Singel = Hjärndöd

Är du singel och läser detta så kan jag förstå att rubriken gjort dig lite upprörd. Det var lite meningen men kom ihåg att detta är ett fenomen och inget personligt.

Hur kan det komma sig att man är helt efterbliven när man är singel??
Detta gäller antagligen inte när man varit singel i flera år och är en trygg och stabil människa. Men relativt nyblivna singlar, ja låt oss säga hela första året som singel.
Vart tar hjärnan vägen?

Det är precis som hjärnan är så utsliten efter ett dåligt och påfrestande förhållande så den checkar ut och tar semester.

Frågeställningar som
"Vad vill han?" 
"Vad ska jag skriva?"
"Vad menar han med det där?"
"Tror du han tycker om mig?"

Tar helt plötsligt över ens liv och blir omöjliga att besvara.
En normalt sett intelligent människa tappar helt verklighets förankringen så fort det handlar om en potentiell karl?

Att man är helt sinnesslö när man är nykär är ju allmänt känt. När det enda man vill hela dagarna är att titta varandra djupt in i ögonen och skulle man mot förmodan vara ifrån varandra så är det absolut omöjligt att tänka på något annat än sin nyfunna älskling.
Det stadiet är underbart för att man är hög på lyckorus dagarna i ända men också fruktansvärt frustrerande för att man blir glömsk och förvirrad.

Men nu märker jag alltså att förvirringen börjar redan i singel stadiet!
Ve och fasa!!

Jag minns själv när jag var singel för typ 100 år sedan, när jag försökte kommunicera med någon av det manliga könet som man var lite intresserad av.
Holy shit säger jag bara. Vilken total förnedring.
Nu är kanske inte jag den vassaste kniven i lådan när det gäller olika sociala situationer men kom igen!
Helt plötsligt kom man på sig själv med att säga något så urbota korkat att man aldrig mer ville visa sig på singel marknaden. Eller någon annan marknad heller för den delen.

Så vad händer egentligen i våra hjärnor när vi får syn på en man med ett par vackra ögon? Blir det totalt kortslutning? Väldigt ohjälpsamt i alla avseenden. Vem vill dejta någon som ser ut som en halvdöd fisk så fort de försöker tänka?

Hur vet man egentligen att någon är intresserad av en?
Det som för en utomstående är helt uppenbara signaler går tydligen singel personen ifråga heeeelt förbi.

Pratar ni varje eller varannan dag?
Har ni långa djupa samtal när ni ses?
Har ni någon gång gjort ett fysiskt närmande som inte vore passande i en kyrka?
Har han kanske till och med sagt att han tycker om dig?

Jaaa vad är då problemet?

"OMG han har varit inne på messenger i 5 minuter utan att skriva!
Eller kanske har han varit så fräck att han vågat gillat någon annans profilbild på Facebook???
Shit vad ska de betyda?
Och sist vi sågs så ville han bara hålla handen i 5 minuter istället för 10 minuter som gången innan och vad i hela friden ska de betyda??
Nej nu måste jag skriva en status uppdatering om att jag är en jävligt självgående stabil kvinna som fan inte behöver någon jävla man. Och så passar jag på att messa de villigaste snubbarna i min telefonbok så jag lite senare kan lägga ut en print screen på hur många som faktiskt vill ha mig. 
Jävligt många ska jag säga. 
Du är dessutom ful  och jag är inte ett dugg intresserad av en nolla som du."

....

Kom igen brudar! Jag skriver detta som en påminnelse till mig själv. Om jag någonsin blir singel, gud förbjude. Så snälla jag, behåll det sunda förnuftet!
Det kan väl inte vara så svårt?

Men tänk om han bara vill ligga? Är också en klassiker som jag hört andra och mig själv säga typ 100 gånger..
Så låt oss nu reflektera kring detta lugnt och sansat.

Om han bara vill ligga så har du två alternativ - Ligg eller ge fan i att ligga.
Ta kontroll och bestäm själv! 
Vill du ligga med honom? You go girl!
Vill du inte ligga med honom? Då ska du absolut inte under några som helst omständigheter gör det.
Grundregel: Ligg aldrig om du inte själv vill.

Jag vet att vi tjejer ofta förvirrar sex med makt. Tyvärr är det för att de ofta fungerar väldigt bra att styra en man genom att spela på de sexuella.
Och i ett dejtingstadium går tankarna ofta "om jag ligger med honom så kommer han nog vilja träffa mig igen" eller tvärt om "ifall jag väntar med att ligga så kommer han bli mer sugen och vilja träffa mig igen".
Det är ett jävla överanalyserande gällande de här liggandet. Man kan inte veta hur en relation ska bli när man knappt känner varandra. Helt oberoende på om man ligger eller inte.

Tänk om man bara kunde slappna av, våga vara sig själv och inte bli fnittrig och totalt sinnesförvirrad? 
Eller vad vet jag? Kanske är det as nice att vara totalfnittrig med fjortisvarning skrivet i pannan men snälla! Snälla snälla snälla.

Försök ta det lite som det kommer! ( och detta kommer från mig, kontrollfreak nr 1)
Är det meningen kommer det ändå bli ni två. Helt oavsett på vilken dejt ni ligger för första gången eller vem som gillar vad på Facebook. Jag lovar.

Simma lugnt!   

Ångest över den helvetes jävla telefonen!

Vet inte om ni lagt märke till det men senaste veckan har det inte blivit lika många blogginlägg som det brukar... Varför kan man fråga sig.
Igår satte jag mig ner och skulle skriva men kände bara hur jag fick en stor klump i magen.
Skit samma jag behöver inte blogga om jag inte vill.

Resten av dagen fortsatte den här klumpen i magen att växa så fort min telefon plingade. Den växte tills jag hade lust att kasta ut telefonen i snöstormen och aldrig mer behöva prata med en enda jävla människa.
Ungefär vid det här tillfället började jag reflektera över vad jag egentligen håller på med?
Vad är mitt problem?

