Min operation uppskjuten!?!

Skit helvetes jävla inkompetenta människofanskap!!

Idag ringde de från KS och informerade mig om att min operation är inställd för att min kirurg ska på ett väldigt viktigt möte med nya KS som hon absolut inte kan missa???
Man kan ju tycka att detta väldigt viktiga möta borde varit inbokat mer än en vecka i förtid???

Dom var så ledsna tydligen så har det bokat in för många patienter denna höst och skulle behöva lite mer luft i systemet??

Jag visste att detta skulle hända,har känt det på mig enda sedan jag inte fick någon remiss till rönken i tid.
Och så försöker människor få mig att "lita på samhället" och att "människor med erfarenhet vet vad de gör". Jo tjena. Dra den med rödluvan och vargen när ni ändå håller på.

Ny operationstid är den 12 Oktober vilket inte bara innebär att jag och alla mina nära och kära måste planera om med barnvakter och allt utan även att jag missar min mammas bröllop. Skit kul. Verkligen.
Hon är ju inte den som gifter sig stup i kvarten precis....

Om dom inte bokar av mig igen vill säga, eller ifall jag blir sjuk.

Så jäkla ledsen. Ville verkligen få detta gjort nu..

Mamma på sjukhuset

Dagen idag har innehållit bus med bebis, städning av badrum och ett besök på sjukhuset hos mamma.

Hon har opererat sitt magsår så nu har hon fått matchande ärr med mig efter min galoperation. Typiskt henne att vilja se ut som mig haha
Men jag ska ju snart skaffa nya ärr till min samling.
Hon såg relativt pigg ut för att vara nyopererad men hon har ett blodtryck på 240 så de är ju mindre  bra.
Så vi får hoppas att de råder bot på de så hon snart får komma hem 😊

Imorgon är det en vecka till min operation och just idag känner jag mig riktigt taggad! Vill få detta överstökat nu!

Just nu är jag lite extra kär i min man förstår ni.
Förhållanden går ju lite upp och ner och just nu är jag väldigt kär. Vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan honom. Vad har jag gjort för att förtjäna att ha en sådan fin människa vid min sida?
Han är mitt stora stöd min trygghet och jag älskar honom av hela mitt hjärta ❤

9 dagar kvar till operation

Ja de negativa med att ha överlevt bröllopet är att jag nu kan börja oroa mig över min operation på heltid....
Det mest oroande just nu är att min son vaknade upp super snorig och kommer med 99% säkerhet att smitta mig. Den enda som brukar klara sig undan är Tobias..
Ifall jag är förkyld kan de komma att ställa in operationen. Varför? Ingen aning.. Skulle jag få bestämma ska den där operationen göras oavsett vad men dom vet ju bäst.

Har inte alls lust att skjuta upp den nu när de äntligen sak bli av. Trotts att jag är skit nervös har jag ändå tjatat om att få göra de här sedan jag var 18 år gammal. Och väntat på det ännu längre.
Nu när dessutom allt praktiskt är fixat med barnvakter och pappledighet och allt sådant så får det fan bli av alltså.
Och känner jag sjukvården rätt så är deras nästa lediga operationstid om sådär 5 månader.... Om 5 månader har blir det jäkligt svårt att få in en operation så de passar sig lika bra som nu.
Men men jag ska inte hetsa upp mig över detta nu, är trots allt 9 dagar kvar och hur jag än vänder och vrider på de så är det inte jag som tar beslutet i slutändan iaf.

Mitt andra oros moment just nu är att jag ska vara borta sååå länge.
Var hemifrån i två dagar i helgen och när jag kom hem kändes det som jag varit bort jääätte länge.
Så att inte få hålla om och krama på min bebis kommer att bli tufft. Vet inte hur många veckor de kommer ta innan jag kan ge honom en bamse kram igen.
Att inte kunna ligga nära min man och känna hans armar om mig samtidigt som jag gömmer huvudet vid hans hals kommer också att bli tufft. Det är liksom där jag hämtar min livsenergi... och sjukhussängarna är så jävla smala plus att jag antar att ligga på sidan kommer få vänta ex antal veckor.
Theo oroar mig faktiskt inte så mycket. Han har blivit så stor nu att det går att ha riktiga samtal med honom på telefon, han är också stor nog att förstå att han inte kan sitta i mitt knä men kan kramas ändå.

Två dagar hemifrån och det kändes som jag hade missat massor, och då hade ändå jag haft händerna fulla med massa annat så jag inte haft tid att sakna dem så mycket.
En vecka på ett sjukhus känns som en hel evighet i jämförelse...
Men försöker tänka att sist jag låg på sjukhus så gick ändå 5 dagar ganska fort för att jag hade så ont att jag var i en annan värld..

