#Metoo

Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

Jag tror att få har undgått att missa att se detta på olika forum den senaste veckan.
Direkt när jag såg det för första gången visste jag att de var något jag måste skriva om... Dagarna gick och sedan kom jag på mig själv med att skjuta upp detta. 
Det är egentligen inget jag vill skriva om. Det är minnen som gör sig bäst bortglömda. Samtidigt vet jag med mig att det just är sådana här saker, jobbiga saker, saker man helst inte pratar om eller vill ska existera som är så viktiga att skriva om. Så för oss som kan, vill och orkar är #metoo ett bra initiativ för att få alla att inse viden av detta problem. 
Och uppenbarligen är vi en hel del som vill kan och orkar. Sociala medier svämmar bokstavligt talat över. 

Många verkar lite förvånade? Vissa tycker till och med att de är överdrivet? 
Jag vet inte vilken verklighet ni lever i men i min verklighet har det här varit välkänt så länge jag kan minnas. 
Att man som tjej får räkna med att killar (oftast i grupp) skriker både det ena och andra? De är inget konstigt. Många gånger har man tittat ner i marken, ökat takten på stegen och känt kinderna hetta av förnedring. Senare samma dag har man stått framför spegeln och undrat om de inte ändå låg någonting i de glåp orden de skrek efter mig? Jag är nog lite för tjock ändå. Idag struntar jag i att äta middag.

Kanske är man mer utsatt under tonåren då mycket kretsar kring sexuella anspelningar och dåligt självförtroende? Men kom igen, det är fan inte okej!?
Ändå har jag nog alltid tyckt att det är lite okej, det är något man kan räkna med som tjej. Och nu inser jag att de egentligen är det sjukaste av allt. 
Precis som resonemanget "Jag kunde inte låta bli att våldta henne för hon hade så kort kjol på sig" är så fundamentalt jävla åt helvete  är det sjukt att man som ung tjej någonstans räknar med att bli antastad? 

Vad är det för fel på de killar som tror att dom har den rätten? Jag tror inte att alla killar som någonsin slagit en tjej på röven när hon gått förbi eller "råkat klämma lite" på hennes bröst är helt hjärndöda. Nej jag vågar nästan säga att så inte är fallet. På något vis måste det vara samhällsklimatet som gör att män tror sig ha rätten att äga en kvinnas kropp. Kanske helt undermedvetet? Kanske för att vara cool inför kompisarna eller kanske för att dom är så jävla kåta och saknar impulskontroll? Eller kanske bara för att dom är sjuka jävla äckel?
Jag vet verkligen inte.

Som sagt, detta är inget nytt för mig. Det känns mer förvånande att få höra från en tjej att hon aldrig upplevt dessa typer av övergrepp. Att hon gått genom hela livet och aldrig blivit rörd på ett sätt hon inte vill eller uppskattar. Händer de ens? 

Missförstå mig rätt nu, jag har ändock klarat mig väldigt bra. Jag har inga sår i själen på grund av sexuella övergrepp. Många andra har det. Och de är framför allt för våra barn detta är så extremt viktigt.
Det är dags att vakna nu. Inse att detta är ett problem och göra om och göra rätt. 
Uppfostra våra barn på ett annat sätt. 

Jag låg och tänkte på allt de här en kväll och kände en skuldmedveten lättnad över att "jag har ingen dotter". Gudskelov. Jag hade knappt tänkt tanken klart innan de slår mig att jag har två söner. Vilket betyder att jobbet är egentligen mitt. Jag såg för mitt inre en äldre Theo som står med sina kompisar och skriker saker efter någon tjej och inom mig vaknade en vrede. Inte min son. Aldrig någonsin min son. Jag skulle kölhala honom 10 gånger om ifall han skulle bete sig på de viset. 

Dagen efter när vi ätit middag sa jag till Theo att jag hade något viktigt vi måste prata om.  
- Har jag gjort något dumt? är den första frågan
- Nej det är inget sådant. 
Så var han tyst ett tag medan jag dukade av matbordet. 
- Mamma, är det nyheter vi ska prata om?
- Ja det kan man på sätt och vis säga.
-  Då vet jag nog vad de är vi ska prata om
- Okej, vadå? undrar jag och tänker att de inte finns en chans att han vet. 
- Sexuella övergrepp eller hur? 

