Tisdag

Idag är jag öm som fan i brösten igen, men det beror på att jag fyllde på dem igår så jag vet att det snart kommer gå över.

I morse var jag på gymmet med min sjukgymnast. Det gick bra trotts att det var massa människor där. Men det var ju inte lite pinsamt när man står där och kämpar med att lyfta den lättaste vikten medan Agda 85 stirrar intensivt på en....
Medelåldern på det där gymmet ligger nog på ca 80 år... Jag var iaf helt säkert den enda där som var yngre än 65... Men då slipper man iaf spännbögar haha

Övningarna jag gör hemma går toppen. Dom är SÅ sköna. Det knakar i hela ryggen och efteråt känner man sig flera centimeter längre.

Har jag sagt till er att jag har världens bästa karl?
Eftersom jag inte visste att jag skulle fylla mina bröst igår så körde det ihop sig lite här hemma.
Det var meningen att jag skulle åka och handla men eftersom jag blir så öm insåg jag snabbt att jag inte skulle klara att lyfta tunga matkassar.
Så igår kväll efter en lång och jobbig Måndag hoppar han in i bilen och åker iväg och stor handlar.
Vad skulle jag ta mig till utan honom?

Nu ska jag hoppa in i duschen innan det är dags att åka och hämta mina små terrorister.
Nu går det super för Tudor på dagis. Han springer glatt iväg från mig varje morgon. Och kärleken som lyser i hans små ögon när man kommer och hämtar honom är obetalbar.
Om allt går som det ska så börjar Theo på fritids imorgon vilket han sett fram emot sedan han började skolan haha

Vardagen börjar ta över här hemma och det är så skönt. Det skönaste av allt är att man längtar ännu mer till semestern hahah

Bröst - 4 månader efter operationen

Heeej folket! Låt mig bara börja med att säga att det är den sista Januari i dag!!!
Fan vad skönt! En av årets värsta månader avklarade! Det är fan en seger i sig.

Igår var jag på KS och hade ett efterlängtat möte med min kirurg. Trotts att det var hon som opererade mig har jag inte fått träffa eller prata med henne sedan operationen, lite konstigt tycker jag men men.
Så när jag satt där i väntrummet kom jag fram till att jag hade fjärilar i magen.
Mötet gick som vanligt så fort att jag knappt hängde med, jag har kommit fram till att kirurger tycker det är betydligt roligare att skära i människor än att behöva prata med dessa människor.

Det vi kom fram till var att man kan överfylla mina implantat utan att man behöver byta dem. Vilket betyder att jag nu har 655ml i varje bröst.
Det största implantatet de har är ca 780ml.
Det betyder alltså att jag bara kan fylla på ca 1 dl mer än jag har just nu. Kirurgen tyckte att det var en onödig operation för en sån liten volym ökning och jag är beredd att hålla med henne.

Skulle jag få helt som jag ville så skulle jag nog vilja ha ca 850ml i varje, alltså lite större än jag har nu men jag är inte villig att riskera mer infektioner och ännu mer operationer för det just nu.
Nu vill jag koncentrera mig på att bli frisk och stark. Inga mer sjukhus eller mediciner på ett tag.
Jag kommer ändå behöva byta dessa implantat förr eller senare och kirurgen sa att om jag absolut inte trivdes med brösten så kunde vi operera så de alternativet finns kvar.

Men nu ska jag bekanta mig med de bröst jag har och känna efter.
Redan tycker jag mycket mer om dem nu än innan operationen. Kirurgen visade mig en bild på mina gamla bröst och jag rös av obehag. Fy.

Och jag är fortfarande väldigt glad över mitt beslut att ta bort bröstvårtorna. Det förvånar dom flesta men det känns jätte skönt att jag vågade stå på mig.

Det som är kvar nu är att ta bort ventilerna som sitter på sidan där BH bandet ska gå. Men det var 3-6 månader väntetid på den operationen så jag får nog dras med dom där jäklarna ett tag till.....

Sen är det tatueringar... På sjukhuset kan jag tatuera in bröstvårtor... Men jag är inte så säker på att det är vad jag vill...
Det finns jätte fina tatueringar man kan göra som påminner om en bröstvårta men som är en rosknopp.
Att tatuera in bröstvårtor känns fel eftersom det ser så overkligt ut... Det känns som att försöka sminka en gris typ...  Totalt onödigt och påklistrat...

OBS lånad bild (inte jag)

Så om man gör en tatuering på något annat så är det uppenbart att de inte är på riktigt. Det känns på nått sätt bättre.
Men då måste man hitta stans bästa tatuerare. Det ska vara någon som är grymt jävla duktig... Hur hittar man någon sådan? Har ni några tips tveka inte att höra av er för jag vet inte riktigt vart jag ska börja leta.

Tror jag ska beställa sådan där bröstvårtor som är som klistermärken typ, bara för att testa hur det skulle se ut haha

 

Resa

Idag längtar jag såå otroligt mycket efter vår resa. Har suttit och läst och tittat på videor och bara trånat.
Tänk er att få känna värmen, solen mot huden. Få bada och busa med barnen och bara slippa tänka på tider, matlagning och rutiner! FY FAN VAD SKÖNT!

Idag är det 31 dagar kvar till (den 2 Mars) vi åker! Alltså bara en månad.Tyvärr Februari månad som är min hat månad på året eftersom jag alltid lyckas få influensan eller någon härlig vinter kräksjuka.
Men vi får hålla tummarna att alla elakartade baciller håller sig borta och gör dom inte de så har jag iaf något härligt att fantisera om samtidigt som jag kramar toalett stolen haha

Theo är taggad till tänderna och vi har långa och drömmande diskussioner om landet, värmen och vattnet. Fast han är lite rädd för flygresan. Jag med men min största rädsla består i att Tudor ska skrika 5 timmar i sträck ......

Ända sedan jag var i Egypten sist (2011) har jag velat ta med min son dit och nu ska det bli verklighet! Jag läääääääääääääängtar! 

När känslorna tar över

När orden inte riktigt vill nå ut till  fingerspetsarna och känslorna stockar sig i bröstet.. 

• Det är då jag känner mig som mest instängd. 

Jag har så mycket jag vill säga, så mycket jag vill veta men jag får inte ur mig ett ord.

Vissa dagar tar mina känslor över, det är som en kastrull med vatten som kokar över och varenda glödhet vattendroppe bränner i min själ. 

• Vad ska jag ta mig till? 

• Jag blundar så hårt jag kan och väntar på att kaoset i mitt inre ska lugna ner sig. 

Men problemet är att det alltid kommer tillbaks.
Med samma punktlighet som min menscykel förlorar jag kontrollen över mitt undermedvetna. En vulkan som med obarmhärtigt kraft exploderar inom mig.
Och jag är hjälplös i havet av känslor som är mitt inre. 

• Mina känslor är min största tillgång i livet men en liten livboj mellan varven är väl inte för mycket begärt? 

Psykolog

Idag har jag träffat min psykolog.
Vi träffas en gång i veckan och har gjort det i snart ett år.

Idag sa hon åt mig att jag skulle "våga låssas att du tror på dig själv"

Jag har nästan i hela mitt liv gått och pratat med en psykolog eller kurator.  Det började när jag gick i typ 3:an. Sen fortsatte jag gå till skolkuratorn tills jag slutade gymnasiet.

Ett år efter blev jag sjuk och kom då i kontakt med en kurator via vårdcentralen. Hon var på många sätt min räddning. Ingen annan människa har hjälpt mig att förstå mig själv på de sättet hon gjorde.
Det var riktigt jobbigt att behöva sluta träffa henne.

Efter det behövde jag kriga mig till en samtalskontakt.
Det berättades för mig att jag inte hade någon nytta av att prata med någon eftersom mitt tillstånd inte gick att förbättra.

När doktorn sa att mitt tillstånd var kroniskt "typ som diabetes" så var jag nära att ge upp.
Skulle jag må så här för alltid?
Jag har turen att ha både vänner och familj som kunde tala om för mig att den där doktorn var ute och cyklade.
Gudskelov för det.

Så jag fortsatte bråka med vården och till slut fick jag min vilja igenom.
Och nu är vi här.

Jag har förstått att många tycker det är lite pinsamt att gå och prata med någon...
Att det är någon form av misslyckande?

Som ni kanske misstänker har jag väldigt svårt att förstå varför?
Varför är känslor så himla pinsamma att man inte klarar av att prata om dem? Eller ens visa dem?
Hur kan våra känslor någonsin vara något fult?
Jag förstår inte det. Känslor kan vara ologiska och helt obegripliga men aldrig fel eller fult.

Jag skulle kvävas om jag inte fick prata med min psykolog. Hon tar alla mina röriga tankar,känslor och rädslor och reder ut dem.
Ibland blir jag arg. Ibland gråter jag. Ibland går jag därifrån på rosa moln och varje gång är det så värt de.

Jag rekommenderar alla att skaffa sig en bra samtalskontakt, även om man ibland får kriga lite för att hitta någon bra.

Och ännu mer rekommenderar jag att sluta skämmas över era känslor.

Med dom orden önskar jag trevlig helg!

Otrohet

Senaste veckorna har jag lyssnat igenom ett flertal böcker skrivna av författaren Jojo Moyes. Hon skriver fantastiskt bra och man blir verkligen gripen av det livsöden hon beskriver, men i flertalet av hennes böcker ingår otrohet som ett självklart inslag.

Otrohet är något jag alltid funderat mycket på... Jag har alltid undrat hur människor lyckas leva ett helt liv tillsammans. Det är fascinerande. Men efter jag lyssnat på dessa böcker slår det mig att det kanske är mycket vanligare med otrohet än jag tror? Jag menar vad vet man egentligen om hur andra lever sina liv? Det man ser på Facebook och Instagram är ju sällan hela sanningen.

Vad tror ni? Är vi människor menade att leva hela vårt liv tillsammans med en och samma partner?

Och är det verkligen så att de man inte vet lider man inte av?

Jag har ju alltid hävdat att jag hellre vet hela sanningen än lever i en lögn men samtidigt så förstår jag ju att de är betydligt smidigare att ligga med någon vid sidan om än att bryta upp ett livslång äktenskap.

Kan man gå vidare i ett förhållande efter otrohet?
Personligen har jag så svårt att förstå hur man överhuvudtaget kan se sin partner i ögonen efter att man varit med någon annan...
Men det kanske beror väldigt mycket på hur länge man levt tillsammans och hur stark ens tillit till den andra var innan?

Otrohet är på nått sätt både spännande och äckligt på samma gång. Tanken  på den förbjudna frukten triggar ju igång både det ena och andra och helt ärligt kan jag förstå människor som förlorar sig i stunden.
Samtidigt är det ju sveket med stort S. Det är äckligt och fel på så många nivåer att jag nästan mår illa.

Sen är ju gränsen vid otrohet väldigt individuell, det kan vara en bra sak att diskutera med sin partner då vissa tycker att titta på porr är otrohet medan andra är helt okej med att ens andra hälft strular runt med alla på festen...
Kan bli stora missförstånd.

Så vad tror ni? Är människan monogam?

Jag tror inte det. I grund och botten, om vi bara skulle följa våra instinkter, våra känslor så skulle vi nog hoppa i säng med betydligt fler än en genom livet.
Dock är vi människor ganska gymma på att strunta i våra instinkter och använda hjärnan. Med andra ord tänka steget längre och på så sätt vara trogna.

Det låter väl lite logiskt?

Eller..?

Stoltheten och smärtan de innebär att se sina barn växa upp

Idag är en stor dag. Idag hände det för första gången.
Idag lämnade jag min bebis heeeelt själv på förskolan. Jag sa hejdå och han märkte inte alls att jag gick men när jag stängde grinden och gick mot bilen så gick något i mitt hjärta sönder.

Det börjar mer och mer gå upp för mig att en stor del av föräldraskapet är just att ens hjärta ska gå sönder lite när det växer, blir större och större och självständigare och självständigare.
Att lämna på dagis första gången tror jag är ett stort steg för de allra flesta föräldrar.
Det känns fel i hela kroppen samtidigt som man känner en mäktig stolthet över sitt lilla frö som ska ge sig ut i livet.

Denna bild dök upp som ett minne på FB idag.
Kan ni förstå att det är 7 år sedan min bebis var såhär liten?

Exakt samma känsla får jag när Theo ska sova över hos någon kompis, lagar middag eller läser läsläxan flytande.

Stoltheten och smärtan de innebär att se sina barn växa upp... 

