Vi träffas en gång i veckan och har gjort det i snart ett år.
Idag sa hon åt mig att jag skulle "våga låssas att du tror på dig själv"
Jag har nästan i hela mitt liv gått och pratat med en psykolog eller kurator. Det började när jag gick i typ 3:an. Sen fortsatte jag gå till skolkuratorn tills jag slutade gymnasiet.
Ett år efter blev jag sjuk och kom då i kontakt med en kurator via vårdcentralen. Hon var på många sätt min räddning. Ingen annan människa har hjälpt mig att förstå mig själv på de sättet hon gjorde.
Det var riktigt jobbigt att behöva sluta träffa henne.
Efter det behövde jag kriga mig till en samtalskontakt.
Det berättades för mig att jag inte hade någon nytta av att prata med någon eftersom mitt tillstånd inte gick att förbättra.
Skulle jag må så här för alltid?
Jag har turen att ha både vänner och familj som kunde tala om för mig att den där doktorn var ute och cyklade.
Gudskelov för det.
Så jag fortsatte bråka med vården och till slut fick jag min vilja igenom.
Och nu är vi här.
Jag har förstått att många tycker det är lite pinsamt att gå och prata med någon...
Att det är någon form av misslyckande?
Som ni kanske misstänker har jag väldigt svårt att förstå varför?
Varför är känslor så himla pinsamma att man inte klarar av att prata om dem? Eller ens visa dem?
Hur kan våra känslor någonsin vara något fult?
Jag förstår inte det. Känslor kan vara ologiska och helt obegripliga men aldrig fel eller fult.
Jag skulle kvävas om jag inte fick prata med min psykolog. Hon tar alla mina röriga tankar,känslor och rädslor och reder ut dem.
Ibland blir jag arg. Ibland gråter jag. Ibland går jag därifrån på rosa moln och varje gång är det så värt de.
Jag rekommenderar alla att skaffa sig en bra samtalskontakt, även om man ibland får kriga lite för att hitta någon bra.
Och ännu mer rekommenderar jag att sluta skämmas över era känslor.
Med dom orden önskar jag trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar