Mitt livs mörkaste historia.

Jag var 17 år gammal när jag blev gravid, jag ägde ingenting. Inte ett skit. Min mamma fick ansöka om min graviditetspeng eftersom jag inte var myndig. Vart skulle vi bo och vad skulle vi leva på? Under min graviditet vart jag lite av en expert på exakt hur man överlever på vårt välfärdsystem.
I samhällets ögon gjorde jag fel från allra första början. Men samhället kan dra åt helvete.
Nära och kära häpnade, min pappa deklarerade klart och tydligt att jag var dum i huvudet och undrade hur jag någonsin skulle orka hämta och lämna på dagis (vilket jävla argument?).
Eftersom vi var så unga var vi fritt villebråd att försöka styra och ställa över, och de kan ni vara säkra på att folk (vår så kallade familj) tog tillfället i akt och gjorde.
Människor som stormade in på förlossningen och tyckte att dom minsann hade rätt och se hur det gick eftersom det "redan tagit så lång tid". Aldrig i mitt liv har jag blivit så totalt överkörd. Det fortsatte i över 3 år innan jag äntligen vågade sätta ner foten när de dristade sig till att säga att Theo var lika mycket deras son som vår. Efter de samtalet skakade jag i hela kroppen och kräktes som en gris. Fy fan för människor som har noll förståelse för att deras handlingar sätter spår i människor.

När jag var 21 år gammal höll jag på att förlora honom, min son. På grund av ett ex som helt spårat ur och "vänner" som gick till socialen och sa att jag knarkade.
Jag var på jobbet när dom ringde och sa att de troligtvis behövde placera honom i ett annat hem.
Jag kan inte med ord förklara hur det är att få ett sådant samtal, jag gick sönder på nivåer jag inte ens viste att jag hade.

Samtidigt som allt jag hade hållit kärt slets ifrån mig, han jag levt med och alltid trodde skulle vara min familj gjorde allt för att såra mig. Han lyckades, lyckas än idag. Människor jag kallade vänner vände mig ryggen och spottade på mig. "Vi ses i rättegången" "Du är inte värd att vara mamma till Theo" "jag kommer vittna mot dig"  hatet var så massivt. Fattar dom ens vad dom gjorde? Jag har fantiserat om att hämnas, att någon gång ha makt nog att krossa deras jävla liv så som dom krossade mig, men jag vet att jag aldrig skulle kunna göra det. Idag undrar jag bara varför? Jag var kanske inte oskyldig men vafan gjorde jag för att förtjäna att min son skulle tas ifrån mig? Hur kunde ni? Hur fan kunde ni??  Jag försöker fortfarande förlika mig med att jag aldrig kommer få ett svar på den frågan.
Samtidigt blev jag vräkt ur lägenheten jag bodde i och trotts allt annat letade jag med ljus och lykta efter någon annanstans att bo.
Jag var 21 år gammal och allt var kaos. Jag har en inre bild hur jag tillslut gav upp allt förutom Theo. Hur jag tog honom i famnen, omslöt honom med min kropp för att skydda honom från allt ont. Det var då jag insåg att ingenting i mitt liv är viktigt förutom han. Jag ville gärna att vi skulle ha tak över huvudet men i övrigt betydde ingenting något.
Ni vet hur kroppen gör om man tex håller på att drunkna eller frysa ihjäl? Den offrar ben och armar för att hålla de vitala organen igång så länge de möjligtvis går.
Samma sak tror jag hände i mitt huvud. Jag fokuserade på de viktiga. Och Theo var de ända som var viktigt. Än idag ligger den känslan precis under ytan, trotts att jag har en till son så finns de en desperation i kärleken till Theo som jag tror och hoppas aldrig kommer finnas till Tudor.
Det är jag och Theo mot världen.

Jag vet helt ärligt inte hur jag överhuvudtaget klarade av att stå på benen. Inom mig bröts allt som någonsin varit jag ner och jag viste de inte ens.
Jag minns när vi flyttstädade, hur Tobias slet med mig för att få ugnen ren (som inte blivit städad på 1år), när hans bröder kom och hjälpte oss att bära ut mina saker till flyttbilen, det var overklig på så många sätt. 
När jag lämnade över nycklarna till min pappa och gjorde mitt bästa för att försöka förstå varför han gjorde som han gjorde.
Jag har minnesbilder av en soc lägenhet full av människor som inte kunde prata svenska, där i ett rum fanns en våningssäng där dom tyckte att jag och min son skulle bo. När jag gick därifrån viste jag att jag var skyldig mina svärföräldrar något jag aldrig skulle klara av att betala tillbaks.
Jag sitter fortfarande och förvånas över hur allt löste sig. Ju mer jag tänker på det ju mer tror jag att jag ska vakna och vara tillbaks där och då för såhär bra får man bara inte lov att ha det?

