än mig.

Januari

Januari flyter på och är som Januari är mest. Inte den mest glädjefyllda och hoppfulla månad en människa kan önska sig.
Men jag har lyckats bra med att hålla mörkret på utsidan än så länge. Känslor av bitterhet och hopplöshet tävlar om min uppmärksamhet men jag vill inte vara med. Jag stänger dörren och lägger mig framför brasan och njuter av den värme som går att få i ett vinter fruset Sverige.

Häromdagen släpade jag fram en madrass och la framför brasan. När mina barn kom hem blev de alldeles lyckliga. Jag och Theo låg där länge och pratade om livet. Vi låssades att vi solade våra ben och fantiserade om att känna sanden mellan tårna. Precis sånt behöver man under den här årstiden.

För mig är det också viktigt att ha saker att se fram emot. Håll med om att de är så mycket lättare att kämpa sig igenom en jobbig dag, eller en jobbig vecka om du har en liten mums bit att se fram emot.

Detta har jag hittills löst med tjej dejter. Förra helgen vart jag bjuden på middag och skipbo hemma hos en av mina bästisar, och igår var jag och en annan tjejkompis ute och åt och drack vin.
Mycket skratt och välkomna avbrott i vardagen!

Jag har jobbat en vecka efter jullovet och trotts att jag åker lite bergochdalbana känslomässigt går det fortfarande bättre än förväntat.

Balans

Balans mina kära vänner.

Balans mellan jobb och hem
Balans mellan kärlek och vänskap
Balans mellan barn och egentid
Balans mellan mat och motion
Balans mellan snabbt och långsamt
Balans mellan produktivitet och lathet
Balans mellan rätt och fel
Balans mellan kul och tråkigt

Den här jävla balansen helt enkelt.

Tycket att vad jag en stöter på för problem just nu är svaret balans, det gäller att hitta rätt balans.
Jag känner att jag börjar utveckla en allergi, så fort någon nämner ordet börjar det klia över hela kroppen och jag blir galet irriterad över att det låter som något utopiskt och onåbart.

För till listan på saker som jag är mindre bra på hör helt klart den så kallade balansen.
Jag rent av suger på att inte få vågen att tippa över åt en de ena än de andra hållet precis hela tiden!

Antingen går mitt liv för sakta, jag vill inget, kan inget, orkar inget. Eller så händer allt med en sådan jävla fart att jag knappt hinner med. Vilket slutar med utmattning som tar mig tillbaka till början. Och sådär håller det på.
Upp och ner som en bergochdalbana som bara väntar på att spårat ur.

Balans.

Jävligt tråkigt ord också, har ni tänkt på de?

Upprors makerskan i mig vill inte ha någon balans! Hon vill leva snabbt och farligt, känna livet i varje litet andetag och låta känslorna styra, ohämmat åka bergochdalbana känslomässigt och dra med mig så många som möjligt i fallet.
 Jag vill förvrida huvudet på oskyldiga och känna smaken av makt. Jag vill skriva mitt namn i dina andetag med vetskapen att du inte har något annat val än att be om mer.
Jag vill äga och förgöra, jag vill vara den som gör valen istället för den som måste hantera de olika valmöjligheterna.
Jag är ingen fin flicka. Jag har aldrig varit och innerst inne tror jag inte på att jag någonsin kommer bli de, jag kan lura er men aldrig mig själv.

Jag har lagt ner många terapitimmar på att lära mig tänka långsiktigt. Att det är ända sättet för att skapa de liv jag vill leva.
Jag får ge mig själv creed att jag blivit mycket bättre på långsiktighets grejen men jag kan inte komma ifrån känslan att de är så satans tråkigt. Så vuxet och fyrkantigt och urbota tråkigt!

Det är värt de, alla dagar i veckan väljer jag mitt lugna fina liv istället för de kaos jag kom ifrån.
Jag önskar bara att min onda tvilling kunde dö och sluta viska upproriska idéer i mitt öra när jag som minst behöver dem.