När jag kom hem tog jag tillfället i akt och städade, tänk hur mycket fortare det går att städa när man är själv hemma.
Sedan gjorde jag mina övningar från sjukgymnasten och åt lunch.

Tiden går så fort och samtidigt som jag blir så himla trött ibland så vill jag inte missa en endaste sekund med mina underbara ungar!

Så nu sitter jag helt enkelt och väntar på att klockan ska bli två så jag får åka och hämta honom och se hur det har gått!!

Sjukgymnasten

Idag kära vänner har jag haft mitt första besök hos sjukgymnasten.
Det var kul, jag fick lite lättare övningar att göra hemma och så börjar vi i gymmet nästa vecka!

Kände mig helt lost när hon började prata om muskler, stretching och motionscykel haha
Men hon märkte på mig att vi fick börja på en väldigt grundläggande nivå.

Sedan gick jag till biblioteket och rekognuserade min framtida pluggmiljö!

Busungarna lämnade jag i min mans trygga omvårdnad, och för att vara helt ärlig var det väldigt skönt!
Imorgon fortsätter inskolnings dramat, håll tummarna för min lilla prins!

En sur mamma

Idag är jag en riktigt sur mamma..... Känner hur jag önskar att jag fick ta ut mina aggressioner på någon eller kanske helt enkelt bara få sätta mig ner och skrika rakt ut som barnen på dagis gör.

Varför är jag så sur? Helt ärligt är jag inte helt säker.
Det kan bero på att jag försökte få min son att somna på dagis vilket i praktiken innebar att jag fick sitta och hålla i honom medan han gall skrek och försökte slingra sig.
Det är alltid obehagligt när ens barn skriker, kanske ännu mer när det finns andra runt omkring som också behöver bevittna det hela.
Men mest sur är jag nog över att jag var tvungen att ge upp.
Mycket i min uppfostring är att välja sina strider och när man väl valt dom så ger man inte upp.

Tobias kan bli väldigt irriterad på mig när jag efter en halvtimme fortfarande bråkar med Tudor över att han måste ta en tugga på bananen han prompt skulle ha.
Men är det så att jag från början bestäm mig så ger jag mig inte förrns mina barn gör som jag säger. Absolut inte varje gång eller ens varje dag, men vid väl valda tillfällen som (förhoppningsvis) jag väljer.

Detta var ett sådant tillfälle. Jag hade gett mig tusan på att få honom och somna men när 40 minuter gått och de andra barnen började vakna fick jag ge upp...
Mina armar och bröst värker som bara den och jag ville bara hem.
Så det lilla vilddjuret (vill säga Tudor) vann striden. Och nu är mamman sur.
Försöker göra mig av med mitt dåliga humör tills han vaknar, för han somnade ju så klart som en stock så fort vi kom ifrån dagiset....

Det är något med dagis miljö som gör mig fruktansvärt illa till mods. Det har nog inte gått upp för mig tidigare hur mycket jag verkligen ogillar den där miljön.
Antagligen har det att göra med ex antal ångest attacker som genomlevts på en dagis toalett någonstans i landet.
Jag är nämligen utbildad barnskötare och har praktiserat och jobbat på en hel drös med dagis.
Jag hatar dagis. För att inte nämna hur mycket jag hatar praktik.

Det är en av anledningarna till att jag tror att jag är född med social fobi. I högstadiet när det var dags att praktisera för första gången så hävdade jag bestämt att jag inte hittat någon plats, fast jag aldrig ens letat.
Så jag slapp, jag fick vara kvar i skolan istället och det var en välsignelse. I gymnasiet kunde jag inte rymma längre. Det slutade med att min pojkvän fixade en plats (ett dagis) för min praktik och när det väl var dags var ångesten ett faktum. Jag hatade varje minut av det.
Jag hatade den praktiken och varje praktik efter de. Känslan av att vara sämst, värdelös och otillräcklig lämnade mig inte ifred för en enda sekund.

Så idag när jag satt och hängde på Tudors dagis kände jag obehaget komma krypande och klibba sig fast i nacken.
Så efter 40 minuters viljekamp gav jag helt enkelt upp för längtan att komma därifrån.

Fan, jag hatar att ge upp.

