Glad påsk och lite annat

Glad påsk till er alla i dessa minst sagt galna tider!

Egentligen borde man skriva dagbok varje dag i vad som i framtiden kommer ses som en historisk tid. Och helt ärligt trodde jag nog att jag skulle skriva mycket mer än jag gör nu när man har mer tid hemma. Men jag har inte direkt haft så mycket positivt att säga och att sprida än mer negativ energi just nu känns inte heller rätt.

Nu börjar påsken, och den är min favorithögtid. Dels är det vår och man börjar ana vårkänslorna som rycker och drar i kroppen. Sen är de mysigt att få träffa familjen och äta massa god mat. Allt är lite hoppfullare på påsken än annars tycker jag.

Det här året har jag varit arg och bitter över att påsken inte kommer kunna firas som vanligt. Men häromdagen bestämde jag mig för att strunta i allt negativt skit och gå ner på samma nivå som min 4 åriga son. Han är nämligen överlycklig över att de äntligen är påsk! Då bestämde jag mig helt enkelt för att också vara överlycklig ett tag.

Och nu känns allt bättre. Jag ska ge mig själv den här helgen tillsammans med min fina familj och radera ut allt som är svårt, de kommer finnas kvar till nästa vecka. Nu behöver jag en paus.

För förra veckan var verkligen tung. Inte bara av Corona hysterin och en intensiv jobb vecka, nej min ångestnivå var betydligt högre än vanligt. Och när den blir hög är de precis som att ångesten "hoppar på en" mycket oftare. En vanlig vecka kanske de händer mig 2-3 gånger. Men när ångestnivån blir hög så händer de flera gånger om dagen och även på natten. Ångestattacken som är som mild panikångest och går över på några minuter men all den energi den här jäkla ångesten tar! Jag slutar aldrig att bli förvånad.

Förstå trodde jag till och med att jag var sjuk eftersom jag var helt orkeslös i hela kroppen. Men efter ett tag ramlade polletten ner i huvudet på mig. Ahaa min kära vän ångesten, som jag inte saknat dig.

På ett sätt är jag ju väldigt van att hantera min egen ångest, men nu är det precis som att alla fått ångest. Ett kollektivt missmod har spridit sig till precis varenda människa.

Vad ska hända nu?

Hur länge ska de vara så här?

Kommer sjukvården stå pall?

När får jag börja gå ut?
Hur går det med jobben?

Är jag sjuk?

Vem kommer att dö?

Vem kommer överleva och vad kommer de stå i våra historieböcker om början på de här århundradets 20 tal?

Var det såhär framtiden skulle bli? Vad hände med de flygande bilarna man drömde om på 90 talet? Nej 2020 slutade till och med flygplanen att flyga, de enda som flyger runt i luften är ett elakt virus.

Och kanske den viktigaste frågan av dom alla, hur kommer världen se ut efter detta?

Vart man än vänder sig just nu slås man av dessa frågor, funderingar och farhågor. Och en normal dag tillhör jag de människor som gillar att spekulera i framtidsscenarion. Men med ångestnivån bultande i öronen och missmod i hjärtat är dessa frågor alldeles för stora och skrämmande.

För det finns inga svar. Ingen vet.

Gör vi rätt eller gör vi fel? Hur många är smittade? Hur stor är risken att dö? Vi kan omöjligt få svar på dessa frågor förens den första vågen är över.  Kanske försvinner viruset lika fort som de kom eller kanske måste vi leva såhär i flera år. Ingen vet.

Jag vet inte varför det är så svårt att ta en dag i taget. Uppenbarligen är de fler människor än jag som har svårt med ovisshet.

Det här året skulle bli fantastiskt, jag skulle ut och resa, bocka av saker på min to do list, fylla 30, vara friare än någonsin tidigare. Ha-ha-ha. Finns det en gud känns det onekligen som att han skrattar, klappar mig på axeln, lägger huvudet på sned och säger "My, att du aldrig lär dig, livet blir inte som man tänkt sig"

Livets ironi.

Att ha en plan

Heeej, vad gör ni? 