En del av mig blir helt ställd. Vet han ens vad de ordet betyder? En annan del blir så glad och stolt över att han trotts sina 8 år har insett att det här är en stor och viktig sak. Och jävlar om det så är de sista jag gör ska jag pränta in respekt för kvinnor i den ungen. 
Så vi gick in i hans rum och han berättade att de pratat om de i skolan. Vi pratade om att respektera varandra, både pojkar och flickor. Vi pratade om grupp tryck och att vara cool. Vi pratade om att ibland ser man andra som gör fel och måste hjälpa till att göra rätt. Vi pratade om att vara stor och stark men att aldrig aldrig någonsin utnyttja de mot någon som är svagare. 
Jag sa att han än är väldigt ung men att vi kommer ha den här diskussionen igen och igen och igen.

Det var en bra pratstund och efteråt kände jag ett hopp om framtiden. Nog kan vi uppfostra en generation med män som vet hur man ska och framförallt inte ska behandla kvinnor.
Vi måste bara göra det tillsammans.  
Idioter kommer alltid finnas och för de behövs antagligen större insatser än hederlig uppfostran men det ska fan inte vara mer regel än undantag att män tar på kvinnor som inte vill. 
Det är inte ens svårt. De kan väl fan inte vara så svårt? 



Jag var 15 år gammal och skulle åka tunnelbana. Det var kvavt ute och jag kände hur svetten rann längs ryggen när jag kom ner i den något svalare tunnelbanan. Vi som kliver på vid Östermalmstorg får nästan inte plats på det redan överfulla tåget men är man van vid Stockholms kollektivtrafik i rusningen vet man att det alltid går att hitta en plats. 
Så där står vi packade som sillar, jag tackar min lyckliga stjärna att jag åtminstone är så lång att jag har näsan ovanför folkhavet. 
Det är då jag upptäcker honom. Han är stor och tjock. Och så säger jag inte bara för att han är en av de vidrigaste människor jag stött på, nej han väger alla gånger över 150 kilo. Kanske de dubbla. 
Han pressar sig närmare och närmare mig. Och trotts att jag har närkontakt med flera andra på de överfulla tåget är det så tydligt hur han pressar sin kropp mot mig. Jag vänder mig bort. Försöker förtvivlat skapa någon form av avstånd mellan oss men det går inte. 
Jag känner hans kropp emot min. Hur hans äckliga svett kletar av sig på mig. 
Jag försöker andas. Bara en station kvar. Snart får du gå härifrån och kan glömma alltihop. 
Då kommer hans händer, han tar på min rumpa och trycker sig mot mig igen. Gamla äckliga tjockis.
Äntligen öppnas dörrarna och jag klämmer mig ut. 
Efteråt skakar jag i hela kroppen. Jag känner mig äcklig. Smutsig. Vill bara tvätta bort hans jävla beröring. Fy fan vad äckligt. Tänk om jag bara hade haft min pojkvän med mig då hade det här aldrig hänt. 

Jag tror aldrig att jag berättade detta för någon för på nått sätt var det inte bara äckligt utan väldigt pinsamt. Men jag hade fel när jag trodde att de skulle försvinna så fort jag klev av de där tåget. 
Jag har aldrig mer åkt på ett så överfullt tåg och har inga planer på att någonsin göra de heller. Absolut inte ensam. Inte en chans.









 

Hur fan dejtar man?

Låt oss prata lite sex och dejting, det var ett tag sedan jag skrev något om detta.
Några direkta egna erfarenheter av dejting kan jag väl inte skryta med att jag har eftersom jag och Tobias har varit tillsammans i snart 6 år. Innan det var jag inte singel sådär överdrivet länge och dejtade aldrig  heller i ordets rätta bemärkelse. Jag ville inte träffa någon att leva med och var hopplöst förälskad i den omöjligaste människan jag någonsin kunde valt att förälska mig i.

Men dejting är ju ändock ett ämne som de allra flesta har en åsikt om. För att inte prata om de enorma trycket från media och samhället där allt på något sätt handlar om "att hitta den stora lyckan". Allt ska vara så jävla perfekt hela tiden att de står mig upp i halsen. Hur kan människan hittat på sådana fantastiskt höga krav på sig själv när inte en ända jävel är perfekt?
Märkligt.
Det är precis som att det går ut på att lura andra så långt det bara är möjligt.
Och här vill jag göra en återkoppling till dejtande, är det inte väldigt falskt och påhittat?
Människor är så förtvivlat rädda att bli sårade så dom liksom vågar inte njuta av det härliga för man hela tiden försöker skydda sig själv. Hur kan det komma sig att man alltid blir så jävla skit rädd när en annan människa berör en på riktigt?

