Klagosång...

Hej folket....
Så här lång tid mellan inläggen har det inte varit sedan April när jag först började blogga men jag har inte haft någon lust eller någon form av inspiration alls att skriva senaste veckan.
Det känns dumt att skriva när man bara har massa negativt skit att sprida omkring men nu får det inte hjälpas längre.

Det här året har börjat som ett riktigt jävla skit år. Fy fan vad less jag är.

Infektionen i brösten är fortfarande kvar och jag mår bara sämre trotts dubbla antibiotika behandlingar.... Så idag bär det av till sjukhuset för ska jag må såhär mycket längre så kommer jag bli knäpp i huvudet.

Det är lite intressant för hela mitt liv har jag fått höra att jag är stark. Inte stark som Karl Alfred eller Stålmannen nej... Utan någon form av annan styrka.
Det kan man ju tycka låter som en komplimang men jag börjar bli mer och mer irriterad på det här påståendet  "Men My du som är så stark..." osv osv.
 Vad menar människor egentligen?

Jag själv anser nämligen raka motsatsen, jag är en ganska skör individ. Minsta lilla obalans i min värld och det innebär ofelbart ångest attacker, svårt att sova, massa tårar osv osv
Och framför allt så känner jag mig inte ett jävla dugg stark.

Snarare känner jag att jag vill lägga mig i en hög i ett hörn och gråta med en gammal filt över mig.

Och vad är det med den här jävla årstiden?
Man kan ju tycka att jag efter 26 år i livet borde ha lärt mig att våren inte inträffar så fort jul och nyår är avklarat.
Lik förbannat är det samma visa varje år, helt plötsligt tittar man ut och känner hur hela ens livslust bara rinner av en...
Mörker mörker och ännu mer mörker, och jag som förväntat mig solsken och gröna ängar. Men så kommer man på att man ska stå ut i 3 månader till med det här förbannade mörkret. Kul.
Till slut blir man så desperat att man inte ens minns hur solen känns mot huden.