I alla fall, när jag såg bilden på den där lilla färskingen kände jag en enorm våg av saknad. Jag vill också. Jag vill ha en bebis.
Jag vet inte, som kvinna är det väl kanske vanligt att man får dessa ingivelser i alla möjliga och omöjliga skeden i livet?
Mycket frustrerande efter som det är en känsla som totalt uppfyller en.
Jag fick barn så tidigt så någon riktig biologisk klocka har aldrig tickat för mig men jag tror att detta kan liknas vid någon form av halv död klocka.
För jag vill egentligen inte ha några flera barn. När vi kom hem från BB med Tudor så grät jag som ett litet barn när jag klippte av mig armbanden man får på BB, för att jag någonstans visste redan då att detta troligt var sista gången jag skulle få uppleva den där härliga bebis bubblan. Samtidigt var jag så tacksam att jag fick känna alla de där känslorna av lycka och rosaskimrande kärlek istället för oro och panisk skräck som man likaväl kan behöva tampas med som nybliven mor.
Och även om jag ibland verkligen längtar efter att bebis gosa, att få hålla om ett så litet knyte nära nära huden och känna hur kärleken formligen skapar banden emellan den lilla lilla varelsen och en själv så finns det så många fler aspekter att ta hänsyn till när man skaffar barn.
Jag skulle absolut vilja ha en bebis, ja. Men skulle jag vilja ha ett till barn? I vuxet format kanske det vore trevligt men gå igenom vaken nätter, trots 1, 2 och 3? För att inte tala om en till graviditet?
Nej, bara jag tänker på det har jag lust att springa och gömma mig.
Jag skaffade barn när jag var 17 år gammal. Då hade jag ingen aning om vad det innebar. Herregud, ibland känns det som jag inte hade en aning om någonting. Såhär snart 10 år senare känns det på något konstigt vis som jag blivit århundraden äldre samtidigt som jag känner mig likadan som då.
Märkligt eller hur?
Det tog några år för mig att lista ut vad de var jag höll på med och min största ånger i livet kommer va de åren min son fick leva med en mamma som inte riktigt hade alla hästar på banan. Jag kan bara vara tacksam att han inte minns de och be om att de inte satt spår i hans lilla själ.
Tips från coachen, ha alla hästar i stallet innan ni skaffar barn.
Men sedan jag förstod vad det (för mig) innebär att vara en bra mamma har det alltid varit min viktigaste prioritet. Han har alltid gått först i mitt liv.
Jag är inte bra på många saker. Med min halv taskiga självkänsla kan man nästan säga att jag inte är bra på något.
Men att vara den bästa mamman jag någonsin kan är min skyldighet gentemot dem. Och om jag så bara ska lyckas med en sak i mitt liv, så är det just de.
När Tudor födes vart detta först lite knepigt för mig. Att ge allt till en är kanske inte lätt men att ge allt till två? Det låter till och med ologisk. Hur ska man kunna ge allt till två stycken samtidigt?
Och alla som har mer en ett barn måste veta vad jag pratar om när jag säger att de finns stunder då man får prioritera den ena över den andra.
Jag hade många och långa argumentationer med mig själv innan jag skaffade ett till barn om just detta. Kommer de gå ut över Theo på ett negativt sätt?
Och jag skulle väl ljuga om jag sa att situationer inte uppkommer då jag kan se att Theo hade fått ut mycket mer av att vara ensam, men när jag ser kärleken bröderna delar med varandra så hoppas jag i djupet av mitt hjärta att jag gett dem båda en vän för livet.
Nu är Theo dessutom världens bästa storebror så dessa samvetskval har jag inte lägre.
 | |
| Hittade denna bild häromdagen och sedan dess har jag tittat på den minst 30 minuter sammanlagt. Ett av mitt livs största ögonblick. |
Men att skaffa ett tredje barn skulle inte kännas rätt alls. Theo är på väg mot tonåren i rasande fart och jag vill spendera så mycket tid med honom som möjligt innan han "ger sig av" på gud vet vad. Jag vet att jag inte kommer kunna följa honom hela vägen trotts att jag inget hellre vill. Jag får snällt stå i bakgrunden och försöka hålla mina nerver i styr...
Och Tudor är fortfarande så liten att han inte bara vill utan måste ha mig med sig på mer eller mindre allt han gör. På nått vis känns det nästan som vi fortfarande är i "lära känna varandra fasen" eftersom hans personlighet gör sig mer och mer gällande för var dag som går. Och precis när jag tror att jag omöjligt kan älska honom mer än jag redan gör så hittar han på något som klämmer in ännu mera kärlek i mitt hjärta.
Och jag älskar varje sekund av de. Till och med när jag flyr till en tjejkväll i sista stund för att de känns som jag ska strypa dem vilken sekund som helst. Till och med när maten bränns vid på spisen samtidigt som vi skriker lika mycket alla tre åt helt olika saker för att dagen varit lång och jobbig.
Till och med då älskar jag varje sekund, och vill inte missa en ända.
Trotts de har jag på sista tiden börjar förstå att jag måste bygga ett liv separat från mina barn. (vilken insikt, bättre sent än aldrig)
När Theo föddes tänkte jag ofta att när jag blir äldre (typ 40) då kommer de vara min tur att leva. Då är han stor nog.
Och någonstans har jag nog kvar de tänket. När jag skaffade Tudor var de ju lite som att komma tillbaks på noll i den aspekten, Theo är trotts att 7 år äldre än sin bror.
Men Tudor har något som inte Theo har. Han har en pappa. En pappa som aldrig under några som helst omständigheter skulle lämna honom.
Jag visste de redan när jag var gravid, att Tudor aldrig skulle behöva mig på samma sätt som Theo. Missförstå mig rätt. Alla behöver vi vår mamma. Ingen kan ersätta en mamma. Men Tudor kommer alltid ha en stabil och älskvärd trygghet helt oavsett om jag finns där eller inte.
Det ger mig ett lugn.
Och enda sedan har var en liten bebis har jag tränat på att lämna hemmet utan att ha dåligt samvete.
Ett till barn skulle innebära att det tog ännu längre tid för mig att få börja leva "mitt" liv. Mitt alldeles egna liksom.
På ett sätt är de välbekant och bara därför lockande. Jag vet hur man skaffar barn, vet hur man är gravid, vet hur man föder, vet hur man tar hand om ett spädbarn, vet allt de där...
Men att stå på egna ben ute i världen har jag inte den blekaste aning om hur man gör...
Egentligen skaffade jag nog mitt första barn för att få en mening med livet.
Det fick jag. Den största meningen av dem alla.
Hade jag levt i en annan tid så kanske de skulle varit tillräckligt för mig som kvinna att vara en bra mor... Fast antagligen inte för då skulle jag behövt laga mat och lyda min man så där sprack hela iden om att jag skulle varit en bra hemmafru också.
Och om två barn är fullt tillräckligt?