Är det inte märkligt hur en vuxen välfungerande SJÄLVSTÄNDIG människa som levt själv i flera år helt plötsligt kan bli paralyserad av skräck för att bli lämnad efter en veckas förälskelse? 

Hur hittar man människor som vill dejta seriöst? Jag har inte en aning? Vart hittar man dem? På krogen? Nej det känns inte så himla seriös, kan hända men känns mer troligt att man lyckas med fem i tre ragget på väg hem.

Det är också en sak som är lite märkligt. I min generation är det typ pinsamt att säga att man inte gillar one night stands? Inga fördomar åt något håll, gillar man att ligga runt så kör på! Men personligen förstår jag inte charmen med att ha sex med främmande människor?

Första gångerna man ligger med någon brukar ju vara lite stelt? Då har jag 100 andra tankar i huvudet och väldigt svårt att njuta av själva sexet. Kanske bara jag som är lite blyg?
En annan sak om man då dejtat eller varit sugna på varandra en tid innan, då kan ju första sexet möjligtvis bli jävligt lyckat men då har man ju redan haft sex med den personen väldigt många gånger i fantasin.
Till skillnad från när man hittar någon klocka tre på natten och släpar med sig hem, är det inte bara lättare att köpa en riktigt bra dildo och lösa problemet ensam?

Jag minns dock en sak från när jag var singel, den enorma bristen på närhet. Det gjorde nästan fysiskt ont i kroppen när man inte fått vara nära någon på ett tag. Behöver ju absolut inte vara något sexuell närhet, jag minns att jag tvingade mina vänner att krama ovanligt mycket på mig.
Då gick det upp för mig hur beroende vi är av att få vara nära. På så sätt blir man nog bitter av att vara ensam alldeles för länge.

Så om man inte vill gå på krogen och dejta? Då finns nätet.
Åter igen, inga fördomar jag har vänner som hittat sitt livs största kärlek på nätet så helt uppenbart kan det fungera. Men jag gillar det inte.
Det är så mycket i flirtandet som går förlorat när man sitter bakom var sin skärm. Nu går det ju uppenbarligen bra att vara både flirtig och porrig bakom en skärm, det är bara de att jag är sjuk dålig på det. Det blir stelt och nervöst. Och på något vis känns det som man lämnar ut sig själv mer genom det skrivna ordet än flirtiga blickar och kommentarer face to face.

Fast som sagt har jag nog aldrig riktigt dejtat, jag har av olika anledningar kastats in i de relationer jag haft här i livet. På ett sätt kanske jag har haft tur för dejting djungeln verkar ju helt omöjlig att hitta rätt i?

Om man då inte gillar krogen eller nätet, vart hittar man då sin rätta? Kompisars kompisar har alltid funkat för mig. Eller varför inte sitt ex kompisar? Nej vet ni vad, de sistnämnda rekommenderar jag verkligen inte.
Men nog finns det något sjukt sexigt med de förbjudna? Det är jag åtminstone inte ensam om att tycka.

Nej fy kan helt klart säga att jag inte avundas er som måste försöka få rätsida på detta, jag kan ju bara sitta och filosofera på skoj eftersom jag redan har mitt på de torra.
Det enda jag verkligen kan sakna med att vara singel är flirtandet. Det är något med den där stämningen som blir som elektricitet i luften. Något med osäkerheten i ifall den andra känner samma sak och känslan av att man är vackrast i världen när en annan människa äter upp en med blicken. Och den fantastiskt härliga bekräftelsen att man helt enkelt är vackrast i världen.
Och har man tur leder det till romantik och rosa moln, få känslor för att inte säga ingen känsla kan slå det.

Sen är det ju en oskriven regel att det är killen som ska ta första steget och uppvakta tjejen. Kanske lite gammalmodigt i dagens jämställda samhälle?  Kan ju lägga en del press på killarna kan jag tänka. Men nog är det trevligt med en man som visar att han intresserad? Fast på ett mer respektfullt sätt en att "råka" ta en på tuttarna...