Andra människor älskar sina telefoner, ju mer de plingar och ringer desto gladare blir dom...
Jag vet att jag låter som Agda 83 men att få notiser från Facebook, Messenger, Instagram, Snapchat, Sms och missade samtal samtidigt så får jag typ panik.
Det blir för mycket, LÅT MIG VARA!

Då känner jag mig först nyfiken på vad folk vill, gudbevaremigväl jag kan ju missa något!
Sen när jag tittat på det så känner jag mig tvingad att svara. Eftersom fler än jag är kontrollfreaks så har ju ALLA appar utrustats med förmågan att SE när någon har läst.
 Och finns det en större förolämpning än att LÄSA vad någon skriver och sedan INTE SVARA.
Jag råkar veta att de driver människor till vansinne.
 Snacka om moderna människans problem. 

Mina vänner vet i stor grad att jag är såhär och det har väl till någon punkt accepterat det... Vilket jag är otroligt tacksam över. Men samtidigt är detta något jag måste hantera.
Jag ska inte behöva få ångest och gömma mig i ett hörn för att flera av mina vänner (eller någon annan heller för den delen) hör av sig till mig! Det är inte ett hjälpsamt beteende!

Det går liksom inte att fungera normalt i dagens samhälle om man inte älskar sin telefon.
Och kör man allt eller inget som jag gör nu så innebär det att jag försvinner. Och jag vill inte vara en vän som försvinner ifall någon behöver mig.
Jag vill vara en vän som har en balanserad relation till sin egen ångest så den inte går ut över andra. 
Och då har jag inte ens nämnt mail/sms/telefon kontakter man behöver ha med typ
Theos skola
Eventuella jobb
Eventuella utbildningar
Försäkringskassan
Karolinska sjukhuset
Tandläkaren
 Osv osv 

Jag älskar min telefon också, jag kollar FB de sista jag gör innan jag somnar och jag lägger upp bilder på Instagram osv osv
Jag gillar att få likes och känner mig uppskattad när någon skriver något snällt, vilket gör mig lika media kåt som alla andra.
Problemet blir när det tar för mycket tid från nuet. 

Igår kväll när vi skulle sova låg jag och klappade på Tobias hand och då slog det mig hur längesedan det var som jag la märke till formen på hans fingrar, mjukheten i hans hud och kärleken jag känner för varje centimeter av hans kropp.
Det är i de små detaljerna skönheten med hela livet finns. 

Och när jag sitter med näsan (eller örat) i den där jävla telefonen hela tiden så missar jag ALLA små detaljer.
 Missförstå mig rätt, att prata i telefonen är och har alltid varit min största hobby. Min mamma var likadan när jag var liten så det kan vi inte skylla på mobiltelefonernas härliga intåg i våra liv.
Nej jag älskar att prata i telefonen. Har jag ett problem som behöver analyseras har jag minst 4 samtal jag MÅSTE ringa och med lite tur så tar varje samtal minst 1 timma.

Men igår övervägde jag att stänga av min telefon och låta den vara avstängd i minst två dagar... 
Helt ärligt tror jag dock inte att jag skulle klara det.
Att älska och hata någonting samtidigt är helt klart ganska knepigt, men vad gör man? 

Skriver upp detta på den mentala "to do listan" och tar med sig det till psykologen?
Och tar en förmiddag ledigt från telefonen... Den ligger fortfarande kvar i sängen och jag har inte förmått mig att gå och titta på den. När Theo slutar skolan ska vi åka och simma och efter det ska jag och min telefon börja om på nytt. 
Med lite tur fungerar det.

Ett litet PS till mina vänner som läser detta.
Snälla sluta inte höra av er till mig nu för att ni läst detta. Ni vet lika väl som jag att de här är mitt problem och jag är så ledsen för att det går ut över er!
Jag älskar er för ert tålamod med mig. DS
 









  

Första advent!

Trevlig första advent på er där ute!

När man inte förberett sig så får man ta ljus man har hemma, blöjstopning som låtsas snö och några grenar från granhäcken. 

Finns inte så mycket att säga om den här dagen förutom att jag är väldigt nöjd med att jag var nykter igårkväll och att advents pyntet är under full gång.

Bjuder på lite härliga bilder dagen till ära 😊

Theos lilla julgran!

Puss! 

Blir det inte fint? 

Vänner från förr

Hej kära vänner som ni förstod av mitt tidigare blogginlägg så var inte humöret på topp igår.

Men det vände ganska snabbt när två av mina bönor knackade på dörren.
Eller rättare sagt så smög det in i mitt vardagsrum för att inte väcka barnen.
Med sig hade det stans största godispåse!

Så resten av kvällen spenderades utsträckta på min soffa ätandes massa godis mellan skratt attackerna.
Haha
För några sådana blev det.

Vi tre lärde känna varandra i tonåren, på den tiden var det kaos. Totalt jävla kaos. Ingen vänskap att hänga i julgranen då direkt...

Men åren går och gudskelov förändras saker och ting. Hoppas jag iaf 😂

Så vi har alltså inte umgås tillsammans de senaste 10 åren men igår smög det alltså in i mitt vardagsrum.

Ett kärt återseende som tydligen fortsätter idag haha
Önska mig lycka till 😉

Sorg,rädsla och död.

Igår var en väldigt sorglig dag. En sorglig dag men samtidigt en dag med mycket kärlek och många stora tankar.

Igår dog Tobias bonus mormor efter en tids sjukdom.
I samband med detta väcktes så klart en enorm massa känslor inom mig och på ett sätt känner jag att det inte är mina att känna.
På den korta tid jag känt henne har jag kommit att tycka väldigt mycket om henne men det går ju inte att jämföra med sorgen som Tobias och hans familj måste känna.

