Porrstjärna?

Alltså vad fan?
Låt mig stava det riktigt jävla tydligt    V-A-D    F-A-N??

Efter jag skrivit mitt senaste inlägg, om vad jag och familjen håller på med i våra små liv så sitter jag och knappar runt på bloggen. Det händer inte så ofta, jag hinner knappt skriva än mindre hålla på att ändra inställningar eller kolla sidvisningar.

Men det gjorde jag alltså nu och vad får jag se?

En jävla porrsida?? under trafikkällor?
Vad ska de ens betyda?

Jag är ju så totalt okunnig att jag knappt vet vad en trafikkälla är för något? Dom andra trafikkällorna är INSTA gram, Facebook och Google så jag antar att de är där folk hittar min blogg?

Men då är det ju JÄVLIGT OLUSTIGT att det dyker upp en porrsida där? HUR?
                                 
Jag visar iof en hel del bröst i många inlägg, är det därför? Är det någon som finner min stympade kropp så jävla tilldragande att den hamnar på en porrsida?
Konstigare saker har ju hänt. Människor är ju sjuka i huvudet, det vet vi.

Men låt mig bara klargöra en sak i så fall. Min bröst har mer med CANCER att göra än något annat.
CANCER, fattar ni? En DÖDLIG sjukdom. Jag skulle kunna visa mina bröst för vem som helst just på grund av att det är NOLL sexualitet i dem. För mig åtminstone.
Jag skulle till och med vilja visa  mina bröst för hela världen om det hjälpte så mycket som en ända annan kvinna i min situation.
Många som gjort den här operationen skäms, känner sig just stympade. Jag vägrar. Jag känner inte så och önskar att ingen annan skulle behöva göra det.
Och kan mina bilder, min historia hjälpa att lindra en enda orolig tanke inför en liknande operation så är jag så tacksam.

Men en jävla porrsida?? För fan.

Sista Tisdagen i Oktober

Hej i höstrusket!

Igår la sig första snön här hemma men idag är den borta igen. Jag eldade ihärdigt i kaminen hela dagen och försökte fördjävels förklara för min 3 åring varför man ska ha strumpor på sig inomhus på vintern.

Vi bor i vad som från början var en sommarstuga så när minus graderna kommer så märks det även inomhus.
Eller jag märker av det, mina barn och andra sidan verkar inte bry sig nämnvärt. Undra om man fryser mer och mer ju äldre man blir? :)

Senaste veckan har varit lite tuff... Efter beskedet med örat tappade jag konceptet lite även fast jag verkligen försökte att inte "gräva ner mig".
Men mina katastroftankar och min sociala fobi är verkligen blixtsnabba på att ta större plats och mer uppmärksamhet så fort jag inte har sten koll på mitt huvud.

Men som en av mina kloka vänner sa, alla ramlar ner i källaren med jämna mellanrum. Tricket är bara att ta källartrappan upp fort som fan så att man inte fastnar där nere.

Mycket sant.

Så just nu är väl min status: springande för glatta livet i källartrappan! På väg uppåt då.

Och jag tror (vågar inte ropa högt än) att mitt öra börjar bli lite bättre! Idag kunde jag lyssna på musik och sjunga med utan att hela mitt huvud exploderade! Helt klart en förbättring!

Hade möte med min kommande chef idag (bara en vecka kvar tills jag börjar nu!) och allt känns precis lika bra som sist jag var där. Hon visade mig vilket rum jag ska få (!) och vi pratade lite allmänt om vad jag kommer få göra. Hon tycker verkligen det ska bli kul att jag ska börja där, hade hon inte varit så genuin hade jag aldrig trott att det var på riktigt. Så spännande!

Sen när jag kom hem låg Theos bok i brevlådan, så då blev det lite mini julafton för mamman  här hemma. Den blev precis så bra som jag hoppades.