Hur flirtar man då? Jo jag lyssnade på en roman som handlade om just de. Här har ni den oslagbara listan!

-Skratta - ett leende är alltid vackert
-Kroppsspråket - använd dig av de tillgångar du har! Skäms inte! En kille kommer aldrig lägga märke till dina fettvalkar om du råkade smeka din hals när du strök undan håret. Det finns många "små gester" som just tjejer kan använda för att vilseleda en killes hjärna.
- Prata om honom -borde står här för de flesta människor älskar att prata om sig själva ifall någon lyssnar. Men NEJ. Jag avskyr sånt där jävla rövslickeri. Skit i han, ta plats, våga vara dig själv från första början. Sen om han har något intressant att säga så varsågod att lyssna.
Sist men inte minst...
- Ögonkontakt-
Enligt en väldigt intressant forskningsartikel jag lyssnade på så räcker det med 3 sekunders ögonkontakt med en annan människa för att man ska få någon form av känslomässig reaktion. 10 sekunder och de flesta upplever någon form av obehag så vi måste börja skratta eller löjla oss på något vis. 30 sekunders ögonkontakt leder antingen till sex eller våld.  
Och nog vet vi att blickar både kan döda och göra oss totalt knäsvaga.

Så pröva med någon människa i din närhet, hur länge lyckas du hålla kvar ögonkontakten? Och vad händer?

Med de säger jag Trevlig Onsdag och må alla singlar hitta rätt i dejting djungeln!

Jag ska åka utomlands!

De senaste dagarna har det nog regnat dubbelt så mycket än på hela sommaren. Och förkylningen härjar precis som man kan förvänta sig av Oktober månad. Prat om julledigheter, lucia och skolavslutningar börjar också smyga sig på. Hej Oktober.
Jag och Tobias pratade så sent som i morse om hur skönt det vore att vara en björn och få gå i ide och inte behöva vakna förrns i April. Men det blir väl ett mål för nästkommande liv.

Björnmamma. Låter inte helt fel eller hur?

Likheten är ju slående, tycker ni inte?

Meeen vet ni? Det har hänt något som liksom räddar hela den här mörka trista höst depp tiden. Jag ska åka utomlands! 
Ja eller alltså, jag ska åka till Norge så jag kommer knappast undan höst rusket men ska man hårdra det så är det faktiskt ett annat land. Utomlands ;)

Det var i Söndags, Tudor hade 40 graders feber och var så sjuk som han aldrig varit tidigare. Han låg på soffan och rörde sig inte mer än två meter sammanlagt på hela dagen. Han ville bara sitta i famnen och flyttade man honom gnydde han som ett skadat djur. Så som ni förstår vart det en väldigt lugn dag för hela familjen.
Farmor och Farfar kom förbi och lämnade lite Söndagsmiddag till oss och så bara från ingenstans säger hon att dom kan vara barnvakt första helgen i November och att hon fått mail om billiga flygbiljetter till Norge. (!!)

Jag måste ju sett ut som ett fån för jag trodde inte mina öron förts. Haha kan det verkligen vara sant? Sa hon precis vad jag tror att hon sa? 
Jag och Tobias har pratat om det massor med gånger men min man är inte av den typen av människor som gillar att ta beslut och planera saker så jag hade helt gett upp planerna på att åka till Norge.
Och så står min svärmor helt plötsligt där, mitt i värsta sjukstugan och säger att vi ska få åka bort. Att vi ska få en hel helg tillsammans, bara vi utan några barn eller några måsten alls.

Som sagt. Jag trodde inte mina öron.

Så efter lite planerande och pratande med alla inblandade så bokade vi biljetter samma kväll. Bara sådär och så var de bestämt! HA! Vi går fortfarande runt och bara myser över faktumet att vi ska på mini semester!