Jag var 22år när jag flyttade in i ett radhus tillsammans med (den nya) mannen i mitt liv. Jag var naiv nog att tro att jag kunde glömma allt skit som hänt. Panikångesten kom som ett brev på posten, depressionen inte långt efter.
Jag vart rädd för människor på den nivån att jag gömde mig i buskarna när mina grannar gick förbi. Många terapitimmar och ex antal år senare vet jag att jag var rädd för att dom skulle förstöra mitt liv. Ta min son ifrån mig. Förstöra den lycka jag hittat. Man vet aldrig vart man har människor. Aldrig. Det är den smärtsammaste läxan av dom alla, jag kommer aldrig kunna älska på samma sätt som förut. Man har ingen aning om vad människor tar sig till när dom är sårade.

Depression och ångest har härjat i min kropp så jag knappt känt igen mig själv. Men oavsett hur svart, svårt och hopplöst allt har känts så har mitt fokus osvikligt varit på Theo. Jag har tvingat mig själv att skratta med honom, växa med honom, vara de stöd han behöver. Under vissa perioder fick jag uppbåda all min energi till att äta frukost- lämna på dagis - hämta på dagis- leka en stund innan Tobias kom hem. De var allt jag klarade när jag mådde som sämst, men jag gav inte upp.
Han var hela anledningen till att jag inte gav efter och helt sjönk ner i mörkret som härjade inom mig. Kanske just på grund av att jag redan varit nära att förlora honom?
Det här är mitt livs mörkaste, skitigaste och hemskaste historia. Av många anledningar skäms jag. Jag är ingen lam unge och helt klart inte oskyldig till situationer jag hamnat i mitt liv.
Jag har misstrott mig själv så många gånger eftersom allt jag då levde för och trodde var sant visade sig vara så väldigt fel.
Men det spelar inte längre någon roll för ingen kan säga att jag är en dålig mamma, min son är och kommer föralltid vara min och äntligen ÄNTLIGEN kan jag sluta vara rädd.

När livet går bra!

Hej folket! Nu var det ett tag sedan igen men jag har glädjen att berätta att livet ler mot mig! Häromdagen hände något helt otroligt! Något jag kämpat för mer eller mindre hela mitt liv och som varit en stor klump i min mage. Nu är klumpen borta och jag kan äntligen andas ut. Ren och skär lycka är känslan jag känner. Så jävla skönt!
Jag önskar jag kunde skriva varför men saken är den att det rör fler än mig och jag vill inte stör salt i färska sår. Men i framtiden ska jag berätta. Skulle vilja ställa mig på ett högt berg och skrika ut nyheten till alla. Men jag behärskar mig.

Utöver de så börjar äntligen jag och arbetscoachen börja jobba på riktigt och på måndag ska vi besöka den första arbetsplatsen!
Känns så väldigt mycket bättre än tidigare gånger jag blivit "utsläng" på arbetsmarknaden. För en gångs skull verkar de finnas en riktig plan.
Så på måndag ska vi kolla in ett arkiv! Så spännande, hon skrattade gott åt min upprymda blick när hon nämnde arkiv. Pärmar och papper är det bästa jag vet! Så ska vi undersöka vidare möjligheter på ett bibliotek, en bokhandel och ett kontor.
SÅ jävla as läskigt men så spännande! Hon blev lite osäker och frågade om hon gick för fort fram, om jag blev orolig. Då skrattade jag och svarade att jag var skräckslagen men att vi inte kan ta något hänsyn till de för då kommer vi aldrig komma någonstans haha

Taktiken att "inte tänka förens i sista sekund" fungerar förvånansvärt bra. Att lösningen skulle ligga i att inte tänka så mycket? Vem hade någonsin kunnat tro att de var bra att vara obetänksam?

Arbetscoachen frågade mig vad mitt långsiktiga mål var. Och det är såklart att få en anställning någonstans så jag kan börja tjäna lite pengar. Försökte även förklara att mitt första mål är att "lära" mig att arbeta. Hur en arbetsplats fungerar, sociala regler, att få vara med att bidra, nya rutiner osv osv. Det finns så mycket sånt där som jag egentligen aldrig upplevt.
Jag har jobbat för många år sedan men jag kom aldrig in i varken arbetet eller arbetsgruppen och då räknas de liksom inte.