Och kanske gör jag ett övertramp genom att ens skriva om detta. Är det någon närstående som tycker att det är opassande så tar jag bort det.

Jag har, tacka gudarna, aldrig upplevt att mista någon som står mig riktigt nära. Det och min unga ålder är nog bidragande orsaker till att jag fortfarande känt mig så pass odödlig...
Så gårdagen var som att hälla en iskall hink vatten över huvudet... igen och igen.

När insikten om att det är så här det kommer bli slår en så blir det onekligen lite svårare att få luft.
Jag tittade på människor igår, människor jag älskar och kallar för familj, människor med sorgen djupt ristade i sina ansikten.
Och jag inser två saker.
1. Det finns ingen "lösning på problemet". Smärtan kommer finnas där nu.
2. Det kommer hända mig.

Om allt går som det ska så kommer jag behöva begrava mina föräldrar, Tobias föräldrar... Jag kommer behöva hålla mina vänners händer när det gör samma sak.
Folk jag älskar kommer dö.
Och det sjuka är att det är så det SKA vara.

Det är ingen hemlighet.. Man lär sig tidigt i livet om liv och död men igår blev det verkligt för första gången i mitt liv.

Hur ska jag någonsin lyckas hantera en sådan sorg? Bara tanken på att aldrig mer kunna ringa min mamma, aldrig mer höra hennes röst eller be henne om råd. Eller tanken på att det skulle vara försent att lära känna min pappa...
Sorgen och ångesten de tankarna framkallar är mer än jag klarar av.

Man ska inte tänka så för det går inte att förbereda sig på en sådan sorg, var det min vän sa till mig igår och självklart har hon rätt.
Allt i livet kan man uppenbarligen inte förbereda sig på... Vilket gör mitt kontrollbehov som jag så omsorgsfullt byggt upp helt jävla värdelöst.
Ibland vill man kasta delar av sig själv långt åt helvete så man aldrig behöver hantera dem igen.

Men det var väldigt fint igår. Jag och Tobias fastnade i köerna på väg in till sjukhuset och när vi väl kom fram satt nästan hela Tobias släkt där och väntade. Det om något värmde mig för det säger inte bara hur väldigt älskad hon var utan det säger också att man till stor del väljer sin egen familj genom livet.
Hon var inte Tobias riktiga mormor men det kunde inte ha varit mer obetydligt. Hon är en del i den familjen/släkten precis lika mycket som någon annan och en av mina stora sorger är att Tudor inte kommer minnas henne. För hon var verkligen något utöver det vanliga. Tobias mamma sa ett ord igår som fastnade hos mig.
Omtanke.
Jag har aldrig träffat en tant med en sådan livsgnista och omtanke. Varje gång vi träffades ville hon veta allt. Om oss, om barnen, om huset, om jobbet och det var inte bara frågor utan hon brydde sig verkligen. Nästa gång man sågs flera månader senare hade hon sten koll på allt man berättat gången innan.
Jag minns att jag ofta tänkte att ett par så pigga ögon inte hörde ihop med en så gammal kropp. Hon hade historier att berätta om sin barndom som var fantastiska att lyssna på, hon blev 87 år gammal men när hon pratade om sin barndom innan kriget kändes det som det var många hundra år sedan.
Och jag är verkligen glad att jag hann lära känna henne och få lyssna på några berättelser ur hennes liv.
Dom ska jag ta med mig och en dag berätta för min son. Det känns som det finaste jag kan göra för att hedra hennes minne.

Vila i frid.

Igår var första gången jag såg en död människa. Alla sa hela tiden att det såg ut som hon sov. Jag tycker inte det.
Jag tror att vi reagerar rent instinktivt på död. Djur gör det.
Men framför allt fick jag känslan av att kroppen bara är ett skal, hon var inte där.
Jag såg framför mig hur hon vaknade upp någon annanstans och lyckan i hennes ansikte när hon fick se sig själv som hon själv minns sig.
Utan smärta, ung och stark.
Jag vet inte varför det var vad jag såg framför mig, kanske var det ett önsketänkande... Men jag väljer nog att tolka det som intuition eller magkänsla.
Hon är på en bättre plats nu.
Och vår uppgift är att vårda hennes minne samtidigt som vi lever våra egna liv till fullo.

Det tror jag hon hade gillat :)

På Tudors dop

Vila i frid

Skolarbete - Psykisk ohälsa

Bläddrade igenom gamla skolarbeten och hittade denna text om psykisk ohälsa.
Måste säga att jag förvånar mig själv med att ha så mycket bra att säga trotts min ringa ålder när detta skrevs.

PSYKISK OHÄLSA 

Självklart är det så att det bemötande en människa med psykisk ohälsa får är extremt betydelsefullt. Människor som är i behov av särskilt stöd är redan i en väldigt utsatt situation och det är väldigt viktigt att bemöta dem på rätt sätt annars kan det få förödande konsekvenser.