Förutom att min son vägrar sova så trivs han som fisken i vattnet på sitt dagis. Han är helt lyrisk över allt kul som finns att göra där. Imorgon håller vi tummarna att vi knäcker sov nöten!
Så får mamman ta sina dåliga minnen och stoppa långt ner i ryggsäcken tillsammans med sitt dåliga humör.

Amen 

Pengar och relationer

Sista tiden kan man säga att familje idyllen här hemma har varit på väg att krackelera. Ni vet?
Grus i maskineriet som man så fint brukar kalla det.

Det hela har handlat om att jag och min karl inte alls kommit överens, konflikten har också innefattat en bil och en hel del pengar. 
Utan att gå in så mycket närmare på det så resulterade detta iaf i att jag har haft noll koll på allt vad papper och utgifter heter.

Kanske bör nämnas att "noll koll" för mig gällande ekonomi inte är så illa som det låter då jag i normala fall har sten koll på varje liten krona som lämnar mitt konto.
Ordet kontrollfreak beskriver mig mer än bra gällande mina (och ibland andras) pengar.

Jag kan bli rent av irriterade på människor som inte har koll på sina inkomster och utgifter! 
När jag var tonåring hade jag en vän som ALDRIG hade pengar. Dagen efter vi fått studiebidraget så var dom slut. Vad man än frågade om så blev svaret
"nej jag kan inte för jag har inga pengar" eller
"du får ringa mig för jag har inga pengar på mobilen". Hela tiden! 

Själv kunde jag inte för mitt liv förstå att hon inte ens fick pengarna att räcka i en vecka åtminstone.

Sen när jag träffade Theos pappa tror jag mitt kontrollbehov ang ekonomin blommade ut i full kraft. 
Han var (eller är?) den slarvigaste människan man kan tänka sig. Och hade han pengar så tog dom slut. Vips bara så var dom borta. Och aldrig hade han med sig något som kunde skvallra om vart pengarna faktiskt tagit vägen? Inga kläder, spel, godis eller annat. Nej bara puts väck.
I min frustration brukade jag föreställa mig honom som en tjock kossa som levde på att äta 100 lappar. 
Vad skulle en flicka göra? GÖM ALLA PENGARNA!

Jag säger inte att det var rätt men jag höll stenhårt i allt som ens kunde likna en liten peng.

När jag och Tobias så småningom om blev ett par så föll det sig naturligt att jag tog hand om ekonomin. 
Inte på den nivån att jag tog hans pengar ifrån honom, men det var jag som betalade räkningarna och hade koll på hur stora "utsvävningar" denna månaden tillät.
Så har det varit fram till nu. 

För när "gruset i maskineriet" var som värst så satte jag mig ner och försökte komma fram till vad jag skulle göra. Hur skulle jag kunna lugna ner min skenande panik för pengarna han ville göra av med som jag inte tyckte fanns?
Vad ska jag göra för att få honom att förstå? 
Min psykologs ord ekade i mitt huvud " du kan inte ändra på någon annan än dig själv". 
Jag var förtvivlad och hade helt snurrat in mig i mina egna tankebanor.
Ni vet när man har tänkt och tänkt och allt man kommer fram till är " Vad i helvete ska jag göra?" 

Tills en av mina vänner nämner "skild ekonomi" och efter en kväll med papper och penna i högsta hugg kunde jag äntligen börja andas igen.

Lösningen blev alltså att vi delar upp vår ekonomi. Hans pengar är hans. Mina pengar är mina. 
Vi delar såklart lika på hem, hus och barn men resterande pengar är privata.
Jag har alltid tyckt att det är en lite märklig uppdelning, att de är självklart att man delar allt i ett samboförhållande men nu känns det som en fantastisk ide.

Kan tyckas att han drar de längsta strået i stacken eftersom han tjänar mycket mer pengar än mig. Men att jag ska slippa ha huvudvärk över "hur det ska gå ihop" känns helt enkelt fantastiskt. 
Nu slipper jag sitta som hans morsa och säga om vi har råd eller inte. Han får göra vad han vill med sina pengar och räcker dom inte till så får han ta konsekvenserna av det.

Idag gick jag igenom alla papper jag försummat senaste månaden och jag bokstavligen känner hur kontrollbehovet lugnt och stilla kan gå och lägga sig i grottan de kom ifrån.
Nu vart det helt enkelt lite lättare att andas igen. 