Ett stort plus jag har nu som jag aldrig haft förut är att jag känner mina svagheter och styrkor på ett helt annat sätt än förut. Och jag är så jävla less på att skämmas och "försöka vara normal" så det kommer jag inte göra på denna arbetsplats. Folk får ta mig för vad jag är, passar det inte så är det ändå inte rätt ställe för mig att vara på. Och jag har verkligen möjlighet att göra så. Jag är inte stressad varken tidsmässigt eller ekonomiskt och de är så satans skönt!!

Sen försökte jag förklara min syn på att jobba heltid och ha barn. Det är svårt att få folk att förstå mitt resonemang här för jag vet att jag är ganska ensam om de. Men inget jobb i världen kan någonsin bli viktigare än tiden med mina barn. OCH nu säger jag INTE att ingen annan förälder resonerar så. Nej alla vill vi ha tid med våra barn, men de flesta har inte möjligheten att jobba 50 eller 75% efter de skaffat barn för man har helt enkelt inte råd.
Men jag ser på te.x Tobias som jobbar heltid, på veckodagar har han 1 max 2 timmar tillsammans med barnen.... På helgerna blir det såklart mer men ofta är de något som ska göras eller fixas så faktisk tid med barnen blir inte så många timmar.... Vi pratar 15-20 timmar i veckan kanske. Medan han jobbar 40 timmar??
I min värld är det helt galet. Jag vägrar. Inte fan skaffade jag barn för att andra ska ta hand om dem?? Man har så få år tillsammans, Theo är redan på väg "bort", jag får tjata mig till hans tid och om några år är det ju tvär kört då kommer han inte ha någon tid över för sin gamla mamma.

Men det är så vårt samhälle ser ut, man måste ju jobba! Och för de allra flesta (typ alla förutom mig) är det en självklarhet att de är så. Man lever sitt liv på jobbet så har man råd att köpa fina saker och åka utomlands två gånger om året. Och kanske gör jag helt fel, kanske kommer mina söner se tillbaks på sin uppväxt och sörja att dom aldrig fick de dyraste leksakerna eller de mest exklusiva resor.
Deras barndoms äventyr kommer bestå av ett tält vid en sjö, engångsgrillar och en och annan kryssning men framför allt kommer dom i sitt hjärta, själ eller kropp vart än man nu sparar sina barndomsminnen komma ihåg oss tillsammans.
All tid är inte bra tid, men likförbannat så är det tid vi spenderat tillsammans. För att jag älskar dom och för att tiden tillsammans med dem betyder allt för mig.

Min stora utmaning är att kombinera det med ett jobb. Men jag är inte så orolig (de ni!) jag tror det kommer lösa sig av sig själv när jag väl kommer igång med ett jobb "på riktigt".

Känner mig iaf väldigt hoppfull!!

En Söndag i November

Jag har så mycket inom mig som jag vill skriva om så jag vet inte i vilken ände jag ska börja.
Förra helgen var vi i Norge och det var precis så härligt som vi föreställt oss. Vi åt gott, sov länge och hade massa kvalitetstid med lillebror.  Tobias ville inte alls åka hem och tycket det var jätte jobbigt att lämna lillebror kvar där borta. Gissar att man aldrig riktigt vänjer sig vid tanken på att små syskon också kan bli vuxna och självständiga individer haha.

När vi ändå pratar om syskon kärlek kan jag berätta att den är på topp här hemma denna helg, Tudor har förvandlats till ett litet monster och tar varje chans han får att slå,peta eller retas med Theo. Som i sin tur inte är sen att svara med precis samma behandling.

Det är verkligen fascinerande hur en kram kan utvecklas till en fullskalig brottningsmatch på mindre än två sekunder? Gissar att ni som har bröder vet vad jag pratar om?

Nu är det mindre än 1 vecka kvar tills Theo fyller 9 år! Nedräkningen har börjat för längesedan och jag tror aldrig det har varit så mycket frågor om vad han ska få i födelsedagspresent som detta året. Jag tror mitt kontrollbehov kan ha smittat av sig en del för till slut fick jag säga åt honom att han fick lämna lite av planeringen till mig, annars skulle ju ingenting bli en överraskning. Tillsammans har vi iaf bestämt och gjort en frågesport som vi ska utsätta våra nära och kära för. Frågesporten handlar såklart om födelsedagsbarnet i egen hög person :)





När jag var på kropp och själs mässan hittade jag en likadan sten som min pappa fick i födelsedagspresent när jag var liten. Det finna med den här stenen är att den verkligen bevisar att "det är insidan som räknas" eller att man inte ska döma någon för fort för man vet aldrig vad som finns på insidan.
Så när jag såg den var jag tvungen att köpa den till Theo. Han är mycket nyfiken. Sen har vi köpt en lavalampa, ett halsband och självklart (stående varje år) ett nytt skylander spel.