Psykisk ohälsa är enligt mig en av de svåraste saker att behandla och bemöta, dels för att psykisk ohälsa är ett så brett begrepp, det är väldigt individuellt vad som får människor att må dåligt och som pedagog måste man vara väldigt försiktig innan man lärt känna personen och vet vad som är fel. Jag har ett bra exempel från verkligheten. En av mina närmsta vänner mådde väldigt dåligt, hon sökte hjälp på grund av panikångest som lede till att hon inte visste vad hon gjorde, slutade andas och sådana saker. Hon vaknade varje dag av att hon grät och sen blev det bara värre och värre, hennes ”anfall” höll på i flera timmar och efteråt var hon så klart helt slut. När hon äntligen sökte hjälp fick hon träffa en psykolog som gjorde en hel rad fel, nu är jag partisk eftersom jag bara hört hennes ord. Men denna psykolog hade för det första pratat väldigt mycket vilket gjorde att min vän kände att hon inte han säga allt hon ville få sagt, enligt mig så pratar inte en bra psykolog så mycket de första gångerna man ses, utan då är det psykologens uppgift att iaktta och lyssna och försöka skapa sig en bild av sin patient, om de inte gör det så hur ska de då veta vad patienten behöver hjälp med? Det är ofta ett väldigt stort steg för någon att ta kontakt med en psykolog och min erfarenhet är att när det väl har vågat gå dit så är det en väldigt känslig situation och om det då är något litet som inte känns bra så går det aldrig dit igen. Psykologen hade även frågat väldigt mycket konstiga frågor, till exempel hade hon fått frågan om hon duschade ofta, och hur mycket hon knarkade? Detta gjorde min vän väldigt ledsen och förvirrad, och som sagt ville hon aldrig gå dit igen.
Jag lyckades förklara för henne att hon måste försöka ge det en ärlig chans och att det är hon som förlorar i längden på att inte hitta någon att prata med. Människor med psykisk ohälsa är väldigt sköra och har oftast ingen självkänsla så ett litet ord som inte är något speciellt egentligen kan bli en jätte stor sak för någon som mår dåligt, eftersom det ofta tvivlar på sig själva på nivåer man inte förstår.

Jag blir så himla ledsen på kompetent personal som inte tänker efter, för jobbar man med människor som har det jobbigt så måste man anstränga sig och vara professionell varje dag på jobbet. Någon som jobbar med att stötta andra kan inte ha ”en dålig dag på jobbet” för det kan få förödande konsekvenser för deras patient. Jag är ledsen men väljer man att jobba med ett sådant jobb så måste man hela tiden tänka sig noga för vad man säger och hur man bemöter människor och klarar man inte av det ska man byta jobb. Att träffa en psykolog eller kurator tycker jag alla borde göra någon gång i livet.
Ibland blir det helt enkelt för mycket för en att hantera, alla människor hamnar i sådana situationer förr eller senare och det är helt otroligt vilken skillnad det kan göra att få ha någon utomstående att prata med.

Jag själv har gått och pratat med skolkuratorn det senaste året och jag kommer ihåg att efter första besöket tänkte jag ”hur ska detta kunna hjälpa mig, jag säger ju bara saker jag sagt flera gånger tidigare”.
Jag hade väldigt fel, att bara få berätta om allt i ens liv ger en ett annat perspektiv på saker och ting. Och att känna att någon lyssnar och säger att man är en bra människa kan göra underverk för någon som känner sig nerstämd. Hon berättade att jag var bra och att jag var en otroligt stark människa och det räckte för mig för att börja se andra vägar att gå.
 
Relationen mellan en psykolog och patient är också väldigt intressant. Patienten är i en beroende situation till sin psykolog och börjar ofta att se upp till honom/henne. Det gör det extremt viktigt att psykologen är professionell och inte utnyttjar det förtroende hon fått. Om man kommer nära en människa som mår dåligt är det lätt att styra dem i olika riktningar just på grund av att det är så sköra, och man har ju hört fall där psykolog och patienten har fått en kärleks relation och det gör mig så arg. Absolut att man kan bli kär och att det är svårt att styra vet alla som haft de känslorna men det gör mig ändå äcklad. Jag jämför det lite med någon som lurar ett barn. En person som mår dåligt och kommer och pratar och öppnar sig hos en psykolog eller annan professionell människa utsätter sig för en stor risk. Det vet man ju mer sig själv, det är läskigt att öppna sig för nya människor och ibland är det svårt som det är att öppna sig för människor man redan litar på. Har man då modet och styrkan att öppna sig för en psykolog som sedan ”avisar” en eller blandar in sina egna känslor i sammanhanget är så fel, hur ska patienten någonsin kunna lita på en professionell person igen? Det är också ett problem, blir man ”sviken” av en professionell människa, det kan vara en lärare, doktor, psykolog eller vad som helst så tappar man ofta tron på alla. Man dömer då ut all hjälp som finns att få, på grund av att en människa missköter sitt jobb! Gemensamt för psykisk ohälsa vilken ”form” den än har är att de som lider av det är väldigt känsliga, mer eller mindre ja absolut men man tänker inte klart, eftersom känslorna tar överhanden och gör en rädd och förvirrad.

Människor över lag bör bli bättre på att hantera sina känslor tidigt i livet. Jag själv är en känslomänniska och lärde mig sen jag var liten att alltid prata om mina känslor så för mig är det ganska naturligt med det inte sagt att det är lätt, men jag vet att jag måste prata om hur jag känner annars spricker jag. Men väldigt många i min ålder fungerar tvärt om. Det ignorerar och förtränger det dom känner och tror att det då försvinner, och det är fel, obearbetade känslor försvinner aldrig, de kommer tillbaks, i andra situationer och händelser i ens liv finns det där, det är inte säkert att personen i fråga kan identifiera att det är ”gamla känslor” som kommer tillbaks, men jag är övertygad, man kan aldrig rymma ifrån sig själv. Förnekelsen är en av våra starkaste försvarsmekanismer och det är en väldigt tur att vi har den, för man orkar inte alltid med allt, men det är en ständig process och att tro att känslorna försvinner är att bita sig själv i svansen. På grund av detta tror jag att man i tidig ålder ska lära sig hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Det är någonting skolan borde lägga så mycket mer energi på än det gör idag. Vi lär oss allt mellan himmel och jord men hur vi själva mår och vad man kan göra åt det nämns på 3 lektioner i livskunskap som man inte har förens i gymnasiet. Det är fel på så många nivåer och leder till att fler och fler unga mår dåligt psykiskt. Borde inte det vara en stor fet varningsklocka?