Först vart jag alldeles varm och sprallig i hela kroppen. Bara jag och Tobias. Så länge utan barnen. Jag vet inte om det har hänt sedan vi flyttade ihop men de har helt säkert inte hänt sedan Tudor föddes.
Sen vart jag orolig (återigen jag är inte jag utan lite oro med i bilden) tänk om vi inte har något att prata om? Hur umgås vi utan barnen? Men den oron försvann ganska fort för även om vi inte brukar åka bort så brukar vi dejta utan barn med jämna mellanrum och då har vi alltid super mysigt. 
Det ska bli så härligt att bara få vara vi och inte mamma och pappa. Så sjukt glad tjej är jag :)

Sen kom ju den riktiga oron, klumpen i magen. Ska jag vara utan min barn i 3 dagar!?! Det är ju JÄTTE lång tid!
Tänk om något händer? Tänk om planet störtar? Tänk om någon kidnappar oss i ett främmande land? Tänk om vi inte hittar till Arlanda, nej detta kommer vi aldrig klara av. 
Och tänk om något händer barnen. Tänk om de slår sig? Tänk om de gråter otröstligt och längtar ihjäl sig..
Tänk om jag längtar ihjäl mig. 

Ja ni hör ju själva hur sjukt det blir när mitt huvud drar iväg utan någon som helst kontroll...

Gudskelov börjar både jag och Tobias vänja oss vid min förmåga att både vara överlyckligt exalterad och livrädd samtidigt så den livrädda delen motar vi bort ganska effektivt nu mer.

Barnen kommer klara sig fint fint. Vi lämnar dom ju inte instängda i ett mörkt rum med ett glas vatten och en fralla liksom. Nej dom är med människor som älskar dem och bättre än så kan det inte bli. 

Och jag och Tobias kommer klara oss mer en bra. Det ska bli så mysigt!
Och så får vi äntligen träffa lillebror, det ska också bli jätte mysigt att få lite kvalitetstid men honom.
Lite kul för kvällen innan hade jag sagt till Tobias att han måste skriva till sin bror och fråga när han  tänkt komma hem. Känns som det var 100 år sedan vi träffade honom (igen). Och kvällen efter satt vi och bokade biljetter för att åka och hälsa på honom haha ibland går det fort  >.<
Försöker även tjata på Tobias andra bror att följa med, för det vore också jätte roligt men han är om möjligt ännu mer motvillig än sin storebror att ta beslut så vi får väl se hur det blir med de. Men hoppas kan man alltid ;) 

Så trotts regn rusk och förkylningar så har jag något att se fram emot och det gör de hela mycket roligare :)
Tack för det svärmor <3

Fredag

Idag är det äntligen Fredag! Det måste vara de bästa med att börjat jobba, Fredagarna är så mycket härligare :)

Trotts att min lilla son hade en riktigt dålig morgon och verkligen inte ville åka till dagis så är min Fredags känsla på topp!
I eftermiddag ska jag ta mina barn under varsin arm och bädda ner oss i soffan till någon bra film och krama på dem så mycket att de kommer tycka jag är jobbig.  Och i morgon funderar jag på om vi ska åka till något lekland och härja av oss.

Jag saknar min man, känns som vi inte träffats på jätte länge. Behöver nog lite kvalitetstid där vi bara kan ligga och titta varandra djupt in i ögonen.. Det var ett bra tag sedan sist.

Igår var jag på Rimbo marknad, när vi väl kom därifrån kollade jag min stegräknare och vi hade gått nästan 8 kilometer! Att gå 8 kilometer i Rimbo är fan en bedrift, hade ju kommit halvvägs hem på den sträckan.

Jag hittade jätte fina halsband, Theo fick ett med sitt namn och Tobias fick ett med Tudors namn :)
Och till mig själv hittade jag en clown! Jag samlar på dem, så sakta men säkert fyller jag husets alla hörn med dem. Så vart jätte glad när den bara hängde där och väntade på mig.
Tror jag i skrivandets stund äger 10 eller 11 stycken. Men de finaste är dom som sitter på gungor.

Sen köpte jag 22 par strumpor och några reflexer också ;)
Tudor fick två leksaker men när jag kom hem och visade honom dem så vart han super rädd... Köpte en helikopter som jag trodde han skulle älska men inte. Han vågar inte ens gå nära den...  Jahapp. Theo blev desto gladare över sitt halsband och mössa.

Hoppas ni får en härlig Fredag trotts höst rusket ute, ikväll blir det till att tända lite ljus :) 

Mina älskade ungar

Hej folket!
Vill ni veta något roligt?
Jag har äntligen fått till ett kontor här hemma! Helt sjukt vad glad jag är över detta!
Jag har fått in mitt arkivskåp och jag är nöjd som en liten flicka på julafton :)
Lite udda kanske men jag har drömt om ett arkivskåp sedan jag var typ 6 år gammal och var med mamma på jobbet där dom skulle slänga ett arkivskåp, minns jag inte helt galet fick jag med det hem men mamma tyckte nog att det tog lite för stor plats så de vart inte allt för långlivat hemma hos oss haha

Så nu får jag liksom ett lyckorus i hela kroppen så fort jag ser min lilla kontorshörna, och igår fixade Tobias mina data högtalare så äntligen kan jag lyssna på hög musik och dansa när jag är ensam hemma!

Nu kan man inte längre ignorera att det är höst ute. Mörkret gör sig påmint både på morgonen och kvällen. Igår var det riktigt ruskigt ute med spöregn och löv som blåste både kors och tvärs. Fy.
Men jag tände massa ljus så mitt hem vart både varmt och väldoftande efter en stund. Mys!

Mina barn är ovanligt gulliga båda två just nu. Vi hade en helg för en vecka sedan där ingenting var bra. Ni vet en sådan här dag när man i huvudet har planerat en mysig dag för hela familjen och så slutar det med 18 sammanbrott och 75 gnäll anfall och två super sura barn. Och en ännu surare mamma.
Men efter den dagen var det precis som att alla hade fått ur allt surt ur systemet för sedan dess har dom båda varit riktigt super mysiga.

I Söndags morse vaknade jag av att min stora son gjort frukost på sängen. Efter det gick han och väckte sin lillebror, tog med honom ut i köket och åt frukost ensam med honom. Sedan kom de och kröp upp i sängen och bara myste.
Kan man ens tro sin lycka i sådana stunder? Mitt hjärta smälter.

Igår satt jag och såg på min stora son och vart helt plötsligt så sentimental. Han kommer liksom aldrig mer bli min lilla bebis. Min bebis är borta. Han är så stor. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det är en så stor sorg att se sina barn växa upp.
Med Tudor har jag iallafall vett att njuta lite mer av dessa "jobbiga småbarns år". Med Theo visste jag liksom inte att de skulle ta slut. Klart man fattade att han skulle bli stor på ett rent logiskt plan men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle kännas så i hjärtat.

Igår när han skulle låssas vara arg så gjorde han en arg min samtidigt som han knäckte knogarna så de knakar sådär som coola killar gör för att visa "nu jävlar är jag så sur så du snart åker på stryk" typ.
Först vart jag så förvånad (?!?) och sedan brast jag ut i ett gapskratt. HAHA jag kunde verkligen inte hålla mig. Varpå han också började skratta och vart helt generad.
Men VAD håller du på med?
Då tittar han på mig och säger "Mamma jag ska göra mitt bästa för att inte vara en jobbig tonåring. Men jag kan inte lova någonting"
Oavsett hur jävla jobbig du än må bli kommer jag alltid vara vid din sida min älskade unge.

 Och för min inre blick såg jag min lilla treåring gå omkring med sin snuttefilt i högsta hugg. Och helt plötsligt ville jag bara gråta, fast ändå på ett bra sätt.

Jag älskar verkligen åldersskillnaden på mina barn. Man får liksom de bästa från två världar just nu.
Tudor är inget annat än ett litet lyckopiller. Han pratar precis hela tiden och många gånger tror jag helt ärligt att de inte finns något han inte skulle kunna säga vid två års ålder. Han är riktigt grym på att lära sig nya ord, och inte bara hur man säger dem utan även vad de betyder.
De enda ord han vägrar säga är Theo. Han tvärvägrar (?) Theo heter brorsan och de däremot kan han säga minst 300 gånger i minuten haha.

I går morse när jag öppnade dörren till hans rum skriker han "MAMMAGRISS" för full hals. Hur ska man kunna göra annat än bli lycklig i hela kroppen?
Idag la han även till "pappagris, gris jag med" så nu tror han helt enkelt att hela familjen består av grisar. haha

Och igår visade jag honom att brorsans skola ligger precis bredvid hans dagis, och lyckan i hans lilla ansikte när han förstod att brorsan var där var obetalbar.
"Pappa bil jobb" "Brorsan skola buss" har han full koll på men att brorsan skola låg så nära honom hade han inte förstått förrns igår. Men i morse visste han precis vart brorsan var :)

Mina älskade ungar <3