Stoltheten och smärtan de innebär att se sina barn växa upp

Idag är en stor dag. Idag hände det för första gången.
Idag lämnade jag min bebis heeeelt själv på förskolan. Jag sa hejdå och han märkte inte alls att jag gick men när jag stängde grinden och gick mot bilen så gick något i mitt hjärta sönder.

Det börjar mer och mer gå upp för mig att en stor del av föräldraskapet är just att ens hjärta ska gå sönder lite när det växer, blir större och större och självständigare och självständigare.
Att lämna på dagis första gången tror jag är ett stort steg för de allra flesta föräldrar.
Det känns fel i hela kroppen samtidigt som man känner en mäktig stolthet över sitt lilla frö som ska ge sig ut i livet.

Denna bild dök upp som ett minne på FB idag.
Kan ni förstå att det är 7 år sedan min bebis var såhär liten?

Exakt samma känsla får jag när Theo ska sova över hos någon kompis, lagar middag eller läser läsläxan flytande.

Stoltheten och smärtan de innebär att se sina barn växa upp... 

När jag kom hem tog jag tillfället i akt och städade, tänk hur mycket fortare det går att städa när man är själv hemma.
Sedan gjorde jag mina övningar från sjukgymnasten och åt lunch.

Tiden går så fort och samtidigt som jag blir så himla trött ibland så vill jag inte missa en endaste sekund med mina underbara ungar!

Så nu sitter jag helt enkelt och väntar på att klockan ska bli två så jag får åka och hämta honom och se hur det har gått!!