För er som inte vet det så gör jag en bok till mina barn var 5 år. Så när de fyller 5 - 10 -15 osv så får de bok.
Det hela började med att jag på ett pedagogiskt sätt ville förklara för Theo det här med att mamma och pappa inte längre är tillsammans och har nya partners. Vem är farmor och farfar? Vart bor pappa? Och massa sådana frågor hade han när han var mindre.
Vilket är fullt förståeligt, till och med jag kunde bli lite förvirrad över vem som var vad och varför.
Därav gjorde jag en "Historien om Theo" bok när han fyllde 5år.
Han älskar den boken (och jag med!) så därefter bestämde vi att det skulle bli en grej. En bok vart 5:te år.

Och jag älskar att göra dom! Min skapar glädje blomstrar när jag får hålla på med sådan där grejer. Nästa gång jag ber min familj vara med att skriva några rader (i nått av mina projekt) är jag rädd att dom stryper mig ;) haha

Min man jobbar kväll den här veckan och barnen har lov så rutinerna är helt klart ur balans, ganska skönt faktiskt.
Både jag och Tobias gå omkring som två zoombizar här på förmiddagarna, tittar ut, slutar titta ut och gossar ner oss i ett hörn, leker lite med Tudor, gossar ner oss igen.

Det är skönt när han börjar jobba kväll, då är det lite som att leka ensamstående. Mycket egen tid med barnen, inga kompromisser, super stressigt ibland och ensamma kvällar.
Sen är det precis lika skönt när veckan är slut! Då har jag tröttnat rejält på att leka ensamstående och längtar efter att få ha min man hemma!
Som jag nämnt förr har jag problem med när allt är samma samma samma..... Skit trist tycker jag.
Vilket är lite komiskt eftersom jag hittat en man som aldrig ändrar på någonting om han absolut inte måste. Och då menar jag typ under dödshot.

Men lika barn leka inte alltid bäst!

Har jag förresten sagt att vårt kök blev som nytt efter vi fixade bänkskivan och satte upp en LED -slinga!

Sudden deafness

Som rubriken lyder har jag sedan i Lördags varit halvt döv på mitt högra öra..
Jag tog för givet att det var en förkylning eller en vaxpropp. Har aldrig hänt mig förut men kan ju inte vara allt för ovanligt tänkte jag.
Häromdagen började det dock göra ont i örat och pipa vid minsta höga ljud.
                             
Fick göra ett hörsel test igår och var hos en öron doktor idag. Och fick det mindre glada beskedet att det är något fel på mitt inneröra, att dom inte vet varför och att jag kanske måste leva med det här resten av livet.

…

Eftersom jag sökt hjälp så snabbt kunde dom sätta in en kortison kur i 10 dagar som i 20% av fallen hjälper. Jag ska även göra en magnet rönken undersökning för att utesluta hjärntumör eller något annat som skulle kunna pressa på örat inifrån.
Sen ett återbesök om en månad.

Jag var lite lätt nedslagen när jag gick in på apoteket och hämtade ut min medicin.

Tankar som, sak jag leva med det här resten av mitt liv?
Kommer jag aldrig mer få uppleva njutningen av total tystnad?
Kommer jag aldrig mer kunna vara i ett rum av barn utan att det ska tjuta i hela mitt huvud?
Varför just jag?

Nu har jag gråtit lite och vilat en stund så nu känns det lite bättre.
Är de såhär det ska vara så kommer jag lära mig hantera det också... Det finns betydligt värre diagnoser man kan få.
Jag hoppas såklart jag är en av dem där den hör plötsliga dövheten försvinner lika snabbt den kom.

Om det försvinner är de första jag ska göra, gå ut och lyssna på vinden och sedan skrika det absolut högsta jag kan tillsammans med mina barn och njuta av att de inte skär i hela huvudet.

Och går det inte över så hoppas jag att det finns bra sätt att få bort dessa tinnitus ljud och att det inte är något allvarligare som är fel.
Så länge mina nära och kära mår bra så ska jag försöka att inte deppa över saker jag ändock inte kan påverka.