Jag har även fått/köpt en present till mig själv. Jag har länge velat ha en smycke med alla stjärntecken på men de är verkligen inte så lätt att hitta. Så när jag hittade denna på tradera (och lyckades buda hem den) så vart jag överlycklig!!
Sen när den kom hem vart jag nästan lite besviken, den är gigantisk! Hur ska jag kunna bära den på ett fint sätt? Men nu älskar jag den mer och mer för varje dag som går! Ett typiskt My smycke.

Är den inte fantastisk?

I övrigt rullar livet på i skaplig fart, jag har fått fantastiska nyheter från försäkringskassan och en stor klump försvann från min mage! Jag har även börjar träffa en kvinna som ska hjälpa mig komma in på arbetsmarknaden och den resan ser jag verkligen fram emot. Så de känns som jag har en plan, en som faktiskt ska kunna fungera för en gångs skull :)

Julen närmar sig med storm steg men i år har jag fått min familj (läs tvingat min familj) till att strunta i julklapparna och köra ett julklapps spel istället. Vilket tar bort en del av jul stressen.
Förra julen pratade vi om att vi skulle vara "vartannat år här och vartannat där" men jag funderar starkt på att prata med mina svärföräldrar och undra om vi inte kan vara där istället. Dels är de praktiskt bättre för att dom bor större, sen var de super mysigt förra julen när vi sov över där. Plus att de är så sjukt mycket skönare att slippa leka värdinna. Ja jag erkänner, jag är både lat och bekväm. Helt enkelt inte skapad för att tillfredsställa andras behov. Självisk säger vissa, medfött säger jag hahaha
Plus att min svärmor är den bästa värdinnan i en 20 mils radie så att försöka överglänsa henne är bara dumheter.

Leos lekland 2016

Och så ska jag fortsätta med min nya tradition som jag startade förra året, på julaftons förmiddag åker jag och barnen (och de som vill följa med) till ett lek land och härjar av oss. Väldigt uppskattad tradition från barnens sida, och från min. I vanliga fall sitter jag nämligen bara och är super nervös på julaftons förmiddag, man känner hur klumpen i magen bara växer och växer tills de är dags att äta och då är man spyfärdig. Fråga mig inte varför men så har de varit sedan jag var liten. Tills min terapeut förra året sa "Men My du är vuxen nu, du kan göra vad du vill på julaftons förmiddag". PLING! Jahaaa. Hahaha är det inte löjligt hur svårt de kan vara att bryta vanor/traditioner??

Kort och gott rullar de på ganska bra just nu. Absolut finns de saker som är mindre upplyftande, så som nedramlande tak och sådana saker... Meen jag känner verkligen att jag vill lägga min energi på att hålla höstmörkret där utanför och inte inuti. Så jag tänker en dag i taget så betar vi sakta men säkert av de vi gillar att kalla vardag. Som med andra ord är våra liv.
Jag försöker få iväg min man till gymmet (kastar sten i glashus här, är fullt medveten om de) och träna eftersom han gnäller på att han har ont överallt, dessutom skulle han må bra av att komma iväg några kvällar i veckan och ägna sig åt sig själv.

 Han har nämligen inte samma medfödda talang att vara självisk som jag har. Nej han är snarare tvärt om.. Man kan säga att där står vi på var sin ände av snöret.
Om de är ett problem? Svar ja.
Om jag vinner mest på problemet? Svar antagligen
Om de finns någon i värden som egentligen vet vad min man vill? Svar antagligen inte...
Om det skulle bli andra världskriget ifall han sa emot mig? Svar NEJ 

Nu tänker ni säkert nått i still med "haha sådär säger hon bara" eller "jag vet nog hur de går när man försöker säga emot ett fruntimmer"
Men då ska jag ta och berätta för er, om/de få gånger de faktiskt händer att min man sätter ner foten. Då blir jag så förvånad att jag inte får en syl i vädret förrns flera sekunder senare och då har han i regel redan försvunnit lång bort från vår lilla diskussion.
Eller ja, enligt mig en diskussion enligt honom ett gräl.

Men vadå man kan ju inte vara överens jämt eller hur? haha