Fast det ska ärligt erkännas att jag flera gånger (redan) fått bita mig själv i tungan när jag är på väg att lägga näsan i blöt i hans ekonomi.
Vanor ändras inte på en natt, det är en sak som är säker.

 

När feber dimman lättar

Hej folket! Saknat mig?
Jag har helt klart saknat er!

Det känns som jag levt i en dimma sedan Nyårsafton. En otrevlig febrig dimma full av massa smärta. Mina dagar har helt enkelt gått åt till att ta mig från sängen till soffan. Och alla övrig energi har gått till barnen.

Men nu mitt herrskap har jag varit feberfri i nästan 4 dagar!!! FYRA DAGAR AV FRIHET!!!

I Måndags började Tobias jobba och det var löjligt skönt att få igång en vardag här hemma. Tudor har dock varit sjuk hela veckan så inskolningen har avstannat men på Måndag tar vi nya tag!

Det var riktigt tufft att vara hemma själv första två dagarna då både jag och Tudor mådde bajs. När Tobias kom hem efter jobbet hade jag så ont i mina armar att jag inte ens orkade hålla tillbaks tårarna.
Men jag tog 1 timme åt gången och helt plötsligt hade vi klarat av hela veckan, jag och Tuddson i vår sjukstuga.

Dom tankar jag klamrar mig fast vid just nu är att snart "snart sätter min vardag också igång!"

Jag ser löjligt mycket fram emot att börja träna och plugga! På Tisdag kommer träningen igång och ingenting kan hindra mig från att lämna huset då.
Om så alla jordens barn är sjuka så är det inte mitt problem den dagen.

Känner ni doften av frihet?

Jag älskar mina barn och min man mest på den här jorden men som min svärmor brukar säga så måste man få ha något som bara är ens eget också.

Idag köpte jag en kalender! Kan ni tänka er det?? Jag har inte ägt en sådan sedan 2012.
Det var ödet att den första kalendern jag fick ögonen på var en exakt likadan som min gamla förutom att den här var svart och min gamla var rosa.

Och utan min gamla rosa kalender hade mitt liv gott i tusen bitar så nu känner jag mig löjligt nöjd (och trygg) med att hittat en likadan!

På återseende kära vänner (och fiender)! 

Inskolning

Tudor började sin inskolning på dagis i Onsdags!
På Onsdagen var det bara ett besök på en timma då både jag och Tobias var med.
Det var jätte kul att se för Tudor bara kastade sig in i barngruppen och var helt exalterad över alla saker som fanns där. Inte blyg för 5 öre.
Torsdagen och Fredagen var Tobias med på inskolningen och allt fortsatte att gå toppen tills det var dags att sova middag.

På dagis så har de madrasser de lägger ut på golvet när barnen ska sova. Detta gick Tudor inte alls med på utan skulle springa omkring och titta och prata så de andra barnen inte fick någon sov ro.

Så han blev helt sonika hemskickad. Båda dagarna.

På Måndag är det min tur att ta tag i inskolningen och det ska bli mycket intressant att se hur många dagar det tycker att de är funktionellt att skicka hem honom.

Fortsättning följer ...

Klagosång...

Hej folket....
Så här lång tid mellan inläggen har det inte varit sedan April när jag först började blogga men jag har inte haft någon lust eller någon form av inspiration alls att skriva senaste veckan.
Det känns dumt att skriva när man bara har massa negativt skit att sprida omkring men nu får det inte hjälpas längre.

Det här året har börjat som ett riktigt jävla skit år. Fy fan vad less jag är.

Infektionen i brösten är fortfarande kvar och jag mår bara sämre trotts dubbla antibiotika behandlingar.... Så idag bär det av till sjukhuset för ska jag må såhär mycket längre så kommer jag bli knäpp i huvudet.

Det är lite intressant för hela mitt liv har jag fått höra att jag är stark. Inte stark som Karl Alfred eller Stålmannen nej... Utan någon form av annan styrka.
Det kan man ju tycka låter som en komplimang men jag börjar bli mer och mer irriterad på det här påståendet  "Men My du som är så stark..." osv osv.
 Vad menar människor egentligen?