Nästan alla av mina vänner har fått panikångest de senaste månaderna och det skrämmer skiten ur mig. Jag själv vart sjukskriven när jag var 17år på grund av utbrändhet, när doktorn sa det till mig skrattade jag åt henne, man kan väl inte vara utbränd när man är 17år? Livet har ju inte ens börjat! Men det kan man, och vi människor föds med olika förutsättningar visa klarar av extremt mycket mer än andra och vad det beror på har jag ingen aning om men om man redan från början i skolan får råd, hjälp och redskap hur man ska hantera saker som stress, oro och ångest så skulle det hjälpa många på traven. Självklart kan man inte gå in till en första klass och börja prata om ångest för det vet dem förhoppningsvis inte vad det är, men man måste uppmärksamma olika jobbiga situationer i livet och att bara prata om dem kan göra mycket. Eller en sådan simpel sak att alla går till kuratorn en gång i veckan, alla människor oavsett liv och ålder mår bra av att prata och känna sig sedda! Och det kan även ta bort det ”tabu” som faktiskt finns gällande kuratorer och psykologer, det är inte fult att söka hjälp! Många anser att man är svag om man ber om hjälp fast det är precis tvärt om och sådana saker behöver man höra redan från barnsben.

Livskunskap ska vara ett ämna som alla andra, men lektioner varje vecka och betyg. Precis som det är viktigt att prata om hur man själv mår så är det extremt viktigt med empati och kunna förstå att någon annan inte mår så bra.
Jag tror även att man underskattar barn, det sociala spelet finns mellan dem i nästan ännu högra grad en mellan oss vuxna. Barn är elakare och ”förstorar” upp saker men det är viktigt att komma ihåg att för dem är känslorna lika starka även om det bara handlar om vem som fick sand på sig i sandlådan men vi vuxna ”tystar” ofta ner dem eftersom vi inte orkar bry oss om sådant ”tjafs”.
Åter igen talar vi om för dem att deras känslor inte räknas och att det bästa man kan göra är att förtränga dem.
Självklart är det ingen vuxen som säger så men det är de signaler vi ger och det är fel! Fel på så många nivåer.
 
Därför är det bara beklagligt att vi inte jobbar mer aktivt med våra känslor redan från början. Många inser inte att deras känslor påverkar dem så mycket förrns det blir vuxna och då har man en hel del att ta tag i, istället för att börja från början.

Krig, Advent, julstrumpor och tomtenissar!

Igår var en produktiv dag bortsett från att jag tog världens längsta sovmorgon. Så när jag vaknade kände jag att det verkligen var dags att lägga i en högre växel. 

Så då började jag med att städa i två timmar sedan åt jag frukost och åkte iväg och handlade. 

När jag kom hem var det fullt ös på båda barnen så då var det bara att ta plats i kaoset haha 

Efter det lekte hela familjen med Theos nya pistoler och försökte skjuta prick på små koner som var uppställde på vardagsrumsbordet. 

Det var as kul!

Tudor kunde så klart inte vara med och skjuta men han hjälpte glatt till med att samla ihop skott och sätta fast dem i pistolerna. 
Vi funderar på att köpa flera så man kan ha ett fullskaligt krig tillsammans med alla stora barnen.

Och nu menar jag såklart inte ett krig, på riktigt krig. Utan ett roligt krig där folk dör av skratt och ingenting annat.

Vi får väl se vad tomten hittar på i år haha

Kan ni fatta att det är första advent på Söndag?? Advent ligger alldeles för tidigt i år.... Helgen efter Theos födelsedag, kom igen! Lite mer tid brukar jag väl ha på mig att få hemmet redo för advent?
Förra året var jag så otaggad så då fixade Tobias så åtminstone adventsljusstakarna kom upp i fönsterna.
Men i år känner jag mig mer i fas, så det ska bli ganska mysigt att pynta och byta gardiner!

Jag har även varit så smart att jag införde JULSTRUMPA till min son när han var liten...Så nu förväntar han sig julstrumpa varje år... Smart drag där mamma My...

I julstrumpan så får man iaf paket varje advent och på julaftons morgon... Det är såklart jätte kul när man är liten men ur de vuxna perspektivet så är det både dyrt och knöligt!
Speciellt när man inte tänkt på det förrns lördag kväll när Theo säger att han är så spänd på vad han ska få i stumpan...
Helv**** jäv** ski* tänker man då och får åka och panik handla något i sista sekunden innan ICA stänger....
Men vi har haft mycket kul med julstumpan och tomtenissarna. För det är nämligen tomtenissarna som lämnar saker i stumpan och lyssnar man inte på mamma och pappa till punkt och pricka heeeela December månad så kommer inte nissarna ;)

När Theo var liten gjorde vi till och med spår i snön utanför hans fönster haha
Sedan satt han där och tittade efter tomtenissarna tills Tobias berättade att om ett barn fick syn på en nisse så blev han förstenad. Och det vore ju hemsk sorgligt så sen tittade inte Theo efter nissarna något mer. Men han var helt säker på att han hade hört dem på kvällen i sitt rum!

Uttdrag ur min "bok"

Utdrag ur min "bok"  (som en dag ska bli en bok åtminstone) 

Jag är precis på väg upp för trappen när jag hör rösten. 
Rösten av en annan människa en annan man.
Utan att jag tänker på det saktar jag ner på stegen och vänder mig om. Ingenting i mitt korta liv hade någonsin kunnat förbereda mig på det jag fick se.
Jag griper tag i trappräcket så hårt att jag för en kort sekund tror att det ska gå sönder, innan jag hinner hejda mig hör jag ett konstigt läte komma ur min strupe.
I dörröppningen halvt skymd av min fars ryggtavla står en man. En ung man.
Jag har glömt alla rationella tankar jag någonsin haft i mitt huvud och hur mycket jag än försöker fokusera på hur jag borde bete mig eller vad de var jag skulle göra så formar mitt medvetande inte en ända fullständig tanke. Så jag ser honom rakt i ögonen.