Och så räknar jag så klart med att få massa trevligt besök av alla nära och kära. Men min bebis kommer inte förstå vart mamma är och det skär lite i hjärtat, men han kommer nog inte få några bestående men av det.

Håll tummarna för min mamma som opereras idag!
Det är mycket som händer nu.

Bröllop och dagarna efter...

Hej vänner

Nu sitter jag (äntligen) hemma i min soffa och för ovanlighetens skull är jag alldeles själv hemma. Otroligt skönt med denna tystnad efter en helg uteslutande bestående av massa olika ljud till höger och vänster.

Så hur var bröllopet undrar ni nu?
Jo det var fantastiskt.
Morgonen började ganska lugnt och sansat, jag satt vid brudens fötter och åt frukost medan hennes svägerska fixade hennes hår.

Jag är lite osäker på när det lugna fixet gick över till hysteriskt "vi kommer inte hinna bli klara i tid" men antagligen var det när mer och mer folk började komma och vi fortfarande sprang runt i pyjamas. Sen underlättade det inte att många struntade i avspärrningen i trappen så mellan varven var de alldeles för mycket folk uppe på övervåningen. Men brudgummen skällde lite på dem och sedan blev trängseln mindre. Tack gode gud för det.

Bruden var fantastiskt duktig och höll sina nerver i schack men när vigselförrättaren var sen och man hör brudgummen säga till honom i telefonen att "här finns ingen stor skog" ja då trodde jag hon skulle bryta ihop totalt, vem hade inte gjort det?
Men nej hon höll ihop och vigselförrättaren hittade fram till slut!

Jag är osäker på vad klockan var när vi väl gick in mot "altaret" men jag tror inte vi var så sena för resten av dagen flöt tidsschemat på hur smidigt som helst!

Vad finns det mer att säga? Jag fick gå först och jag ramlade inte och skämde inte ut mig på något annat sätt, inte den andra brudtärnan eller brudparet heller. Vigseln gick väldigt snabbt och det var enastående fina båda två.
Sedan var det dags för lekar, kasta pil, kasta gris, para ihop paren och tips promenad. Vi fick nästan alla barn med i vårt lag så vi hade riktigt roligt när vi gick runt och lekte, dock hamnade vi på sista plats MEN vi fick ett tröstpris i form av bajskorvar..... så det var ju gulligt. Barnen slapp iaf att gå hem tomhänta haha

Och jag vill bara poängtera att vi var de som fick flest rätt på tips promenaden som såklart handlade om brudparet. Så det känns ändå som jag kom undan med "bästa vännen" hedern i behåll :) haha
Under en annan lek som en av gästerna ordnat blev jag även utnämnd till den personen som har "mest tomtar på loftet" ..........

Ja vad säger man? Dags att byta bästa vän kanske? En bajskorv och tomtar på loftet.... Riktigt så jag längtar till mitt bröllop så jag får hämnas ;)

Jag lyckades även hålla tal utan att svimma. Jag minns helt ärligt inte så mycket av de för jag var så nervös men jag tror jag lyckades säga typ allt jag skrivit ner.
Helt utan att jag försökt lyckade jag iaf få hela församlingen att skratta gott.
Jag hade nämligen skrivit "Ser du mannen vid din sida" varpå hon såklart vänder sig till mannen vid sin sida som inte alls var hennes man utan hans barndoms vän!
De hade av någon outgrundlig anledning bytt plats???
Den förvirring som då uppstod var obetalbar.
Efter det bröt alla ihop av skratt och jag trodde först att jag skulle dö där och då men lyckades ganska snabbt övertala mig själv att det var ett bra misstag.
Alla kommer minnas vem "mannen vid brudens sidan" var denna kväll.
Det hela blev ännu roligare av att de två männen i fråga bytte plats väldigt snabbt haha
Sen kunde jag avsluta mitt tal och börja slappna av.

Senare kom det dansare och både bruden (som är grym på att dansa) och brudgummen (som alla trodde skulle vägra) blev uppdragna på dansgolvet och de blev riktig fest, till och med jag gav mig på att försöka hänga med i rytmerna.

Jag hade en jätte trevlig kväll och pratade med massa trevliga människor.
Kom igen jag kan inte ens minnas när jag socialiserade mig med så många på en och samma kväll. Så jag är sjukt stolt över mig själv och känner att världen utanför min bubbla kanske inte är så stor och hemsk trotts allt?
Det finns ju faktiskt ingenting som är så roligt som att hitta nya trevliga bekantskaper och jag hoppas på att få se flera av dem igen.