Men om jag får gnälla lite vill jag bara säga att jag är så galet trött på att vara sjuk. Min depression blommade ut 2012 och den fajtades jag med konstant i flera år, efter de har det varit akut galloperation, kejsarsnitt och bröstoperation.
Både brösten och snittet var iof positiva saker som hände och något jag är väldigt glad att jag gjort men de tillkommer i vilket fall läkningsprocesser, mediciner och smärta.
Saker jag är lite trött på.

Sen har jag haft problem med magen, varit hos ett gäng gynekologer och försökt komma till rätta med de... Men det är samma där, man hittar inget fel och vet inte vad det kan bero på.
Så om en vecka ska jag göra cellprover och ser det bra ut är nästa steg en magundersökning. Ni vet den där härliga undersökningen när dom kör ner en kamera i halsen på dig och kollar hur det ser ut?
JAG. VILL. INTE.

Och så vips så ramlade örat in på ett banan skal? Ska tillägga att fram till i Lördags har mina öron alltid mått prima. Min hörsel är (tydligen) något jag använder väldigt mycket.
Bara att vara hemma med barnen blir förvirrande då jag omedvetet alltid lyssnar varit i huset dom är och vad dom gör. Det går inte nu. I början försökte jag höra allt med de friska örat men insåg att de snabbt leder till extrem huvudvärk så nu försöker jag att höra så lite som möjligt förutom när någon pratar direkt till mig.

Tobias började prata om att vi skulle byta bredband häromkvällen... Det enda jag kunde uppfatta var ordet "tatelia".. Undra vad det är? Tatelia? Är det ett namn? Undra vad han menar?
Han såg på mig att jag inte hörde för sedan började han skrika på andra sidan soffan om bredband. När det gick upp för mig att han pratade om Telia så skrattade jag högt och länge.

Humorn är de sista som lämnar människan.

Nya drömmar och utmaningar!

Idag är ingen vanlig dag för idag är första dagen på min nya praktik. Eller iaf nästan.
Jag börjar inte jobba på riktigt förens den 6/11 men idag var jag där och skrev lite papper och pratade med min handledare och allt känns så magiskt jävla bra!! Jag gick därifrån på rosa små moln.

För det första, min handledare. Jag har redan pratat mer med henne än jag någonsin gjort med någon av mina tidigare handledare. Hon har ett genuint intresse för människor och personalfrågor och det märks verkligen.
Hon frågar relevanta frågor som vilken arbetsmiljö jag tror att jag jobbar bäst i och när mitt svar är "att i början känns det viktigt att jag får jobba lite avskilt utan massa olika människor i närheten" svarar hon att det kanske kan vara en utmaning (utvecklingsområde) i framtiden att byta rum och sitta tillsammans med någon annan när jag känner mig varm i kläderna.
Äntligen en människa som förstår lite om personlig utveckling, ett steg i taget och utmana sig själv.

Mina första dagar har hon rensat sitt schema för att verkligen ha tid att sätta mig in i arbetet och jag bara häpnar. Hon gör det för mig?

Min vanliga erfarenhet av arbetsträning eller praktikplatser (eller arbetsplatser) är att man har ett möte där man skriver papper. Chefen säger en massa saker som låter väldigt bra men sen när det väl är dags att börja visar det sig att chefen inte har tid och att man fått en handledare bland personalen. En person som oftast inte tagit på sig uppdraget direkt frivilligt, inte har någon direkt tid över att lära upp en utan ger en halv taskiga instruktioner och sedan får man försöka lösa problemet så gott det går.

Minns en gång när jag var på en mindre Ica butik och skulle ta hand om kylrummet för första gången. Killen som skulle jobba med mig såg väl sin chans att slippa stå där och frysa så efter några minuter sa han bara att jag skulle fortsätta fronta och lycka till.
Jag försökte verkligen hålla huvudet kallt (haha) och tänka, hur svårt kan det vara?
Men när jag för fjärde gången körde fast och inte för mitt liv kunde förstå vart jag skulle ställa yoghurten med jordgubbssmak och inte ville (kunde) springa igenom hela butiken igen för att hämta en suckande personal som skulle hjälpa mig... Igen...
Där och då hade jag en av de värsta panikångest attackerna jag någonsin genomlevt. Sällan har jag känt mig så totalt jävla värdelös.
Vem klarat inte av att ställa upp en jävla yoghurt i en hylla?
Jo jag tydligen.