Hans ansikte är det enda jag ser från min plats i trappen. Och hans ögon möter mina. Hans ögon har den grönaste färgen jag sett i hela mitt liv och det känns som hela min värld vänds upp och ner. Hjärtat slår som en galning i mitt bröst och jag tror att han kan höra det. Färgen kring hans ansikte är mörkröd nästan lila, som himlen hinner jag tänka, innan jag ser att min far vänder sig om.
Främlingen i dörren verkar ha tappat fattningen när han fick syn på mig och jag vet att min far förstår varför.
Jag vänder mig om och springer upp på mitt rum det snabbaste mina ben förmår. 
Jag stänger dörren och sjunker ner på golvet. 


Denna berättelse handlar om Nadja som i hela sitt liv varit instängd på grund av en rad katastrofer som lett till att samhällen förändrats. Ett samhälle där kvinnor gör bäst i att gömma sig.
Detta är den historia jag skrivit mest på men jag är fortfarande långt under 100 sidor...
Ändå har jag så många tankar och idéer, så många känslor som skulle göra sig fantastiskt bra på papper.
En dag sak jag fan skriva en bok. Det är verkligen ett mål jag har. Men för att skriva behövs enormt mycket tid.
Man behöver kunna släppa verkligheten och kliva in i sin skapar bubbla och i den bubblan är en minut lika länge som en timma i verkligheten.
Och jag förstår verkligen vad som menas med "skrivkramp" för ibland är det stört omöjligt att hitta till den där passionen som gör texterna så bra. Medans man andra dagar vaknar och känner att man bara MÅSTE få skriva innan man spricker.
 

Historien om Theo, om oss och om hur allt blev som det blev

När Theo fyllde 5 år så skrev jag en text om hur det är att vara hans mamma. Ganska likt de blogginlägget jag skrev häromdagen.

Igår fyllde du fem år. Fem långa, händelserika, underbara och fullkomligt blixtsnabba år. Det känns som det var igår du föddes. Jag vet att det är det typiska klyschan när man hör alla föräldrar säga ”att tiden går så fort” men det är verkligen så. Ska tiden springa iväg på det här sättet kommer du ha flyttat hemifrån innan jag ens hunnit reagera.

 Men mycket har förändrats, du har utvecklats från en liten bebis till en stor pojke, en helt riktig liten människa med sina egna åsikter, en vilja av stål och egna stora tankar om världen och varför människor gör som de gör. Så många frågor som vill ha svar och jag gör mitt allra bästa för att berätta allt du vill veta. Lära dig om rätt och fel och hur vår värld fungerar.

Och jag förundras fortfarande över att du är min. Att du blev så perfekt.

Att du fem år gammal är så klok, jag hoppas det är en egenskap du bär med dig resten av ditt liv.

 Det är inte lätt att vara liten och ibland blir jag rädd för din skull. Du börjar bli stor och du börjar få ett ”eget liv” jag kan inte alltid vara där och sydda dig. Fast jag vill, gudarna ska veta att jag alltid skulle vilja hålla dig i min famn. Samtidigt vet jag att det finns så många saker i livet du måste få upptäcka på egenhand. Jag kan bara be att du för alltid vet i ditt hjärta att jag står bakom dig.

 Du frågade mig häromdagen vad jag hade gjort ifall du aldrig funnits.

Utan dig hade jag inte varit något av de jag är i dag och även fast jag inte kan berätta det för dig (åtminstone inte än) så räddade du mig på så många olika sätt när du kom till den här världen.

Du gav mig en styrka jag inte visste att jag hade inom mig, och framför allt så fick jag svaret på vad meningen med mitt liv är.

Du är mitt allt. Idag, imorgon och för alltid. Jag tackar varje dag för att du finns i mitt liv och att jag fick privilegiet att bli din mamma.

 Alla stunder som mamma är långt ifrån rosen skimrande och ibland blir man näst intill galen på dig och jag vet att du känner samma sak. Vissa dagar drar vi inte lika för fem öre, men det är okej.

Det är också viktiga lektioner inför livet. Allt blir inte alltid som man vill och jag är övertygad om att ju fortare man förstår det desto lättare blir det att ta livet med ro.

Sen att du är viljestark och kämpar in i de sista för att få de som du vill gör mig bara glad. Ja alltså kanske inte just precis när det händer men för att komma någonstans i den här världen är jag övertygad om att kämparglöd är ett måste.

Ingen kan göra mig så arg som du. Och ingen annan kan få mitt dåliga samvete att äta upp mig inifrån men jag hoppas du förstår när du vuxit upp att allt jag gjort har jag gjort för att jag tror att det är det bästa för dig. Jag skulle aldrig ge dig något annat än de jag tror är bäst.

 Att få vara din mamma är det bästa man kan önska sig.
Att få se dig växa och utvecklas gör mig varm i hela kroppen och jag är så stolt över dig.
Att få uppleva den kärlek vi delar är mer än jag någonsin innan hade kunnat föreställa mig att livet hade att erbjuda.

Varje puss och varje kram jag får av dig helar mig från utsidan och ända in i själen.

Du är min lillgris och jag älskar dig till månen och sååååå här många varv runt jorden och sen tillbaks.

En succé helg!

God förmiddag kära vänner. Det har inte blivit så mycket uppdateringar i bloggen denna helgen. Av den enkla anledningen att när jag väl haft tid över har jag varit så trött i huvudet så det enda som hörts i min skalle har varit ett brus. Med andra ord helt omöjligt att få till vettiga meningar i skrift.

Såhär mysigt hade vår katt bäddat ner sig under kalas kvällen
Lite avundsjuk blev man allt.

I Lördags hade vi alltså kalas för Theo och det vart så lyckat, tror nästan att jag är mer nöjd över dagen än vad han är. Fast bara nästan.
Alla hans kompisar från området kom hit och var med hela dagen, så för första gången har vi haft ett nästan barnkalas.