Igår var jag och hela min familj helt slut. Theo hade sovit jätte lite jag och Tobias led av både sömnbrist och vätskebrist sedan kvällen innan och Tudor hade inte heller sovit så mycket hos farmor och farfar.
Det var så härligt att få krama på min bebis efter två dygn ifrån honom! Sedan satt vi hemma hos farmor och farfar halv om halvt sovandes hela bunten haha
Men farmor lagade i vanlig ordning jätte god mat och vi behövde så gott som inte anstränga oss ett dugg så det var en riktig slappar dag. När vi kom hem gick vi alla och la oss bums!

Idag är jag fortfarande lite ur led men min karl tog med den lilla och åkte och handlade så nu njuter jag av stillheten och tystnaden här hemma.
Min mentala baksmälla borde nog lätta snart.

Bröllop!!!!!

Nu jäklar folket! Nu händer det!!! Idag (eftersom klockan passerat midnatt) ska min bästa vän gifta sig!!! 😍😚💋💘❣💍
Så himla häftigt. Känns som det var igår jag låg i mitt flickrum och pratade med henne i telefon och nu ligger jag här och ska sova i hennes stora hus och väntar på att hon ska gifta sig! Helt sjukt häftigt!

Idag har vi fixat och donat med en massa saker, denna dagen var jag nästan mest nervös över då den innebar massa nya människor plus sova hemifrån.

Men jag har haft en jätte trevlig dag! Tobias var med i början och gjorde som vanligt succé med sina kvinnliga egenskaper 😘
Och sedan när han åkt socialiserade jag mig helt på egen hand och vet ni vad? Ingen bet mig 😆 Haha

Nu ska jag försöka sova men tror det blir ganska lätt. Är helt slut plus att mina sängkläder doftar nytvättat blandat med hennes doft så det känns lite som hemma ändå på nått vis.
Är det inte orättvist att det bara är andra som kan känna ens personliga doft? Och att den typ är omöjlig att beskriva dessutom?
Jag kommer dö ovetandes om hur jag egentligen luktar.. Det känns ju lite snopet sådär.

Nej nu ska jag sova för imorgon är jag BRUDTÄRNA!!  Och jag får gå först!

Saknar min bebis något fruktansvärt dock. Slog mig alldeles nyss att jag inte kommer träffa honom förens söndag! Känner hur mitt mamma hjärta gick sönder lite. Min lilla lilla Tudor ❤

Mor och son dejt

Idag skulle Theo egentligen leka med en kompis efter skolan men när kompisen visade sig vara sjuk idag så bestämde jag att det var ett perfekt tillfälle för mig och min stora son att få lite kvalitets tid tillsammans.
Så vi gick på bio, käkade middag och spontan shoppade lite.
Jätte mysigt hade vi.
Eftersom vi knappt kommer hinna umgås den här helgen passade jag på att krama lite extra på honom.

Sen när vi kom hem var de bara att börja packa väskan och förbereda för imorgon. Fjärilarna i magen börjar flyga omkring ganska okontrollerat nu fast på ett bra sätt. Mer upprymd än panikartat haha men har en känsla att nattsömnen kan bli lidande i vilket fall.
Skulle sattsa på att mina drömmar kommer handla om ett mer eller mindre förvirrat bröllop 😉

Prickig bebis

Vad händer och fötter?
Jo typ samma som innan, bebisen mår fortfarande inte bra. Febern är borta,utslagen dubbelt så många och humöret i botten. Två dagar har han gnällt konstant om inte hans pappa burit runt på honom. Jag duger bara om pappa inte är i närheten men så fort han får syn på honom så är det dit han ska.
Börjar oroa mig lite för i helgen när han ska till farmor och farfar. Men det får gå bra helt enkelt, vi har ett bröllop att gå på.
Har dock en känsla av att de kommer ha ont i ryggen efter ett dygns konkande på vår lilla blyklump.

Tittar man noga på bilden ser man hur prickig han är. 

En posetivt sak är att jag nog är klar med mitt tal. Klar på så sätt att jag fått det godkänt av oberoende individer så nu ska jag bara träna in de så gått det går och försöka komma överens med tanken på att jag ska läsa detta inför massa folk.
Just de sista är fortfarande under utveckling.

Tobias fyllde år härom veckan och då fick han ett helt nytt bäddset av min mamma. Är det inte fantastiskt när någon annan får saker man kan dra nytta av själv? 😉
Inte nog med att den har en riktigt snygg röd nyans utan de är ljuvligt att sova i!
Något av det bästa jag vet är att krypa ner i en nybäddad säng!