Men den här handledaren som även är chef verkar vara något helt annat.
Jag ska tydligen få egen telefon, dator och nycklar(!!) Kan ni fatta de? Egna nycklar?  Känner mig löjligt lycklig över det. Jag kommer slippa stå och knacka på dörren tills någon får tid att öppna, jag kommer slippa att bli ut låst. Jag kommer kunna gå in där, som om att jag faktiskt hör till.
Trodde aldrig jag skulle bli så glad över de, men när hon nämnde de i förbifarten kändes de som fjärilar i min mage.

Det ska bli så kul och jag känner mig helt redo för nya utmaningar!

Jag går i ide

Hej folket, det var längesedan sist.

Efter sommaren var slut och vardagen åter stod inför dörren gjorde jag mitt absolut bästa för att "hålla igång". Under semestern när alla är hemma,  händer det saker hela tiden och dagarna är ofta fyllda med massa äventyr... Till skillnad mot vardagar när jag är själv hemma.
Tricket är att ha en fungerande vardag, eftersom jag har barn kliver jag alltid upp samma tid på morgonen men för att inte bli helt apatisk måste man lite saker inplanerade under veckorna.
Jag brukar ha städ och handlingsdagar, några dagar är det alltid något möte jag ska gå på och andra dagar åker jag hem till min mamma eller tar en fika med en vän. För att komma ut ur huset och få en egen slags vardag.

Det här har jag blivit ganska bra på eftersom jag varit utan jobb så pass länge men senaste dagarna har jag totalt tappat konceptet.
Det enda jag vill göra är att åka hem och lägga mig och sova. Hela tiden.

Sova är nämligen nästan det bästa som finns i livet. Jag har alltid älskat att sova, sen är det en ganska bra verklighetsflykt.
Jag har också gjort det här tillräckligt många gånger för att veta att det aldrig leder till något bra. Det blir bara en ond spiral som slutar med att man stänger in sig. Stänger in sig i sitt hus. Och i sitt huvud.

På Måndag ska jag till min nya praktik för första gången och då jävlar är det slut på dom här dumheterna. Jag försöker mentalt kravla mig upp ur den här gropen jag hamnat i.

Hösten är aldrig helt enkel för mig. Det är väldigt vackert ute och jag försöker hitta styrkan från naturen som jag kan känna under vår och sommarmånaderna men det går inte riktigt.
För allt jag kan tänka på är att snart blir det kallt, snart blir det vinter, snart fryser vi ihjäl.
Lev här och nu var de någon klyschig (klok?)  människa som sa en gång...

Såg en video på FB som handlade om att tänka positivt. I slutet av den videon var det en utmaning där man skulle skriva 5 positiva saker varje kväll i 40 dagar. Detta skulle då leda till att hjärnan började arbeta (lägga märke till?) på ett annorlunda sätt. Då det alltid är mycket lättare att vara negativ.

Har ni någonsin tänkt på de? De negativa tankarna kommer av sig själv, dom mer eller mindre attackerar ens hjärna när man inte är beredd medens de positiva tankarna måste man själv jobba på för att få behålla i huvudet, dom kommer fan inte gratis inte.
Finns säkert någon bra biologisk förklaring till det, att de höll oss vid liv när vi levde i grottor och jagade mammutar... Är det bara jag som tycker de är dags för våra hjärnor att hänga med lite mer i utvecklingen kanske?

Tänkte i alla fall försöka skriva 5 saker om dagen och se om det blir någon skillnad. Den enda regeln var att man inte fick skriva samma sak två gånger. Så det blir alltså svårare och svårare för varje dag.

Fast egentligen har jag ingen lust. Inte med något.

Tänk att få vara en björn och sova bort hela kalla vintern!