Skattjakten där det gick ut på att leta (och skjuta) pokemons blev succé!
Vi har som tradition att alltid ha skattjakt på hans födelsedag. Det började  med en karta över tomten när han var 4 år gammal.
Nu börjar han dock bli lite stor för en karta över tomten så nu fick de springa runt i halva området och leta pokemon och lösa gåtorna på baksidan för att hitta nästa.

Vi vuxna försökte förjävels hålla samma tempo som barnen haha

Skatten var såklart surfplattan och massa godis!
Theo vart helt chockad när han öppnade surfplattan. Han såg helt ställd ut.
Dagen efter var han dock eld och lågor över att han verkligen fått en surfplatta haha
Jag minns den känslan när man var liten och fick någonting man trodde var för bra för att vara sant.

 Tårtan, bullarna och kanske framför allt chokladbollarna vart också en succe, speciellt bland de yngsta gästerna.
Tudor hann sluka typ 3 chokladbollar innan jag han så mycket som blinka så han var väldigt nöjd.
Tudor kunde ju inte alltid hänga med de stora barnen och leka så det var tur att han fick en mer jämnårig kompis att koncentrera sig på.
Men framåt eftermiddagen då hade chokladbolls energin försvunnit från dem båda.

Två trötta killar tar paus i soffan

Har ni någonsin tänkt på hur svårt det är att få till rätt mängd mat till folk?!
Tycker att man ALLTID gör alldeles för mycket! Man gör mat till en hel jävla arme ändock står man där och oroar sig innan att det inte ska räcka...
Vi gjorde pizza, som för övrigt också vart en succé, väldigt trevligt med succéer hela dagen :)

 Alla blev mätta och vi var ändå tvungna att slänga mat. Men men nu kanske vi har lärt oss det till nästa kalas när vi ska servera pizza.
Tidigare på Theos kalas har han velat ha korv med bröd, men i år ville han äta korvstroganoff....
Det kändes lite bökigt att bjuda på när vi var så många så det åt vi dagen innan kalaset istället.
Pizza kan man förbereda innan så man slipper stå i köket halva kalaset, helt ärligt tror jag inte ens folk fick tallrikar att äta sin pizza på haha
Vi slängde fram dem på bordet så fick folket ta för sig, och det gjorde dom :)

Dagen efter så gick vi upp med tuppen och åkte iväg till första lektionen på simskolan.

Det gick också toppen bra för både mig och Theo! Efter det lämnade jag honom hos hans pappa och sen åkte jag hem och tvär somnade.
Vaknade med både huvudvärk och mensvärk så resten av dagen blev lugn och skön.
Theo kom hem på kvällen med en TigerElefant och var väldigt nöjd när han kröp upp i sin säng för att sova.

Känner mig väldigt nöjd med helgens bravader och tack till er som var med och gjorde min sons 8 års helg helt perfekt!

För 8 år sedan blev jag din mamma

Jag sitter här och känner att jag vill skriva någonting. Jag vill skriva något så ni förstår vilken otrolig tur jag har haft i mitt liv. Jag vill skriva något som får er att förstå hur otroligt underbart det är att få vara mamma.
Det finns så mycket jag vill berätta. Vilken stor och fin pojke min son vuxit upp till, hur kunde jag lyckas så bra med någonting?
Jag skulle kunna skriva om hur ont det gör när en tjärn familj spricker och vilka spår det lämnar. Och jag skulle kunna berätta om en kärlek starkare än precis allt annat.

För 8år sedan låg jag på BB men en livs levande liten bebis i armarna. Egentligen var han så stor så att jag knappt orkade lyfta honom efter 18 timmars värkarbete. Barnmorskorna tog till och med ut honom i personalrummet för att visa upp honom. De gormade om 3 månaders bebis, 3 månaders bebis!Han vägde 5130g och var 55cm lång.
Faktum var att jag kom till sjukhuset 4 månader senare för en gyn undersökning och hon som skulle undersöka mig vart helt till sig när hon förstod att vi var "de unga föräldrarna med den stora bebisen".

Själv kände jag mig som en superhjälte. När det la honom på vågen kunde jag inte tro att det var sant.
Fem kilo? Shit snacka om att jag är grym på att föda barn.
Sen blev jag arg och rädd när jag insåg allt som kunde ha gått fel pga av hans storlek. Jävla inkompetenta människor, ska de inte ha koll på sånt?

Jag minns när jag vaknar på BB hotellet och ser att han inte ligger i sin genomskinliga låda. Paniken som drabbar mig. Han är borta. Någon har tagit min bebis!! ROBIN VART ÄR MIN BEBIS!?
Stackarna vaknar väl lika chockad som jag kände mig men viker sedan undan lakanet.
Här är han, han vaknade så jag la honom i mellan oss säger han och jag minns att det tog många sekunder för mitt medvetande att förstå vad han egentligen sa.

Okej min bebis mår bra, ingen har snott honom och vi har inte omedvetet mosat honom i sömnen. Han har varit vid liv i ca 5 timmar och jag har redan klantat mig på fler sätt än jag trodde det var möjligt att klanta till saker.

Jag minns hur jag låg i timmar och tittade på honom. Mitt barn. Hur kan man ens ta in en så stor sak? Mitt barn.

Jag minns panik känslan i magen när jag försökte föreställa mig att du skulle växa upp. Att jag vid något tillfälle skulle vara tvungen att släppa dig med blicken. Att min uppgift inte bara var att lära och beskydda dig utan också att våga släppa dig.
 Helt ärligt har jag haft 8 år på mig att träna på det här med att vara mamma men vid den tanken gråter jag precis lika mycket nu som jag gjorde för 8 år sedan på BB.

