Telefonsamtalet

Hej kära människor!

Vet ni vad ett av mina absoluta "kvällsnöjen" är?
Det är att prata i telefon. Ni vet sådana där samtal som handlar om absolut ingenting men precis allt?
Det är nog för dessa samtal hela mitt inre brinner. I möten med andra människor där man kan vara helt öppen och i diskussionen komma till helt nya samtalsämnen eller nya slutsatser på saker och ting. Jag älskar både att minna vänner har förtroendet att dela med sig men även att de har tålamodet att lyssna.
Antingen förstår ni som läser det här precis vad jag menar eller så förstår ni inte alls.

Jag råkar nämligen dela mitt liv med en sådan människa som inte alls förstår vad det här ska vara bra för? Prata i telefonen i 3 timmar? Ni pratade ju igår? Hur kan ni möjligtvis ha något mer att säga varandra?
I början av vårt förhållande hade jag ganska svårt att acceptera det här att inte alla människor har samma "pratbehov" som jag... Och helt ärligt förstår jag fortfarande inte hur dessa "tysta" människor står ut? Att dom inte spricker av överbelastning?Men jag har väl helt enkelt lärt mig acceptera att de som funkar för mig inte automatiskt funkar för alla andra.

Igår hade jag iaf en sådan här "telefondejt" som jag brukar kalla det för men en av mina vänner.
Vi pratade på precis som vanligt, om livet, människor vi älskar, människor vi älskar lite mindre, middagsplaner, nattnings bestyr osv osv… Helt enkelt om vår vardag, vi börjar nog onekligen bli ganska vana att dela den med varandra.
Och varför vill jag berätta om det här samtalet när de på så många sätt liknar de flesta andra samtal vi har?

Jo för en stund in i samtalet konstaterade vi båda två att vi bara satt och berättade om saker vi var så glada över.
Även om vi är två människor som försöker se livet från den ljusa sidan blir det lätt så att vi ringer och "kräks" till varandra. Är det något som inte gått bra, varit jobbigt eller någon som betet sig illa så kan man alltid ringa sin vän och avreagera sig, detta brukar dock alltid sluta i skratt vilket är rätt fantastiskt i sig.
Men igår var det alltså inte så. Nej igår var det helt tvärt om. Vi båda bara kuttrade i telefonen och turades om med att berätta hur bra allt är, hur fina våra barn är, att livet kan få vara så fantastiskt och vilken tur vi haft.

Och precis den känslan har jag gått runt med sedan dess.
Till och med idag när jag har mensvärk till tänderna, blöder 3 liter per sekund och tröttheten ligger som en dimma runt huvudet så är jag ändå så löjligt nöjd.

Nöjd och tillfreds med livet. Tack till er alla som är en del av det. Varenda en av er bidrar med någonting just nu för att jag ska känna precis så här.
Tack.

Pms medicin.....

Hejsan svejsan… 

Det är en sak jag inte har berättat. Eller snarare så är det en sak jag gjort mitt bästa för att ignorera här på sista tiden. 

Jag är sjuk. 

Igen. 

Hela jävla tiden. 

Jag har haft förhöjdkroppstemperatur = Feber de senaste månaderna. Ligger ganska stadigt på 38- 38,5 när jag kliver upp på morgonen. 

Har även haft lite andra problem med magen vilket till en början gjorde så att jag trodde att feber grejen hade någonting med min mens att göra... 

Så jag var hos en gynekolog förra månaden. Eller rättare sagt så var jag hos två... Men den första sa åt mig att max dricka en liter vätska om dagen så skulle nog allt ordna sig (?). 

Så jag bokade ganska snabbt en tid för ett annat omdöme. 

På de mötet kom vi fram till att jag skulle äta "pms medicin" och om de inte hjälpt om två månader skulle jag få en remiss till ett sjukhus som utreder endometerios…

Kände mig ganska nöjd efter de mötet, gick hem och gjorde mitt bästa att fortsätta ignorera min feber och orkeslöshet. 

Men nu när en månad till gått där jag ständigt tryckt i mig värktabletter och febernedsättande så jag snart kräks på allt vad mediciner heter så hade jag ganska stort hopp på den här "pms medicinen".

