En sur mamma

Idag är jag en riktigt sur mamma..... Känner hur jag önskar att jag fick ta ut mina aggressioner på någon eller kanske helt enkelt bara få sätta mig ner och skrika rakt ut som barnen på dagis gör.

Varför är jag så sur? Helt ärligt är jag inte helt säker.
Det kan bero på att jag försökte få min son att somna på dagis vilket i praktiken innebar att jag fick sitta och hålla i honom medan han gall skrek och försökte slingra sig.
Det är alltid obehagligt när ens barn skriker, kanske ännu mer när det finns andra runt omkring som också behöver bevittna det hela.
Men mest sur är jag nog över att jag var tvungen att ge upp.
Mycket i min uppfostring är att välja sina strider och när man väl valt dom så ger man inte upp.

Tobias kan bli väldigt irriterad på mig när jag efter en halvtimme fortfarande bråkar med Tudor över att han måste ta en tugga på bananen han prompt skulle ha.
Men är det så att jag från början bestäm mig så ger jag mig inte förrns mina barn gör som jag säger. Absolut inte varje gång eller ens varje dag, men vid väl valda tillfällen som (förhoppningsvis) jag väljer.

Detta var ett sådant tillfälle. Jag hade gett mig tusan på att få honom och somna men när 40 minuter gått och de andra barnen började vakna fick jag ge upp...
Mina armar och bröst värker som bara den och jag ville bara hem.
Så det lilla vilddjuret (vill säga Tudor) vann striden. Och nu är mamman sur.
Försöker göra mig av med mitt dåliga humör tills han vaknar, för han somnade ju så klart som en stock så fort vi kom ifrån dagiset....

Det är något med dagis miljö som gör mig fruktansvärt illa till mods. Det har nog inte gått upp för mig tidigare hur mycket jag verkligen ogillar den där miljön.
Antagligen har det att göra med ex antal ångest attacker som genomlevts på en dagis toalett någonstans i landet.
Jag är nämligen utbildad barnskötare och har praktiserat och jobbat på en hel drös med dagis.
Jag hatar dagis. För att inte nämna hur mycket jag hatar praktik.

Det är en av anledningarna till att jag tror att jag är född med social fobi. I högstadiet när det var dags att praktisera för första gången så hävdade jag bestämt att jag inte hittat någon plats, fast jag aldrig ens letat.
Så jag slapp, jag fick vara kvar i skolan istället och det var en välsignelse. I gymnasiet kunde jag inte rymma längre. Det slutade med att min pojkvän fixade en plats (ett dagis) för min praktik och när det väl var dags var ångesten ett faktum. Jag hatade varje minut av det.
Jag hatade den praktiken och varje praktik efter de. Känslan av att vara sämst, värdelös och otillräcklig lämnade mig inte ifred för en enda sekund.

Så idag när jag satt och hängde på Tudors dagis kände jag obehaget komma krypande och klibba sig fast i nacken.
Så efter 40 minuters viljekamp gav jag helt enkelt upp för längtan att komma därifrån.

Fan, jag hatar att ge upp.

Förutom att min son vägrar sova så trivs han som fisken i vattnet på sitt dagis. Han är helt lyrisk över allt kul som finns att göra där. Imorgon håller vi tummarna att vi knäcker sov nöten!
Så får mamman ta sina dåliga minnen och stoppa långt ner i ryggsäcken tillsammans med sitt dåliga humör.

Amen