Jag själv anser nämligen raka motsatsen, jag är en ganska skör individ. Minsta lilla obalans i min värld och det innebär ofelbart ångest attacker, svårt att sova, massa tårar osv osv
Och framför allt så känner jag mig inte ett jävla dugg stark.

Snarare känner jag att jag vill lägga mig i en hög i ett hörn och gråta med en gammal filt över mig.

Och vad är det med den här jävla årstiden?
Man kan ju tycka att jag efter 26 år i livet borde ha lärt mig att våren inte inträffar så fort jul och nyår är avklarat.
Lik förbannat är det samma visa varje år, helt plötsligt tittar man ut och känner hur hela ens livslust bara rinner av en...
Mörker mörker och ännu mer mörker, och jag som förväntat mig solsken och gröna ängar. Men så kommer man på att man ska stå ut i 3 månader till med det här förbannade mörkret. Kul.
Till slut blir man så desperat att man inte ens minns hur solen känns mot huden.

Jag ska börja plugga!

Heeej! Jag har massor att berätta!

Vi kan börja med de tråkiga... Sjukhuset ringde och meddelade att de är två sorters bakterier i min böld. Det innebär att jag måste äta dubbla antibiotika kurer. Alltså 6 stycken piller om dagen... BLäÄÄ
På 10 dagar blir det alltså 60 stycken gigantiska piller jag ska trycka i mig. Är inte de typ farligt för levern eller nått??
Men jag börjar iaf må bättre så det får vara värt de :)

Igår snöade det galet mycket här, hela dagen singlade det ner gigantiska snöflingor från himlen. Vi tog med Tudor ut i snön och först satte han sig ner på tappen och tittade upp i himlen och sa "ooooooo".
Sen tyckte vi, hans föräldrar att åka pulka kan väl vara lite kul? Det brukar ju barn gilla.

Som ni själv ser så var han inte de minsta road. Jag har tidigare misstänkt att Tudor inte är någon snö älskare och igår fick vi det bekräftat.
Det är kallt, blött och väldigt svårt att gå i.

Idag gick vi ut och mätte hur mycket snö det kommit. Vi hade en liten intern vadslagning som slutade med att jag blev skyldig min (kaxiga) vän en klubba. Eller en isglass.
Så vad tror ni...?

Hela 26cm orörd snö! Och i snöhögarna 45-50cm. Inte konstigt att Tudde får svårt att gå haha

Så nog om snö snacket och till den riktigt stora nyheten!! 
Jag ska börja plugga!!!! 
Är så löjligt jävla nöjd! Fick ett mail igår och fjärilarna i magen började flyga runt på en gång.
Det här är verkligen en stor grej i mitt liv.
Så från Februari till Juni så ska jag läsa en kurs i sociologi!

Gårdags kvällen spenderade jag med att läsa igenom kursplan, ordlistor och mycket mer.
Kom fram till att jag helt glömt bort vad källkritik innebär och vad fan är egentligen en fotnot? 
Fick panik och tänkt att de här kommer allllllllllldrig gå. Jag hoppar av på en gång!
Tog några djupa andetag och använde min favorit livlina - Ring en vän. 

Så nu är jag fett taggad igen! haha Ska bli obeskrivligt kul att faktiskt få nått att göra på dagarna.

Säg grattis. Jag förtjänar ett grattis.
Eller stående ovationer.


Puss

Skaffa aldrig bröst

Hej folket!
Hur mår ni ute i snö stormen? Jag blev alldeles lycklig igår kväll när jag tittar ut genom fönstret och det helt plötsligt såg ut som ett vykorts vinterland ute!
Satte på mig träskorna och gick ut på trappen för att bara njuta. Sen gjorde jag misstaget att ta några fler steg bara för att inse att det hade kommit MASSOR med snö och att ett par träskor inte var riktigt rätt utrustning haha

Jag mår fortfarande inte så bra. Var på KS igår igen då gjorde de ultraljud och stack hål på min böld. Gjorde förjävla ont.
Summan av kardemumman var iaf att jag troligtvis har en infektion i det som ser ut som en finne men att den inte sitter ihop med protesen.
Vilket är bra eftersom då är det mindre risk att de sprider sig. Men det är inte konstigt att jag mår som jag gör.