Fick min sovmask som jag beställde häromdagen. Köpte den med tanke på min kommande vecka på sjukhuset. Öronproppar ska införskaffas också. 

När Theo fick syn på den sa han att den såg ut som en BH så här i efterhand måste jag hålla med honom. 

Han ska hem till en kompis och leka imorgon så igår stod han och bakade chokladbollar alldeles själv ❤ mitt hjärta smälter ju. 

Och det var väldigt viktigt att de inte skulle vara glutenfria, hans vän tyckte tydligen inte om glutenfritt haha gullungar! 

Tisdag

Hej alla glada och oglada människor där ute!

Senaste dagarna har jag varit en väldigt produktiv människa, eller egentligen inte men jag har pratat med väldigt många främmande människor och det har en förmåga att öka på min stressnivå rejält.
Igår pratade jag först med min samordnare på KS, hon var dryg som fan men hon skulle iaf be min kirurg att ringa mig.
Sedan ringde de från Samtrans som Theo nu mer åker skolskjuts med. Han var väldigt trevlig och ursäktade sig många gånger för att han skulle bli sen.
Sedan pratade jag med min handläggare på FK om min framtid, också en väldigt trevlig och kunnig människa.
Och i slutet av dagen ringde min kirurg och jag fick hyfsade svar på mina frågor så nu känner jag mig lite lugnare.
Sedan hörde en av Theos klasskamraters mamma av sig och undrade om barnen kunde leka i veckan. Jätte roligt, Theo studsade av glädje.

Efter denna dos av främmande människor så hoppar mitt hjärta över ett slag varje gång min telefon låter. Skulle det inte vara skönt att ha telefonfria dagar?
Har övervägt tanken men kommit fram till att det skulle bli skit svårt, man gör ju allt med telefonen idag.

Träffade min psykolog efter semestern, skönt att det kommit igång igen.
Vi pratade operation, bröllop och förväntansångest. Drog över tiden med nästan 30 minuter, svårt att få stop på mitt babblande när jag väl börjat.

Försöker även skriva ett tal. Inte så svårt tänker ni? Det kan man tänka.
Jag har inga problem med att skriva tänker ni.
Det är sant.
Men jag har svårt att skriva sådant som förväntas av mig, jag måste gå på känsla när jag skriver, så nu försöker jag hitta en sund balansgång samtidigt som jag försöker att inte skriva en halv roman.
Tror inte folk har lust att lyssna på min ljuva stämma hela kvällen.
Kan ni tänka er det? Jag ska stå inför 50 personer och hålla ett tal? Jisses. Svimningsrisk kan helt klart förekomma.

Tudor stackarn är fortfarande sjuk idag har han fått prickar i ansiktet, ryggen och över bröstet. Febern har börjat ge sig men han är fortfarande super hängig... Vill bara ligga i famnen och börjar stortjuta ifall man sätter ner honom eller om minsta lilla går honom emot.Min lilla plupp.

Bröstvårtor eller inte?

När jag var hos kirurgen pratade vi lite om bröstvårtor. Hon rådde mig till att behålla dem och visade bilder på hur bra och naturligt det kunde bli om man hade dem kvar. Efter det har jag gått och tänk fram och tillbaks.
Mina vänner säger enhälligt att jag borde ha dem kvar. Deras argument? Jo att dom själva hade valt att ha dem kvar. Att det ska vara lättare psykiskt efter operationen.

På plus sidan
1. Brösten kommer se mer naturliga ut
2. Ärren blir lite mindre

På minus sidan
1. De kommer bli svarta och delar av den kan ramla av efter operationen
2. Blir de komplikationer senare så jag får ta bort den ena måste jag då göra en operation även på de okomplicerade bröstet
3. Kommer ej ha någon känsel i dem överhuvudtaget
4. Sist men inte minst så finns det en cancer risk i dem även fast den är så liten så läkarna inte bryr sig om den. Men den finns.

Så vad tror ni jag har bestämt mig för?
Efter några dagars frustrerat tänkande kom jag fram till att det egentligen inte alls var svårt. Det svåra är att alla andra hela tiden försöker övertala mig att behålla de där jävla bröstvårtorna.
Jag vill inte ha dem. Jag har aldrig någonsin velat ha dem.
Jag ammar inte mina barn. Ingen har någonsin fått röra mina bröst, jo självklart har det hänt men jag hatar det. Det finns ingen som helst njutning för mig i varken mina bröst eller bröstvårtor.
Jag har plågat mig själv med för små push up bh för att inte skämmas ögonen ur mig när jag går ut. I flera år levde jag mitt liv i dubbla bh:ar (dygnet runt) för att jag skämdes så mycket över mina bröst.
Jag hade till och med bh på mig när jag duschade tillsammans med min pojkvän.

Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag hur länge jag väntat på chansen att äntligen få göra om mina bröst.
Min mardröm skulle vara att vakna upp efter den där operationen och upptäcka att de såg ut som vanligt. Jag vet att deras jobb är att försöka få brösten att likna dem man hade innan men jag måste informera min läkare om att jag är ett undantag. Ett stort jävla undantag.
 Det får gärna se så onaturliga ut som möjligt när jag väl tar av mig bh:n då kanske jag kan lära mig att älska dem, vara stolt över vad det representerar för mig istället för att äcklas och skämmas över brösten som jag gjort hela mitt liv.

Men vad är fel på dina bröst frågar folk mig. Jag har fått höra ganska ofta på senast tiden att de är väldigt fina. Kan ju bero på att jag helt plötsligt börjat klä av mig och jämföra bröst med mina vänner.
Men jag kan inte svara på vad som är fel på dem. Jag älskar bröst.
Men mina egna har jag alltid avskytt. Kanske för att det är för små? Kanske för att de typ blir svarta och konstant läckande när man är gravid? Kanske för att jag alltid har vetat att en dag ska de bort?
Jag vet inte. Men jag hoppas verkligen att jag ska kunna acceptera och kanske till och med bli stolt över mina nya bröst.

Utan bröstvårtor. 

Ont blod

Ju mer jag tänker på detta ju mer inser jag att det är sant.
Jag har ont blod i mina ådror.
Inte på det viset som man ser på film där den drabbade blir förvandlad till varulv vid varje fullmåne nej utan mer på det sättet att mina gener suger. 

(Nu hör jag en röst i mitt huvud som säger att gener och blod och gener inte är samma sak. Skit samma, de låter mycket coolare att säga ont blod än onda gener)

Rent krasst har jag ärvt en massa dåligt skit ifrån min pappa. Och inte bara sådana här ytliga saker som man kanske vanligt vis brukar "klaga" på sina föräldrar om.
Att jag är stor som en man är ju uppenbarligen hans fel, han är stor som ett hus och lyckligtvis blev jag inte lika stor som han men jag har ändå varit längre än mina killar, haft större fötter, större händer och mindre bröst.
För att inte prata om hur hårig jag är. Några av mina vänner behöver raka benen en gång i veckan (månaden?) men själv får jag raka dem två gånger om dagen ifall de inte ska stickas?! KOM IGEN! Min mamma är helt oskyldig på den punkten för hon har knappt hår så de täcker hennes huvud.
Och eftersom varken min mor eller far är såhär jätte toppen bra på att hålla kontakten men släkten så har jag inte så många andra än just bara dem att jämföra med. Så tyvärr ni får ta emot hela min vrede nu.

Ja men iaf sådana där ytliga grejer kan man ju komma över eller runt, jag menar det finns ju rakhyvlar och stora män som jag kan gömma mig bakom så jag får känna mig lite mer kvinnlig.
Eller så blir man bara man, det är också ett alternativ. Men jag har hittat en lång och dessutom ganska trevlig karl så jag kör på det första alternativet.

Men sedan har vi alla de här tuffa grejerna som uppenbarligen följde med mitt arv.
Typ som bröstcancer...
När jag tänker på att så många kvinnor på min pappas sida av släkten har drabbats av detta och många även dött så känns det nästan ödesbestämt.
Samtidigt känns det som jag kan skratta mig lycklig över att just jag fick chansen att slippa. Att jag var den som föddes i rätt generation för att tekniken skulle gått så långt att allt jag behövde göra var att lämna ett blodprov vid 18 års ålder.

Provet berättade det jag redan visste, jag är min egna största fiende. Det som kan skada mig mest finns redan inom mig.

Jag är den första i min släkt som genomgår en operation för att slippa bli sjuk i bröstcancer och när jag sätter de i relation till min oro inför operationen så skäms jag nästan.
Att välja denna operation har alltid varit självklart för mig, jämfört med att få cancer så är det inget svårt val. Fy fan för att behöva tampas med den sjukdomen.
Hur klarade sig mina egna släktingar genom det? Var det rädda? Vad hade det gjort för att få en chans som jag? Hade de valt att deformera sin kropp för att slippa kämpa mot döden? Skulle det varit ett svårt val för dem eller lika självklart som det var för mig? 
Vem vet?

Och som att denna lilla arvs påse av smaskigheter inte skulle räcka så fick jag dessutom ett väldigt ömtåligt psyke.
Jackpot! Tack pappa. Verkligen schysst av dig att dela med dig.