Jag minns att jag ställde mig i fönstret och tittade ut över motorvägen och insåg att alla dessa bilar är på väg till jobbet. Dom åker där precis som om ingenting har hänt.
Och det var min första insikt att det bara var för mig som världen hade förändrats.
Jag minns det så starkt för jag blev verkligen chockad över att inte alla, varje människa på jorden förstod hur stort det här var.
Då insåg jag också att vi föräldrar har något gemensamt som ingen annan har.
Nu finns det ju ganska många föräldrar i världen men jag var 18 år och hela föräldra grejen sådär halv genomtänkt.

Nere i matsalen på sjukhuset kollade jag snett på mammorna som kunde bära sin bebis på ena armen och i hemlighet sörjde jag den fina overallen jag hade med mig som var alldeles för liten.
Jag minns att jag för första gången såg en bil för vad den egentligen var när de var dags att åka hem, en potentiell livsfara! Hade vi inte bott så långt bort från sjukhuset hade jag gått hem med min bebis.

Från att inte bry sig om något, inte vara rädd för något. Att vara typiskt odödlig som bara en tonåring kan vara så började hela min världsbild förändras.
Man lär sig mycket av att bli mamma men det är inte alltid en helt enkel process att ta sig igenom.


Jag var rädd många gånger och jag tvivlade på mig själv ännu fler gånger. Men så fort jag var med dig, min son så hittade jag en styrka och en kärlek jag aldrig trodde fanns.
Du hjälpte mig på så många sätt att bli den jag är idag.
Jag vet att meningen är att man ska göra allt det innan man skaffar barn men för oss så blev det inte riktigt så. '

För mitt inre kommer jag alltid se dig som den där lilla bebisen på BB eller halvmänniskan som sprang omkring hemma med filten hängandes efter sig och ropande mitt namn, mamma.
Dina händer kommer alltid vara så små att de ryms i min ena hand och jag önskar att jag för alltid skulle ha förmågan att blåsa bort din smärta som när du ramlat och slagit dig.

Men även jag måste öppna ögonen ibland och då tvingas jag inse att du nu börjar bli stor. Så stor.
Och det får mig att vilja gråta. Jag ska villigt erkänna att jag har svårt att förstå vart åren tagit vägen och att jag ibland önskar att du hellre skulle vilja hänga med din mamma än dina kompisar men det som gör mig mest gråtmild är min stolthet.

Du är en riktig människa nu. Dina värderingar börjar formas och dina handlingar betyder på ett annat sätt nu. Ibland gör det mig lika förvirrad som jag kände mig på BB för 8 år sedan men oftast så gör det mig så otroligt jävla stolt.





Inget i världen betyder så mycket som att få vara din mamma. 

JAG SKA ALDRIG GLÖMMA SMAKERNA I EN VARMKORV!

Denna text dök upp på min FB som minne för 1 år sedan idag.
Det var när jag precis hade opererat bort min galla och skulle få komma hem.
Jag blev så glad när jag läste den nu 1 år senare så jag är tvungen att lägga upp den här också.

JAG SKA ALDRIG GLÖMMA SMAKERNA I EN VARMKORV! 

5 nätter på sjukhus och idag vill jag komma hem.
Äntligen har värken i magen gett med sig. En sådan enorm befrielse att bli av med en smärta man haft så länge, äntligen kan kroppen slappna av. Min näsa har slutat blöda och illamåendet och huvudvärken är som bortblåsta. 

 

Min mage innan alla ärr.

Jag är nyopererad med 4 nya hål på magen. Efter graviditet och kejsarsnitt är jag lite av ett proffs på att röra mig som ett knyppel (är bara inom sjukvård man får beröm för sådant).
Min rygg är helt förstörd av att ha legat ner så många dagar och luften från magoperationen gör så de känns som att mina axlar håller på att knäckas så fort jag rör mig.
Hela mitt ansikte är helt rött och flått för att jag kliat på de så mycket när jag fått morfin. Mina läppar är svullna och sönder bitna efter undersökningen och vi ska inte en prata om hur min nygjorda piercing mår för tillfället. Min hals är sönderriven och jag kan knappt prata.
Kort sagt känner jag mig slagen gul och blå. 

Trotts det mår jag äntligen bra. Och igår när jag åt för första gången sedan i fredags så tänkte jag att de här är livet.
Vi uppskattar de små sakerna alldeles för sällan!

Alla dessa smaker som fanns i den korven och jag har aldrig tidigare känt dem. För i vanliga fall är de självklart för mig att trycka i mig en korv. I vanliga fall tar jag mig inte tiden att njuta.
I vanliga fall tar jag för givet att vara frisk. Mitt psyke är inte alltid där jag vill ha det men min kropp har alltid mått bra. 

Och vi små självupptagna människor tar det för givet. Vi lägger mer tid och energi på att tävla med varandra i pengar och utseende istället för att faktiskt uppsatta alla smaker som finns i en varmkorv.
Nu ska jag (förhoppningsvis) snart åka hem. Det ska bli så skönt. 

Tudor som var så liten

Jag kommer bli ledsen för att jag inte kan hålla min bebis och busa med honom som jag brukar men när han sover ska jag krypa nära och sniffa på hans hår. 

Jag ska hem och se min 6 åring bli 7 år och uppbåda alla krafter jag har för att gå på skattjakt. Och säkert ska jag gråta lite över att åren går så fort och han är så stor. Och jag är så stolt.
Jag ska hem och krama på min mamma och tacka henne för att hon alltid finns där för mig och hela min familj. Sen ska jag bli irriterad över att jag försöker prata mer än min hals klarar av.

Min man som var med mig dag och natt

Sedan ska jag krypa ner i min säng bredvid min man som men största sannolikhet kommer krama så hårt på mig så det gör ont. Men det är okej. Han brukar göra så och jag älskar honom för det.
Nu ska jag åka hem och njuta av allt som jag annars tar så mycket förgivet. 

Jag ska aldrig glömma hur många smaker de finns i en varmkorv.