Som förövrigt visade sig vara "lyckopiller" med andra ord SSRI preparat. 

Jag ville så gärna att dem på nått mystiskt vis skulle lösa alla mina problem så jag tänkte nog inte helt efter innan jag tog dem. 

Under de åren jag lidit av depression har jag alltid vägrat äta medicin. Många gånger har jag undrat om det var ett klokt beslut eller inte. 

För de första tycker jag de är läskigt med mediciner som ska trappas upp och trappas ner, som man inte bara kan sluta med och som tar god tid på sig innan man får önskad effekt.... Vet inte varför men känner sådan motvilja i hela kroppen bara jag tänker på det. 

Medicin är okej, om man tar ett piller - effekten kommer på en gång - effekten går över. Annars går man ju runt och är påverkade hela tiden, dygnet runt. Och då är man väl aldrig sig själv? 

Den här "pms medicinen" kändes ju ändå mer okej eftersom jag enbart skulle äta den veckan innan mens. 

Så jag tog ett piller, vaknade på natten och mådde illa. Men jag kräktes inte så de var väl ändå helt lugnt. 

Tog ett piller till andra dagen, och kunde inte sova. Människor som känner mig förstår hur anmärkningsvärt detta är. .. Jag var själv i chock, jag sov två timmar och sedan var de stört omöjligt att sova (?) 

Dagen efter var jag helt lost (kan ju självklart berott på sömnbrist också). Jag kunde inte fokusera för fem öre och kände mig inte alls som mig själv. 

Med födelsedag och skolavslutning i antågande kände jag inte alls att det här var ett experiment jag ville hålla på med just nu, eller någonsin. 

Så jag tog ingen tablett den tredje dagen.

Idag bestämde jag mig iaf för att jag ska pallra mig till lättakuten på måndag... Även fast jag inte alls har någon lust. 

Jag vill inte att de ska vara något fel på mig. 

Jag har fått nog av att springa på sjukhus, känns som jag inte gjort annat de senaste 7 åren... 

Diagnoser

Idag fick jag av en anledning tillfälle att tänka lite extra på diagnoser.
Det är ju uppenbarligen en "ny" företeelse. Har ni någon gång pratat om diagnoser med någon äldre har ni säkerligen hört kommentarer som "sånt där fanns inte när jag växte upp".
Och bara på mina 28 år i livet har det blivit stor skillnad på vetskap/kunskap hos människor gällande olika diagnoser.

Är det så att vår (och de yngre) generation är efterbliven då eftersom vi måste ha papper på att vi är "sjuka i huvudet"? (Förlåt mitt dåliga ordval men det är lite så jag hanterat mina diagnoser genom åren)
Och alla som är födda i mina föräldrars generation är högpresterande välfungerande människor?
Nja… inte riktig va? Vet inte hur det är med er men jag har nog stött på både en och två märkliga människor även ur den generationen.

Jag tror helt enkelt att det ligger väldigt mycket i tiden att ha kontroll på allt. Förr kanske det var lite lättare att rycka på axlarna och komma undan med att vara "annorlunda".
Idag vill man gärna ha en anledning till att saker och ting är som dom är och då är det väldigt praktiskt med olika diagnoser som beskriver olika gruppers styrkor och svagheter.

Jag gick i 5:an första gången någon pratade med mig om att jag antagligen hade dyslexi. Jag minns att det var väldigt förvirrande i början. Jag förstod inte riktigt vad det var, och rädslan för att vara ännu mer annorlunda slog förstås till. Min lärare sa att kungen hade dyslexi så det var absolut ingenting att skämmas för. Det kanske var en liten tröst, men mest undrade jag hur det skulle hjälpa? Jag kände ju inte kungen och kunde inte på något vis avgöra hur hans livskvalité var.
Jag fick även förklarat för mig att det fanns andra diagnoser som ADHD och Aspberger... Jag gick alltså i 5:an och hade aldrig hört talas om det förens då.