Till skillnad från bröstcancern är det inget man någonsin pratat om. Det har nämnts under min uppväxt att min farmor låg inne på psyket ibland men att det berodde på kriget. Krigsskadad.
Det var hon säkert men krigsskador går inte i arv.
Och det är här min vrede kommer in och blir något mer en än barnslig irritation.
Har man psykisk ohälsa i släkten, så nära inpå dessutom så har man ett ansvar som förälder. Jag kan inte säga att jag vet hur man bör gå tillväga eller vad man bör säga till sina barn men om bröstcancern var det självklart att prata för den kunde ju döda mig om jag inte gjorde något. Jag blev förberedd på detta.
Men att psykisk ohälsa är en av de mest dödliga sjukdomarna tänkte man inte på?

Allt min pappa sa till mig var "bit ihop".
Aldrig 
någonsin
ett 
enda 
ord 
om 
ett
trasigt 
psyke. 

Jag kan inte svara på om det hade gjort någon skillnad, men som förälder kan jag inte för mitt liv förstå hur man bara kan blunda för den risken.
Tyvärr känner inte jag min pappa så väl som jag önskar så jag kan inte svara på om han klarade sig ifrån den psykiska ohälsan i vår släkt men när jag för ett år sedan träffade min faster för första gången på flera år var det som att dra upp en rullgardin. Jag upplevde att hon förstod mig på ett sätt som ingen tidigare gjort. Hon berättade om liknande upplevelser och jag behövde inte försvara eller förklara mig. Mina känslor var inte konstiga för henne.
Hon har funnits med i min uppväxt och är absolut ingen främling för mig men när jag träffade henne nu hade vi inte umgåtts sedan jag var ett barn.
Och som personer är vi fruktansvärt olika vilket gör det hela ännu mer märkligt.

Min farmor är död. Min andra faster är också död. Cancern dödade dem båda. Men jag önskar jag hade kunnat lära känna dem, hade det lärt mig något mer om mig själv?
Hade ångesten blivit lättare att hantera om jag vetat att den var en del av mig redan från början? Att det fanns en förklaring vad den kom ifrån? 

Allt jag har nu är spekulationer och minnen som min mamma berättat för mig. Det var aldrig hennes uppgift att göra, det ansvaret var min fars.
Det är hans psyke jag delar. 

Men men jag fick ju bra tänder i alla fall............

 
   

En Lördag som blir precis så som man inte har tänkt sig...

Hej gott folk
Hur kan en sådan här fin lördag bli precis som man inte har tänkt sig. Jo man vaknar upp och både jag och bebisen har feber... 
Stackars lilla Tudde är helt slagen.
Två dagar tillbaks i skolan och halva familjen är sjuk, så himla typiskt. 
Theo är hos sin pappa och meningen var att Tudor skulle sova hos farmor och farfar men så kommer de där nedrans baceluskerna och förstör allt.

Vi hade längtat lite efter att få vara helt barnlediga och dessutom få vara barnlediga här hemma. Nu ska vi inte klaga för 9 gånger av 10 så somnar våra barn väldigt lätt och vaknar nästan aldrig så vi tillhör den där bortskämda föräldra- skaran som får kvällarna helt för oss själva. 
Även fast det är en klump i halsen att lämna bort dem och jag har lika svårt för själva avskedet varje gång så är det ändå väldigt väldigt skönt med barnvakt men det får helt enkelt bli en annan gång. Typ nästa lördag när vi ska på bröllop, men då kommer de hända så mycket annat så jag kommer inte ens hinna tänka på att Tudor inte är med. Men det är skönt för honom att slippa, han har det roligare med farmor och farfar. 

Jaha så vad har då denna dagen att bjuda på? Ligga nerbäddad i soffan och titta på Tudors mer eller mindre hjärndöda sånger på tv:n? 
Ja något i den stilen skulle jag tro.. Och försöka ignorera de faktum att det är väldigt fint väder ute och man borde passa på att njuta av den värmen som finns kvar.. 
Men man kan inte få allt kära vänner...
Det försöker jag lära min son, livet är inte rättvist ju förr man kommer på det desto lättare blir det... Men det är en väldigt svår lärdom. Kan inte säga att jag alltid behärskar den till 100% jag heller. 

Så vad ska vi äta idag? (Denna eviga jävla fråga) Vi hade ju räknat med att bli bortskämda med svärmors goda mat idag men nej nej vi fick feber istället. Kul. 
Min svärmor är förresten den bästa värdinna jag träffat på, inte nog med att det alltid blir gott utan hon kan göra en tre rätters middag utan typ någonting alls(?) Förstår inte hur hon bär sig åt? Och när det är stora middagar med sådär många människor som egentligen inte tillför någonting alls förutom att äta upp ens mat, dricka en sprit och skita ner en jävla massa disk ja då är hon effektiv som en iller i köket, sicksackande emellan alla oss andra som står där utan att faktiskt göra något alls.  

