Pengar och relationer

Sista tiden kan man säga att familje idyllen här hemma har varit på väg att krackelera. Ni vet?
Grus i maskineriet som man så fint brukar kalla det.

Det hela har handlat om att jag och min karl inte alls kommit överens, konflikten har också innefattat en bil och en hel del pengar. 
Utan att gå in så mycket närmare på det så resulterade detta iaf i att jag har haft noll koll på allt vad papper och utgifter heter.

Kanske bör nämnas att "noll koll" för mig gällande ekonomi inte är så illa som det låter då jag i normala fall har sten koll på varje liten krona som lämnar mitt konto.
Ordet kontrollfreak beskriver mig mer än bra gällande mina (och ibland andras) pengar.

Jag kan bli rent av irriterade på människor som inte har koll på sina inkomster och utgifter! 
När jag var tonåring hade jag en vän som ALDRIG hade pengar. Dagen efter vi fått studiebidraget så var dom slut. Vad man än frågade om så blev svaret
"nej jag kan inte för jag har inga pengar" eller
"du får ringa mig för jag har inga pengar på mobilen". Hela tiden! 

Själv kunde jag inte för mitt liv förstå att hon inte ens fick pengarna att räcka i en vecka åtminstone.

Sen när jag träffade Theos pappa tror jag mitt kontrollbehov ang ekonomin blommade ut i full kraft. 
Han var (eller är?) den slarvigaste människan man kan tänka sig. Och hade han pengar så tog dom slut. Vips bara så var dom borta. Och aldrig hade han med sig något som kunde skvallra om vart pengarna faktiskt tagit vägen? Inga kläder, spel, godis eller annat. Nej bara puts väck.
I min frustration brukade jag föreställa mig honom som en tjock kossa som levde på att äta 100 lappar. 
Vad skulle en flicka göra? GÖM ALLA PENGARNA!

Jag säger inte att det var rätt men jag höll stenhårt i allt som ens kunde likna en liten peng.

När jag och Tobias så småningom om blev ett par så föll det sig naturligt att jag tog hand om ekonomin. 
Inte på den nivån att jag tog hans pengar ifrån honom, men det var jag som betalade räkningarna och hade koll på hur stora "utsvävningar" denna månaden tillät.
Så har det varit fram till nu. 

För när "gruset i maskineriet" var som värst så satte jag mig ner och försökte komma fram till vad jag skulle göra. Hur skulle jag kunna lugna ner min skenande panik för pengarna han ville göra av med som jag inte tyckte fanns?
Vad ska jag göra för att få honom att förstå? 
Min psykologs ord ekade i mitt huvud " du kan inte ändra på någon annan än dig själv". 
Jag var förtvivlad och hade helt snurrat in mig i mina egna tankebanor.
Ni vet när man har tänkt och tänkt och allt man kommer fram till är " Vad i helvete ska jag göra?" 

Tills en av mina vänner nämner "skild ekonomi" och efter en kväll med papper och penna i högsta hugg kunde jag äntligen börja andas igen.

Lösningen blev alltså att vi delar upp vår ekonomi. Hans pengar är hans. Mina pengar är mina. 
Vi delar såklart lika på hem, hus och barn men resterande pengar är privata.
Jag har alltid tyckt att det är en lite märklig uppdelning, att de är självklart att man delar allt i ett samboförhållande men nu känns det som en fantastisk ide.

Kan tyckas att han drar de längsta strået i stacken eftersom han tjänar mycket mer pengar än mig. Men att jag ska slippa ha huvudvärk över "hur det ska gå ihop" känns helt enkelt fantastiskt. 
Nu slipper jag sitta som hans morsa och säga om vi har råd eller inte. Han får göra vad han vill med sina pengar och räcker dom inte till så får han ta konsekvenserna av det.

Idag gick jag igenom alla papper jag försummat senaste månaden och jag bokstavligen känner hur kontrollbehovet lugnt och stilla kan gå och lägga sig i grottan de kom ifrån.
Nu vart det helt enkelt lite lättare att andas igen. 

Fast det ska ärligt erkännas att jag flera gånger (redan) fått bita mig själv i tungan när jag är på väg att lägga näsan i blöt i hans ekonomi.
Vanor ändras inte på en natt, det är en sak som är säker.