Igår somnade jag som en stock på soffan och idag känns det något bättre. Kastade mig såklart ut i snön med Tudor vilket slutade med att jag fick så jävla ont att jag bara ville gråta...
Tänk att de är så svårt att "ge sig själv tid att läka".
Jag vill inte läka. Jag vill vara stark. När jag blir stor ska jag bli stålmannen.

Igår kväll pratade jag med en vän som hade haft en riktigt dålig dag, precis som jag var hon på ett jävla dåligt humör och vi turades om att berätta hur mycket vi tyckte att världen sög och hur dumma i huvudet människor är.
Samtalet slutade med att vi båda låg och skrattade åt den andras olycka och istället började rabbla upp saker vi hade att vara glada för.
Vi avslutade samtalet med att ibland måste man ha dåliga dagar men imorgon blir helt klart en bättre dag. För att inte prata om Torsdag. Torsdag är en riktigt bra dag!
Som jag älskar våra samtal <3

Nu ska jag tända massa ljus, bädda ner mig och min son på soffan och invänta en tacos middag med chips och guacamole. MUMS!

Antibiotika kur nummer 3

Jag hoppas att ni har haft en bättre start på det nya året än mig.
Igår pratade jag med en väldigt optimistisk vän som kvittrade om allt hon ska göra detta år och jag kunde inte annat än att känna mig som en bitter gammal kärring... Fan så jobbigt med positiva människor när man själv vill dra något gammalt över sig.

I Fredags fick jag alltså ont i brösten och upptäckte en röd svullnad på mitt vänstra bröst. Tänk er som en gigantisk finne typ....
Har mått like halvkrassligt hela veckan men har inte alls reflekterat över att de kunde ha med brösten att göra utan tog för givet att de var en vanlig förkylning.
Eftersom jag vägrade att spendera nyåret på Karolinska så avvaktade jag och ringde avdelningen i morse och fick en akut tid idag.

Tre läkare tittade på mig och var väldigt fascinerande för något liknande har de tydligen aldrig sett.
Så jag fick en akut remiss till ultra ljud (så antagligen under morgondagen), lämna prover och vart satt på en till antibiotika kur....

Det blir alltså den tredje antibiotika kuren sedan September.... Jag kommer bli så jäkla tok förkyld nu när mitt immunförsvar säger tack och hej i 10 dagar.
Alla med influensa liknande symtom ombedes vänligen men bestämt att dra åt helvete.

Åhhh vad det här inte alls passar ihop med vad jag har lust med!! Det här var ju meningen att vara uppladdningen för skolstart, dagisstart, jobbstart och pluggstart! Inte någon jävla sjukstuga.... Igen......
Har jag sagt hur trött jag är på att ha ont och vara svag?
JÄTTE TRÖTT!

SÅ jävla trött för att vara helt ärlig.

Men men det är väl bara att gilla läget och krypa ner under filten ett tag till.
Håll tummarna för att de försvinner snabbt!

Nyår och smärta

Så folket, hur mår vi idag?
Huvudvärk någon? Nej tänkte väl att ni alla var pigga och glada en dag som denna!

Själv är jag varken pigg eller glad.
Jag har såååå jävla ont! Sedan i fredags så har mitt ena bröst svullnat upp, blivit rött och är otroligt ömt.
Egentligen borde jag åka till akuten men jag ville verkligen inte spendera nyårsafton i en sjukhus säng.
Så jag tog helt enkelt en av mina morfin tabletter och satte på mig ett happy face!

Nu känner jag att mitt happy face har ramlat ner till fotknölarna och jag längtar mest av allt efter att få lägga mig i sängen  och gråta en skvätt.
Fy fan för smärta.

Nyårsafton vart lyckad med god mat och trevligt sälskap.
12 slaget spenderades i en bilkö men jag och tuddson satt i baksätet och fick se ett par riktigt häftiga raketer så vi var glada ändå.
Pappan som satt bakom ratten var däremot inte lika harmonisk.

Vid halv 2 på natten låg vi på vårat vardagsrumsgolv och filosoferade tills vi nästan somnade. De var en omänsklig kraftansträngning att ta sig hela vägen till sängen haha

Observera att vi firade nyåret helt nyktra! Bortsett från den där morfin tabletten då.