Jag behöver balans.

Stormen Alfrida

Hej kära läsare!

Man kan väl utan att tveka säga att det varit en spektakulär start på det nya året.
Stormen Alfrida slog till med full fart här där vi bor. På kvällen innan vi somnade kunde jag konstatera att de blåste riktigt mycket.
Skänkte en tacksamhetens tanke till att de inte blåst så mycket kvällen innan på nyårsafton, för då vill jag inte veta vad konsekvenserna skulle bli.

Precis innan vi somnar reagerar vi på att de blir öronbedövande tyst i hela huset = strömavbrott.
Jag vaknar några timmar senare med bultande hjärta, det tar några sekunder för mig att inse att de som dånar utanför huset och gör så min säng skakar (!)  är vinden som rycker och sliter i hela huset.
Uppjagad som jag är går jag upp och kollar att barnen sover och börjar bli seriöst rädd över att huset ska gå sönder.

Går tillbaka till sängen och upptäcker att telenätet är tvärdött. Så gick det med min plan att lyssna på ljudbok för att lugna nerverna. Jag ligger och lyssnar på vindens ylande och det tar lång tid innan jag somnar.

Jag vaknar av att min stora son studsar omkring och säger att tomten ser ut som ett bombnedslag. Kallt som tusan är det i huset, jag och min man inser att sovmorgon bara är att glömma. Går upp och klär på våra barn och sätter igång och elda. Elda elda och elda för glatta livet.

Efter ett tag bestämmer vi oss för att åka till McDonalds och äta frukost /lunch. Först då inser vi förödelsen den här stormen orsakat.
Vi kommer inte ens 300 meter hemifrån och de ligger 3 träd över vägen. Uppsågade precis så en bil kan komma emellan.

Vi ser minst 50 fallna träd, 10 stycken som ligger eller hänger över vägen. På ett ställe är de minst 10 fullvuxna träd som ramlat omkull som de vore tandpetare.
Elledningarna hänger som ledsna girlanger längs vägarna och från baksätet hörs förvånade utrop från våra barn.
Den bilresan kommer vi alla att minnas i många år framöver. Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande.

Sedan följde strömavbrottet. 48 timmar. Två dygn. Det kanske inte låter så mycket. Men när man är en bekväm 2000- tals människa så är man bortskämd med att ha vatten i kranen, kunna spola på toaletten, ha värme i huset och  andra fungerande värmekällor.
Back to basic med andra ord.

Gudskelov har vi en kamin här hemma, vilket är absolut avgörande för att kunna vara kvar i huset. Och lite tur med vädret hade vi då de inte var kallare än några minus. Så med envist eldande och väldigt många värmeljus klarade vi oss fint.
Vi grillade korv i kaminen och ställde ut maten ur kylskåpet.

Dag två våldgästade vi Tobias lillebror och passade på att ladda telefoner, duscha och laga lite mat.
På kvällen när strömmen äntligen kom tillbaka drog vi båda en lättnadens suck.

Då hade vi praktiskt taget suttit och stirrat på varandra i två timmar.
Vad gör man när man inte har en skärm att umgås med? Ska vi verkligen behöva prata med varandra nu?
Jag och min man umgås oftast med varsin skärm kvällstid. Barn av vår tid?

Där ser man vad bräckligt vårt lilla samhälle egentligen är.

Livet ironi är att jag försökt komma på ett nyårslöfte utan att lyckas, men precis innan jag somnade på nyår kom jag på ett! I år ska jag fixa i ordning min "kris låda" som jag pratat om hela 2018 men inte gjort något åt.

Dagen efter kommer den här stormen vilket verkligen känns som ett tecken på att de är dags att börja bunkra lite bra och ha "överlevnads kit"

Jag måste ändock säga att jag hoppas på att året generellt blir lite lugnare än vad de här första dagarna varit.