Sen när jag väl fick min diagnos var det skönt! Dels för att jag fick tillgång till mycket mera hjälp i skolan än tidigare men också för att jag hade något att säga när mina klasskompisar kommenterade att jag stavade så dåligt. I sjätte klass minns jag att vår lärare "skällde ut" hela klassen för att några varit dumma och retat mig för min stavning. Då berättade hon väldigt klart och tydligt att reta någon med dyslexi är som att sparka på någon som ligger ner.
I samma veva hade jag en speclärare som sa åt mig att skriva som jag ville. "Tänk inte på hur du stavar, skriv bara som du vill!  Jag kommer ändå klara av att läsa vad som står."
Där och då slutade jag skämmas över hur jag stavar, och lät istället min skrivarglädje ta över. Idag har jag nästan inga stavfel kvar, dubbelstavningar kommer jag alltid ha svårt med, och ska jag skriva något extra viktigt så googlar jag hellre en gång extra än inte alls.
Fakta texter (typ instruktionsböcker) har jag jätte svårt att förstå. Sen om det beror på dyslexin eller min rastlöshet låter jag vara osagt.
                                                    Faktaruta dyslexi 

• Fyra till åtta procent av befolkningen har dyslexi.
• Dyslexi är vanligare bland män än bland kvinnor.
• Dyslexi har inget med intelligens att göra.
• En logoped eller speciallärare kan göra en dyslexiutredning. Den innefattar läs-, skriv- och stavningtester. Även en test av den språkliga förmågan ingår.
• Dyslexi ser olika ut hos olika individer. En del har större problem med att skriva än att läsa medan vissa har svårt att skilja på ord och delar av ord när man hör dem.

Min andra diagnos var det lite svårare med.... Den fick jag när jag var... 23 år gammal kanske?
Innan var jag rädd att jag bara skulle känna mig ännu sjukare om jag fick det på papper, samtidigt var jag rädd för att de skulle komma fram till att jag var frisk eftersom jag kände mig så sjuk.
Man kan nog lugnt säga att alla mina känslor var väldigt upp och ner vända då på grund av både ångest och depression.
Samtidigt viste jag inom mig att delar av min problematik hade jag burit med mig sedan barnsben.
Jag fick till slut diagnosen "Fobisk personlighetsstörning". Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag avskyr namnet "personlighetsstörning" När jag hör det känner jag mig som en riktig galning.
Så jag nöjer mig helt enkelt med att säga att jag är fobisk. Lätt förklarat, jag är en väldigt orolig människa.

Jag kommer aldrig glömma överläkaren som sa till mig att mitt tillstånd var kroniskt. "Det är som diabetes så det är bara att vänja sig"  en värre käft smäll har jag aldrig fått av en läkare.
Min diagnos är såklart ingenting som försvinner som en förkylning, men under den perioden mådde jag verkligen bajs på grund av många olika anledningar.
Så när hon sa sådär ville jag bara lägga mig ner och dö. Ska hela livet kännas såhär, så finns det ingen mening.
Men när jag mötet efter fick min diagnos och kunde börja läsa på kändes allt bättre. Det blev tydligt för mig att har en extra sårbarhet som jag för alltid kommer få släpa runt på, men att det mycket väl går att leva ett fullgott liv trots min skörhet.

                                                 Faktaruta Fobisk 

• Undviker yrkesaktiviteter där sociala kontakter är av betydelse pga rädsla för kritik, ogillande eller avvisande
• är ovillig att närma sig andra utan att vara säker på att bli omtyckt
• är återhållsam i intima förhållanden pga rädsla för att känna sig skamsen eller förlöjligad
• är upptagen av rädsla för att bli kritiserad eller avvisad i sociala situationer
• är hämmad i nya sociala situationer pga känslor av otillräcklighet
• betraktar sig själv som socialt oduglig, oattraktiv eller underlägsen andra
• är påtagligt ovillig att ta personliga risker eller att ge sig in i nya aktiviteter eftersom det skulle kunna leda till genanta situationer

Så i slutändan är jag ändock glad över att det finns diagnoser, det har trotts allt hjälpt till att bringa lite ordning och reda i mitt liv. 

Kan dock föreställa mig att det kan ställa till en hel del problem ifall man blir fel diagnostiserad… Eller ifall mediciner skrivs ut allt för lätt till allt för unga. Men inget av de har jag (gudskelov) några egna erfarenheter av. 

Kom dock ihåg att ingen människa enbart är sin diagnos. Det kan hjälpa till att bringa klarhet gällande vissa saker medan andra saker inte stämmer in alls. Vi människor är byggda av många pusselbitar så lura inte dig själv att tro att du känner en människa bara för att du läst på om hens diagnos. 