Den här "karantän lika" livsstilen vi alla borde skaffa oss de närmaste veckorna eller månaden kryper verkligen under skinnet på en.

Nästa gång jag storhandlar, inte bunkrar. Nej storhandlar. Då ska jag leta reda på både spel, pussel och annat man kan roa sig med inomhus... Mitt huvud saknar stimulans och det gör mig rastlös.

Från och med idag jobbar alla på min avdelning hemifrån... På obestämd framtid. Det hela känns förvånansvärt snopet då de egentligen inte var oväntat...

Så fort jag försöker tänka framåt, göra upp en plan i huvudet. Vilket jag uppenbarligen försöker göra flera gånger om dagen. Jag gillar planer, dom gör mig lugn. Men nu är de tvärstopp. Går inte att göra upp en endaste plan. Och det gör mig så sjuk frustrerad...

Min plan nu är att göra en inköpslista, storstäda hemmet, bli ny pussel expert och så fort som möjligt skapa en vardag här hemma. Är det något jag lärde mig av att vara långtidssjukskriven är det att man måste ha en vardagslunk även om man är hemma hela dagarna. Kanske speciellt om man har barn. Och eftersom ingen vet hur länge de här kommer hålla på, är det bara att gilla läget, sitta ner i båten och se glad ut.

Optemisternas barn

Hej folket!

Det var sannerligen längesedan sist...

Men nu mina kära människor, vad händer nu? Låt oss reflektera lite över dessa "galna" tider vi tydligen befinner oss i...

För hur duktig jag än varit med att komma ut på arbetsmarknaden igen, skaffat mig jobb, arbetskamrater, en plats i samhället.... Ja då kommer det en pandemi (?) och sätter käppar i hjulet för precis allting?

Det finns så många aspekter på allt detta (förutom min extremt själviska) så jag vet knappt vart jag ska börja.

Kanske med diskussionen som jag varit inne på många gånger tidigare, hur extremt bräckligt vårat lilla samhälle är. Jag tycker även att de på något sätt märks av att vi i Sverige levt i sådan trygghet de senaste 100 åren att vi nästan blir handlingsförlamade. Eller åtminstone kraftigt desorienterade. På ett sätt kan jag inte låta bli att tycka att det är hög tid för oss att vakna upp ur vår väl polerade och bortskämda bubbla som så många av oss tar för given.

"Vi är optimisternas barn och förlorarnas föräldrar" läste jag i en text häromdagen. Den meningen fastnade verkligen hos mig. För de är så sant. När jag växte upp fanns de ingen gräns för någonting, du kan bli precis vad du vill.

Göra vad du vill. Få allt du vill. Låt ingen tala om för dig vad du inte kan göra.

Jag förstår att de kan låta avundsvärt för generationer före oss som fick kämpa för allt. Men tro mig, det var inte bara fördelar med att "kunna göra allt man vill" för vafan vill man då göra?

(Ligga i soffan och titta på Netflix och äta pizza, är de meningen med livet? )

Och våra barn blir de riktiga förlorarna. Ingen av oss vill lämna kvar en trasig värld till dem vi älskar mest. Det var inget medvetet val, vi var bara allt för upptagna med att vara fångade i ett allt för litet perspektiv.

Ingen sa någonsin åt oss att lyfta blicken lite högre, att se lite längre. Ingen pratade om ett vi. Ingen nämnde någonsin att vi levde över våra tillgångar. Ingen nämnde någonsin ordet miljö eller moder jord.

Tiden förändras och vi kan inte göra någonting annat än att hänga med. Det är läskigt.

Skrämmande.

Men också lärorikt. Saker och ting kommer förändras i samhället efter detta. Det kommer finnas ett före och ett efter.

 

Tyvärr kommer de av en kostnad av tragedi för den enskilda individen.

Detta var en aspekt av många i Corona tider.. Min magkänsla säger mig att jag kommer ha mer tid att skriva framöver.

Se till att ta vara på varandra, just nu är det kanske extra viktigt att vi gör just de.

Och tvättar händerna!