Hej kära läsare
Det var längesedan jag skrev, men man kan säga att det pågår mer i mitt liv än på länge.
Det här jobbet tar upp mer och mer av mitt fokus och jag slits emellan de högsta topparna och de djupaste dalarna med en sjuhelvetes fart.
Min chef är lika bra som vanligt och när jag inte träffar henne på några dagar märks det tydligt att hon är min trygga punkt. Förra veckan fick jag värsta ångest dippen på onsdag kvällen.
Det hade hänt mycket på jobbet på dagen, många nya intryck och mycket för mitt huvud att sortera när jag väl kom hem, plus att jag fick ett eget litet ansvarsområde!
(egentligen inte eftersom jag bara praktiserar men väljer att tänka på det som att de faktiskt är jag som är ansvarig. Är i alla fall mitt namn som står på papperna)
Så från att vara glad och stolt som en tupp ramlade jag rakt ner i något ångest skit "jag kommer aldrig klara det" "snart kommer dom på hur dålig jag är" "det här kommer aldrig gå"
Om och om och om och om och om och om igen i mitt huvud tills jag skakade i hela kroppen.
Jag vill aldrig mer gå dit. Jag klarar det inte.
På morgonen dagen efter kollar jag min mail (medan jag fortfarande är hemma) där jag fått ett mail från en medarbetare som tackar mig för hjälpen och säger att jag är en klippa.
Gissa vem som åkte rakt upp bland de rosa molnen på 0.2 sekunder?
Av olika anledningar hade jag och min chef inte hunnit träffas denna vecka så jag skickade ett mail och bad henne komma förbi mitt rum när hon hade tid.
Och det var inte förens hon kom förbi som jag insåg vilken "trygg punkt" hon blivit. Hävde som vanligt ur mig allt jag haft på huvudet och lite till och efter 10 minuters samtal med henne kände jag hur all min osäkerhet sakta men säkert rann av mig.
Jag har bestämt mig för att lita på henne, och det hjälper naturligtvis till att vi är jämnåriga och pratar ungefär samma språk men jag känner mig väldigt bekväm i hennes sällskap, därav hasplar jag ur mig allt och ingenting i en härlig röra.
Hade vi möts någon annan stans hade vi nog kunnat vara bra vänner.
Hon är väldigt pedagogisk med mig (inte bara mig) och ger mig oförskämt mycket beröm, men som sagt har jag bestämt mig för att lita på henne och suger därför åt mig så mycket positiv feedback jag kan :)
Idag har nog varit den bästa dagen någonsin i mitt så kallade arbetsliv. Om de flesta dagar skulle vara så här kan jag börja förstå varför folk hellre jobbar än gör något annat.
Jag hade mycket att göra, men inte för mycket. Olika arbetsuppgifter så de inte hinner bli tråkigt, bra blandning på "socialt arbete" och "ensam arbete" och jag åt LUNCH med mina kollegor!!
DET ÄR SÅ STORT så ni anar inte ens!
När det var dags att gå hem, stängde jag av datorn och bara satt där och njöt en stund. Tänk att det verkligen kan kännas såhär?
Det hade jag aldrig trott. Aldrig. Ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att ett jobb kunde få någon att känna.... Lycka?
Nu på kvällen skickade min arbetscoach ett sms och frågade hur det gick på praktiken.
Glad som jag är svarade jag att de varit mycket att sätta sig in i och att jag älskar det!
Då svara hon "bara du inte känner att de blir för stort ansvar för dig, det är ju trotts allt en praktik"
Och vad händer då?
Jo jag ramlar rakt ner i källaren igen... … … … …
Vad fan hände nu då? Här sitter jag som ett fån och försöker hänga med min inre kompass som tydligen bestämt sig för att hoppa värre än känguru på tjack.
Men så slog det mig... Jag håller verkligen på att bli en del av den här arbetsplatsen... Inte nog med att jag har en chef som är toppen, och att alla kollegor är super trevliga utan jag dessutom ÄLSKAR de arbetsuppgifter jag får.
Det känns som jag kan det här, och det jag inte kan kommer jag kunna lära mig och bli riktigt bra på.
Det är en känsla jag aldrig någonsin haft tidigare.
Jag håller på att hitta nya delar av mig själv samtidigt som de känns som jag håller på att bli förälskad i mitt jobb.
Och vad är de värsta i alla nya förhållanden?
O S Ä K E R H E T E N
Kommer de någonsin hålla mellan oss?
Hur fan ska jag någonsin kunna bli en del av det här om de sedan ska tas ifrån mig? Hur ska jag bete mig för att inte gå sönder den dagen jag av någon anledning inte kan vara kvar där?
Jag praktiserar ju för gud skull!! Min chef är fenomenal på att få mig att känna att jag tillhör, vilket jag är evig tacksam för.
Tills jag kommer på verkligheten och inser att de bara är en begränsad tid.
Hur ska jag kunna jobba med hjärta och själ utan att riskera att de krossas?
Jag säger till mig själv att oavsett hur den här erfarenheten slutar är det något jag kommer bära med mig hela livet, ha lärt mig massor av och helt klart varit värt varenda sekund.
Ändå är jag livrädd för att de ska ta slut.