Puss och god natt. 

En lycklig tjockis

"Tjockis ångest" är något man onekligen blir påmind om när det är 30 grader varmt ute och man helt enkelt inte står ut med att ha kläder på sig. 

Ända sedan jag var liten har jag nästan fått panik om jag är tvungen att ha "för mycket" kläder på mig när det är varmt ute. 

Följaktligen har jag sprungit omkring i bikini mer eller mindre dygnet runt senaste veckan. Tills igår när man höll på att frysa ihjäl helt plötsligt. 

Det här med "tjockisångesten" är något mer eller mindre varenda kvinna jag mött i min egen ålder brottas med. Det behöver nödvändigt vis inte vara att man är tjock, det kan ju röra sig om andra komplex som bristningar, tjockalår eller hängande armar... Listan kan göras lång, vi är uppenbarligen sjukt bra på att hitta fel på våra egna (och andras?) kroppar. 

Jag kunde glatt konstatera att jag verkligen tagit mig en lång bit på vägen gällande det där.... Första dagarna när man "klädde av sig" kändes det lite obehagligt. Ska folk se mig såhär "naken"? Vad kommer dom tycka om alla mina fett valkar? Nää jag går nog in och sätter på mig en extra tröja ändå. 

Men Nej! 

Någonstans kring alla mina operationer och alla nya ärr som nu mer pryder min kropp bestämde jag mig att nu får det räcka. Jag har bara två alternativ... 1. var nöjd med dig själv. 2 Gör något åt det du inte är nöjd med (går det inte? Lär dig älska det). Annars kommer jag aldrig någonsin bli nöjd med mitt eget utseende, vilket bara kommer resultera i dåligt självförtroende och bitterhet när jag om 20 år tittar på bilder från idag och inser att jag var så mycket snyggare när jag var ung (men inte njöt av det när jag hade chansen).

Nu ska ni ju inte tro att min man aldrig hör mig utbrista "FAAAN vad tjock jag ser ut i det här" "Jag har inget att ha på mig, jag går inte ut i det här!" 

Haha nejdå, han hör det alldeles för ofta enligt honom själv.

Men det är nog mest gnäll från min sida, och gnälla måste man ju få göra ibland eller hur?
I det stora hela är jag ganska nöjd med min tjocka, ärriga, (början till) rynkiga lekamen*

Helt ärligt, har man bara några fettvalkar att oroa sig för... Har man inget bättre att oroa sig för, är man inte då ganska lyckligt lottad? 

*

Vad betyder lekamen?

Spara

• 1. människas kropp || best. sg. =; en l.

Juni

Hej folket det var ett tag sedan! 

Nu är vi inne i årets härligaste och kanske mest fullbokade månad? Det är skolavslutningar, sommarfester, nationaldagar, födelsedagar, midsommardagar och inte alls så många vanliga dagar som man är van vid.

När jag insåg att det inte ens är en vecka kvar till min födelsedag så var jag tvungen att sätta mig ner och göra en kalender för de närmaste veckorna. 

Igår var jag och barnen hemma hos farmor och farfar eftersom det kändes som en evighet sedan vi setts sist och då gjorde vi upp ännu flera härliga sommarplaner! Så midsommar veckan ska vi åka till vikingastaden Birka. Från början var det en bröllopspresent från Tobias föräldrar till min mamma och hennes man när det gifte sig. Så nu passade jag helt enkelt på att åka med på ett bananskal eftersom det är första veckan på sommarlovet och allt. 

Det har hänt en hel del i mitt lilla liv senaste tiden. Eller egentligen är det väl kanske mest med mig det hänt mycket senaste tiden. Ni vet när man känner att man är på rätt väg och allt bara går framåt i en sådan där härlig takt så man slipper känna sig stressad men ändock känner att man kommer någonstans? 

Den känslan har jag burit omkring inom mig senaste veckorna. Jag är noga med att inte "slå mig till ro" utan fortsätta utmana mig i saker jag upplever som svåra. Men njuter samtidigt i fulla drag av att "bara vara". Var sak har sin tid liksom. 

Jätte skönt!