Maten räcker varje gång och gott som tusan blir det alltid. Och det mest häpnadsväckande av allt är att hon gör allt detta mer eller mindre själv (svärfar står oftast ute vid grillen) utan att se ut som ett åskmoln! 
Är det inte beundransvärt? 
Själv hade jag varit arg som en dränkt katt och maten hade blivit bränd och gästerna hade aldrig mer varit välkomna tillbaks.  

Men ni fattar, man blir ju lite irriterad när man har sett fram emot svärmors middag och istället får man feber.

Mår inte bra.

Kan väl konstatera att jag mår sådär halv bra just nu.
Hade min första panik ångest attack på flera år häromdagen och inatt vaknade jag av ångest som gjorde så det kändes som jag inte kunde andas... Jag och mina jävla mardrömmar.

Är mycket som händer just nu så kanske inte så konstigt men blir livrädd för att ramla ner i den där jävla gropen igen.
Sjukhuset krånglar, min samordnare har sagt upp sig min läkare verkar glömt att informera mig om saker och jag känner mig allmänt jävla osäker.
Inte nog med ångest för operation, smärta, inte kunna hålla om mina barn och allt annat skit som kommer så ska jag behöva oroa mig över att de inte sköter sitt förbannade jobb också.

Sen ska min vän gifta sig, bröllopet närmar sig med skrämmande hastighet. Och där ska jag umgås med 10 vilt främmande (nåja kanske inte helt men ändå) människor ett helt dygn innan. Jag ska sova borta utan min karl bara den grejen....
Hon är där så det kommer gå bra men att säga att jag inte är nervös skulle vara en fet lögn.

Sen ska min mamma gifta sig för att inte nämna att hon också ska operera sig. Båda mina barn ska sova borta i helgen och Theos skolskjuts funkar inte för fem öre, vi har massa räkningar den här månaden och tänk om jag dör på operationsbordet?

Tobias älskar inte mig och mitt liv är totalt meningslöst, jag är inte bra på någonting överhuvudtaget och tänk om mina tuttar bli små.

Ja det är tankegångarna som fullständigt attackerar mig just nu. Använder alla det knep jag lärt mig emot dessa små demoner som sitter på mina axlar och viskar dumma saker i mina öron men det är inte lätt just nu. Det kan inte alltid vara lätt.

Första skoldagen

Första skoldagen. Förväntningarna är så många att man praktiskt taget kan se dem sväva omkring i luften på skolgården.
Det är 18 år sedan jag började andra klass och jag minns fortfarande nervositeten på väg till skolan. Tänk om jag glömt vad alla heter? Tänk om läxorna blir för svåra. Tänk om jag blir själv på rasten.
Sen den omedelbara förvandlingen som sker så fort man får syn på sin bästis. Alla man har att säga och så många raster man har att se fram emot. Helt plötsligt minns man hur roligt det är att gå i skolan.
Jag vet också hur ont i magen det gör att inte ha den där bästisen. Att känna sig helt ensam i ett hav av andra och jag skulle kunna böla av lycka att min son är glad och entusiastisk istället för ledsen och rädd.
Han har knappt tid att säga hej då när jag genom allt tjo och tjim försöker ge honom en kram.
Något inom mig brister, andra klass och så stor. Snart behöver han mig inte mer. Jag känner hur den smärtan brottas med den enorma stolthet jag känner över att han faktiskt kommer klara sig själv en dag. Och jag skulle kunna börja böla igen.
Men jag vill ju inte vara mamman som skämmer ut sin son genom att gråta inför hela hans klass, och inte vill jag förstöra de lyckliga leendet på hans läppar.
Så jag tar mig samman, säger att vi ses senare och klamrar mig fast vid att än är det många år kvar.
När jag kommer ut på skolgården är det helt tyst. Det blir alltid en märklig tysthet när det sekunderna innan varit så mycket liv och rörelse. Alla glada återseende som nyss fyllde hela skolgården med glädje har nu flyttats in, var och en till sin plats. Under bara några månader har barnen vuxit nästan ett helt år. Andra klass och inte första gluttare är en enorm skillnad.
Min lilla kille är stor och jag vänjer mig aldrig vid det.

Möte med kirurgen ...

Var på KS imorse och hade möte med min kirurg och besökte avdelningen jag ska ligga på efter operationen..

Väl hemma igen hamnade jag i värsta svackan... känner mig helt tom och ledsen.
Vet egentligen inte sätta fingret på vad det är, antagligen en härlig blandning av det mesta..

Mötet med kirurgen gav inte alla svar jag hade hoppats på. Jag fick inte veta hur stora proteser jag kommer få,jag fick heller inte helt klart för mig hur mycket det går att fylla. Hon sa att de beror på hur mycket man kan töja ut bröstmuskeln men då är ju frågan åter igen hur stor expanderprotes hon lägger i från början?

De positiva nyheterna är att jag inte kommer få lika mycket ärr som jag trott och att bröstvårtor kan sparas. Jag fick se en bild som såg riktigt bra ut.
Är dock väldigt osäker på hela bröstvårte grejen... mer om de sen.

Det mest förvånande nyheterna är att jag har 500 ml i mina bröst?? Jag kunde inte tro att de var sant?! 500? Var typ så stora bröst jag trodde att jag ville ha ju??
Vi kom fram till att mina bröst egentligen inte är så små men eftersom jag är så stor i övrigt (läs bredaxlad som en man) så ser mina bröst mycket mindre ut.
Intressant tanke, på en annan kropp hade jag haft värsta tuttarna.
Helt sjukt.

Väl uppe på avdelningen så brukade de ha en inskrivnings sköterska men hon var inte där.. Så de blev lite snabb info i korridoren.. kändes lite hastigt och lustigt...

Att träffa Narkosen tackade jag nej till.  Sova är typ det enda jag är riktigt bra på så de löser sig nog.

Sen fick jag gå och fotografera mina tuttar. Värsta fotostudion inne på sjukhuset. Kändes som lite fel miljö att leka modell i.

Antar att väl hemma kändes allt lite hastigt och lustigt vilket inte lugnar mina nerver för fem öre..
Förra kirurgen pratade om saker som den här kirurgen  bara rykte på axlarna åt och absolut kan jag förstå att de jobbar olika men hon förklarade sig liksom inte utan viftade mer eller mindre bara bort det jag berättade att den andre sagt...
Och så avdelningen precis efter... Nej detta känns skit just nu...

Tänker gå och gömma mig under mitt täcke och ligga där tills någon kan informera mig om hur stora bröst jag kommer få när jag blir stor.

FK & KS inte mina bästa vänner idag.

Vilken fantastisk morgon... Har suttit i olika telefon köer och pratat med ex antal mer eller mindre vettiga människor.
Summan av kardemumman är att FK har betalat ut för många föräldradagar, detta trotts att jag pratade med dem 3 dagar i rad förra veckan. Jippie.
Det andra jag kan konstatera är att jag helt plötsligt inte alls ska göra dessa tre undersökningar som jag tidigare skrivit om innan min operation.

Nej nu behöver jag helt plötsligt bara göra en (?) och den ska remissen ha skickats till redan i Juni... Dom på KS kunde inte få tag i rönken så om jag själv kunde försöka kontakta dem.
Absolut, jag gör gärna ert jobb åt er. Så när jag ringer dem kl 13:10 så meddelar dom på telefonsvararen att de har telefontid mellan 13-14 och sedan läggs det på?!?!
Ringde ytligare typ 5 gånger för att försäkra mig om att jag verkligen hört rätt... Lämnade till slut ett meddelande på deras avbokningstelefon så vi får se om det är någon vänlig människa som vill höra av sig till mig.

Undra om det gör så här under pågående operation? "Nej det funkar inte riktigt det här så vi ber  patienten försöka lösa problemet."

Känner hur min tillits nivå verkligen är på topp just nu.
Ska iaf äntligen få träffa min läkare på Onsdag, det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning men förhoppningsvis så kan hon hjälpa till att lösa upp klumpen jag har i magen.
Min vän ska följa med och min förhoppning är att hon är lite mer samlad än mig så hon kan förklara för mig efteråt vad det var som sades...


Hej hå luden tå.. Nu har min mamma kommit hit för att hjälpa oss (läs sätta fart på oss) med veden som behöver huggas och klyvas men hon satte sig och somnade på soffan så vi får väl se hur väl hon lyckas med slavdrivandet?
Antagligen är det jag som får sparka dem i häcken som vanligt....

Tror fan aldrig det skulle hända ett skit här hemma om det inte vore för mig.
Hör ni hur fruktansvärt bitter jag låter? Kan bero på att det är så jag känner mig... Kanske börjar det närma sig mens? Klart det gör.. Skit.

Men vår luftvärmepump verkar iaf fungera igen så där sparar vi ju ax antal tusen lappar. Det kan man ju glädja sig åt.